Interna motsättningar och externa motståndare

Jag skrev för några dagar sen om Djurens Rätts kommande stämma och nämnde några av mina tankar om Alexandra Leijonhufvud - hittills den enda kandidaten till förbundsordförandeposten. Det känns som ett väldigt viktigt val, och jag skulle gärna veta mer om kandidaten. Jag har därför skickat ett mail med ett par frågor till henne som jag hoppas hon har möjlighet att svara på.

I sin presentation inför valet skrev hon bland annat:

"Mitt mål som ordförande är att försöka överbrygga de motsättningar som finns inom förbundet och få oss mer fokuserade på våra externa motståndare i första hand. Vi måste dra åt samma håll och inte ägna oss åt att motarbeta varandra. Vi vill alla uppnå ett samhälle som inte förtrycker ickemänskliga djur."

Hur ska motsättningarna överbryggas?
Självklart är det bra om vi slipper interna motsättningar och kan lägga all vår energi på externt djurrättsarbete. Frågan är bara om det är möjligt och vad som i så fall skulle krävas för att uppnå detta. Djurens Rätt är en stor organisation som ständigt förändras. Det finns många olika aktiva medlemmar, och vi har ibland väldigt olika etiska och strategiska åsikter. Jag tror inte att det går att komma ifrån dessa motsättningar, i alla fall inte på andra sätt än om det dyker upp nån Messias med en etik och strategi som alla vill ställa sig bakom eller genom att kväva debatten och tysta kritik. Om Alexandra tror sig ha funnit en idé som vi alla kan ställa oss bakom skulle det vara intressant att höra om den, likaså om hon kan komma på nåt annat sätt att överbrygga motsättningarna än frivillig konsensus eller påtvingad censur.

Jag tror inte att interna meningskiljaktigheter behöver vara något negativt. Det är en del av varje större organisation, och det är också vad som för vår utveckling framåt. Jag tror snarare det är viktigt att ge större utrymme för den strategiska diskussionen inom Djurens Rätt. Det man däremot ska vara försiktig med är om meningsskiljaktigheterna uttrycks på ett otrevligt sätt och vi får ett fientligt klimat inom organisationen, men det har inte jag upplevt än.

För nåt år sen skrev jag inlägget "Vad är poängen med internt arbete" som berör samma ämne.

Det må så vara att vi alla vill ha ett samhälle som inte förtrycker ickemänniskor, men vi har olika åsikt om vad det innebär och hur vi tar oss dit.

Vilka är våra motståndare?
Jag tycker mig höra rätt ofta att vi ska fokusera på våra motståndare. Men jag funderar på vilka som faktiskt är våra motståndare. Har vi någon motpart, en fiende, en grupp eller individ som orsakar djurutnyttjandet och som vi måste motarbeta?

Det klassiska svaret är kanske att djurindustrin, personerna som arbetar med djurutnyttjande eller de som äger dem är våra motståndare. Jag skulle dock hävda att de inte är vår motståndare, och då är framförallt inte det vi ska fokusera på. Djurindustrin och de som är inblandade i den orsakar inte djurutnyttjandet, de utför det bara på beställning av allmänheten. En slakteriarbetare, fiskare eller bonde är inte mer skyldiga för djurutnyttjandet än de som köper deras produkter.

Så, är det större delen av allmänheten som är våra motståndare? Jag skulle hävda att de inte är det. Ens motståndare tävlar man mot, man är motparter där den ena parten inte kan vinna utan att den andra förlorar. Men vårt mål är inte att den djurutnyttjande allmänheten ska förlora, vårt mål är att de ska tycka om oss och ställa sig bakom våra ställningstaganden. Vi kan inte ha en attityd där vi är fientliga mot allmänheten, då kommer vi inte ha någon chans att nå fram till dem.

Jag ser alltså två möjliga motståndargrupper; de som producerar eller de som konsumerar djurprodukter. Jag tror dock inte att vi ska se på någon av dem som våra motståndare. Om vi gör djurrättsarbetet till en kamp mot djurindustrin lyfter vi bort ansvaret från de som verkligen orsakar djurutnyttjandet - konsumenterna. Men vi kan inte se på konsumenterna som våra motståndare om vi samtidigt ska försöka nå ut med vårt budskap. Jag tror helt enkelt att vi måste komma fram till att vi är en rörelse utan motståndare, vi är idéförespråkare som försöker påverka de som ännu inte ställt sig bakom våra åsikter.

Jag vet inte vad Alexandra tycker om det här, utan hennes citat var bara ett tydligt exempel att ta avstamp ifrån. Här följer dock mailet jag nyss skickat till Alexandra, jag hoppas hon har möjlighet att besvara det:

Hej Alexandra..

Du kandiderar ju till posten som förbundsordförande, och jag skulle gärna ställa några frågor. Jag kommer skicka ett par frågor till alla kandidater till fs, men det var några saker i din presentation som jag ville fråga specifikt om. Om du väljer att svara kommer jag publicera dina svar på min blogg (antispeciesism.blogspot.com), samt på Djurens Rätts forum.

Du skrev följande i din presentation:
"Mitt mål som ordförande är att försöka överbrygga de motsättningar som finns inom förbundet och få oss mer fokuserade på våra externa motståndare i första hand. Vi måste dra åt samma håll och inte ägna oss åt att motarbeta varandra. Vi vill alla uppnå ett samhälle som inte förtrycker ickemänskliga djur."

Hur ska motsättningarna överbryggas? Tror du att vi kan uppnå ett strategiskt och etiskt konsensus som alla nuvarande aktiva medlemmar kan ställa sig bakom, eller handlar det om att trycka bort de meningsskiljaktigheter som finns?

Vilka är våra externa motståndare?

Vidare har jag fått intrycket att du främst är intresserad av och vill arbeta med organisatoriska frågor. Du har heller inte varit en särskilt offentlig person tidigare (om jag söker på ditt namn hittar jag en tidningsartikel där du nämns [Korrektion: tidningsartikeln handlar inte om den här utan en annan Alexandra Leijonhufvud]). Hur ser du på ordförandens roll som offentlig företrädare för Djurens Rätt? Är det en roll du tror du kommer kunna hantera?

Du avslutar din presentation med följande:
"Jag har en vegansk livsstil men jag kallar mig för vegetarian, eftersom det händer att jag äter livsmedel som innehåller mejeri- eller äggprodukter. Vår son äter vegansk kost på dagis och hemma."

Under vilka förutsättningar äter du mejeri- eller äggprodukter, och varför? Ser du några möjliga problem med att förespråka Djurens Rätts veganbudskap och samtidigt själv konsumera djurprodukter?

Mvh / Alvin Lindstam

Jag gillar Nathalia Edenmont

Konstnären Nathalia Edenmont har blivit väldigt uppmärksammad för sina fotografier av döda djur. Många har reagerat väldigt negativt på hennes arbete. Djurrättsaktivister har gjort gemensam sak med nazister och den djurutnyttjande allmänheten i kritiken mot henne. Men varför blir folk så upprörda? Ur ett djurrättsperspektiv är det ju självklart hemskt att hon dödat djur och använt dem som material i sin konst, men är det mer hemskt än att döda djur och använda dem som material i sin kost?


Man skulle kunna uppröras mer av att använda djur i konsten eftersom det skulle kunna bidra till att cementera synen på djur som saker tillgänliga för våra önskemål. Men här har det ju totalt motsatt effekt. Edenmont synliggör den attityd som finns i samhället, allmänheten blir upprörd och hon kritiserar då deras dubbelmoral. När konsten debatterats i media har hon varit väldigt tydlig i sitt budskap, det är dubbelmoral att inte acceptera hennes konst samtidigt som man själv använder döda djur för nöjes skull.

"De säger att det är okej att avliva djur för att äta, men inte okej att betrakta på en tavla."

"Jag förstår att människor som bryr sig om djur blir provocerade av det jag gör. Men ofta blir det dubbelmoral. De som kritiserar mig är oftast inte vegetarianer, de har skinnfåtöljer hemma, skor och väskor av läder och använder smink som är testat på djur. Men det är ju också döda djur. Jag dödar en kyckling och äter den och så blir huvud och ögon kvar. Vad gör man med det? Kastar bort det?"

"Men om dom aldrig förklarat för sina barn var kycklingklubban eller köttbullarna kommer ifrån så är det inte mitt problem." [om att oroliga föräldrar undrat över hur de ska kunna förklara konsten för sina barn]

"Vad är bakgrunden till att du använder djur?
– Det är samma bakgrund som hos dig, lika mycket i mitt liv som i ditt. Det finns på matbordet och som husdjur och så vidare och det är inget speciellt med det.

Det är starka kontraster?
– Har du tänkt på de kontrasterna när du äter middag med gott vin på en restaurang, vad som hänt innan. Nu kanske du kan göra det, säger Nathalia Edenmont."

Ärlig djurutnyttjare som tvingar andra att se verkligheten
Nathalia Edenmont är en speciesist som utnyttjar djur för nöjes skull, och det tycker jag självklart inte om. Men hon är i alla fall ärlig och konsekvent, och hon visar för allmänheten att de precis som henne utnyttjar djur för triviala syften. Det ska hon ha respekt för.

Visst är det upprörande att hon dödat djuren, men det är bara småsaker jämfört med vad de allra flesta människor runt omkring oss gör. Det riktigt upprörande är just samhällets dubbelmoral. Den djurkonsumerande allmänheten gör samma sak som Edenmont varje dag, men utan att reagera på det. Hon visar upp för samhället vad deras attityder egentligen går ut på, och det blir folk upprörda över. Jag tycker att vi borde använda denna möjlighet för att kritisera allmänheten istället för att hacka på en konstnär som inte är så mycket värre än medelsvensson.

Djurrättsrörelsens agerande
Djurrättsrörelsen har framförallt lagt ner sin energi i den här frågan på att kritisera Edenmont (till och med PeTA reste hit och lät en aktivist protestera dygnet runt utanför galleriet). Genom att tillsammans med den köttätande allmänheten protestera mot Nathalia erkänner vi att det hon gör på något sätt skulle vara värre än det alla gör. Varför gör vi inte som Nathalia och frågar de som upprörs över hennes arbete vad de åt till middag igår? Många upprörs över att hon dödade djur för nåt så onödigt som konst. Är det inte ett gyllene läge att fråga folk om de är motståndare till allt onödigt dödande av djur?

Nathalia för fram djurrättens argument, men kommer med en annan slutsats. Då tycker jag att vi borde stödja hennes argument men visa upp en annan slutsats, det tror jag skulle göra betydligt större skillnad än att vara populistisk och kritisera henne.

Nathalia Edenmont ställs just nu ut på utställningen "AnimalWorld" på Borås konstmuseum, det var en artikel om henne igår i Sundsvalls Tidning.

Traktorer och andra djur

Arla är ganska duktiga på det här med barnpropaganda. Jag minns själv när jag var mindre och alltid läste på baksidan av mjölkpaketet om den glada kossan. Deras barnpropaganda finns dock inte bara på mjölkpaketen, den finns på internet också. På minior.arla.se kan man läsa om kor, mjölk och annat spännande.

Under rubriken "Säg hej till djuren" finns det en bild på olika djur. Där finns bland annat en ko, en gris, en höna och en katt, alla med små ljudeffekter om man för datormusen öven dem. Men där finn också en traktor. Om jag inte visste vad en traktor var skulle jag tro att det var ett djur (som brummar som en motor). Varför har de satt en traktor som ett av djuren? Jag får intrycket att de alla är bondens redskap för att producera det vi människor vill ha. Det är inte bara maskinerna som är djur, djuren är också maskiner. Det är ett sätt att klumpa ihop djur och andra "saker" till en massa av objekt som människan kan använda för att producera det hon önskar.

Jag har en liten nyhet till Arla: Maskiner är inga djur. Och djur är inga maskiner. Ni verkar inte riktigt ha fattat skillnaden. Maskiner får man göra nästan vad man vill med, men det får man inte göra med djur. Djur ska respekteras... Fast just det, om ni inte skulle behandla djuren som maskiner skulle hela er verksamhet behöva läggas ner, och det vill ni ju inte. Ni kommer säkert fortsätta blanda ihop djur och maskiner, men allmänheten kommer att protestera. En dag kommer folk ta ställning också för andra djurs rättigheter, allmänheten är nog smart nog att se skillnad på djur och maskiner.

Betessläpp på Arlagården

Idag var jag på Linåkerns gård på Vikbolandet utanför Norrköping. Det var dags för lite pr-jippo för mjölk- och köttindustrin som bjudit in allmänheten för att se på när kossorna släpptes ut på grönbete för första gången i år. Flera hundra personer, främst barnfamiljer, kom för att se på.


Nr 1026 var ute och sprang för första gången i år.


Nr 1040 och nr 1009 gillade nog att beta färskt gräs.



I en liten inhängnad visades nr 2687 och tre andra kalvar upp.

Korna verkade väldigt glada över att komma ut. Och det är ju inte konstigt det, med tanke på att de har varit instängda inomhus sedan förra sommaren. Tyvärr används väl denna tillfälliga glädje för att visa upp djurindustrin som idyllisk och trevlig. När bjuder Scan, Kronfågel eller Abba in allmänheten att se på när djuren dödas?

När jag körde därifrån undrade jag hur besökarna tänker. Tänkte de under besöket på att alla dessa individer som springer runt och hoppar av glädje snart kommer dödas i förtid, och att de betalar för det genom sin konsumtion? Eller åker de bara hem, bjuder barnen på korv och minns den lantliga idyllen där djuren var så lyckliga?

Besöket var intressant och trevligt, och är nåt jag skulle rekommendera andra djurrättare att göra. Man får en liten insikt i djurindustrins propaganda, samtidigt som man själv blir påminnd om djuren som individer och deras känslor och blir ännu lite mer inspirerad att kämpa för deras rättigheter.

Och de bjöd på veganska bullar.

Olika sätt att hantera pälsfrågan

Pälsfarmningen är ju en het fråga i år, regeringspartierna vill ”förbjuda” den medan den borgerliga alliansen har lovat att bevara den om de vinner. Djurrättsrörelsen mobiliserar för att efter många års kamp få bort pälsindustrin från Sverige. Det finns dock ingen moralisk anledning för djurrättsrörelsen att förbjuda just pälsindustrin, kött och andra djurprodukter är lika onödiga som päls och skapar ännu mer lidande och död i världen. Det har istället varit en taktisk övervägning (hoppas jag) som har gjort att man fokuserar på pälsindustrin.

Flyttar utomlands?
Djurrättsrörelsen har pratat om pälsindustrin länge, och det har skapats en stark opinion mot päls. Pälsindustrin fortsätter dock att försvara sig, och valutgången i år kan göra stor skillnad för vad som händer med pälsfarmerna. Ett vanligt argument mot att förbjuda pälsdjursfarmning är att produktionen då flyttar utomlands. Så här står det på Djurens Rätts hemsida (Päls - Vanliga frågor):

”Om pälsfarmning förbjuds, flyttar inte produktionen utomlands till länder med sämre djurskydd?
Rent bokstavligt kommer inte många svenska farmer flytta utomlands. Däremot kan man tänka sig att den bortskurna svenska minkpälsproduktionen leder till att utländska farmer ökar sin produktion. Därför är det ännu viktigare med ett förbud i Sverige. Ett förbud här kommer öka trycket på andra länder att strama upp sin lagstiftning och kanske till och med förbjuda farmningen.
Englands farmningsförbud har till exempel gjort det enklare att komma närmare ett förbud i Sverige.”

Liten effekt
Att produktionen kan flytta utomlands är absolut nåt vi måste fundera över. Minkar i Sverige har inte större rätt att leva än minkar i Kina. Om det är så att den faktiskt helt enkelt flyttar har vi inte uppnått något konkret resultat. Visst gör vi det lättare att förbjuda pälsproduktion i andra länder också, men frågan är om vi kan komma längre än ett antal västerländska länder. Ingen tror väl på allvar att vi kan få Kina (världens näst största pälsproducent) att förbjuda pälsfarmning på väldigt länge. Nyckeln till pälsindustrin är efterfrågan, inte produktionen, precis som med nästan alla andra djurutnyttjanden.

Svårt att lobba
Om man ändå vill kämpa för att pälsindustrin ska förbjudas i Sverige finns det två alternativ. Det ena är att lobba för att den borgerliga alliansen ska haka på vänsterblocket och förbjuda pälsfarmningen. Det tror jag är ett ytterst osannolikt alternativ, de borgerliga har inte många röster att vinna på det (eftersom de flesta som tycker det är viktigt troligtvis ändå röstar på vänsterblocket), medan de kan ragga en hel del röster från folk som verkligen inte vill förbjuda pälsfarmningen. Det andra alternativet är att arbeta för en valseger för vänsterblocket, så att de får egen majoritet att förbjuda industrin med. Det ser jag som ytterst olämpligt eftersom partipolitik är viktigt för många och man kan stöta bort folk om man tar ställning för ett speciellt parti/block. Det är speciellt olämpligt eftersom den normativa djurrättaren är ”vänster” och man därmed riskerar att bygga på dessa normer som exkluderar de som inte tycker de passar in.

Med tanke på dessa två skäl, att ett förbud skulle ha ytterst begränsad effekt och att arbeta politiskt för det antingen är omöjligt eller olämpligt tycker jag att vi kan lägga fokuset på något lämpligare än att förbjuda pälsfarmningen.

Att använda sig av den djurrättsliga opinionen
I arbetet mot päls har vi byggt upp en ganska stor opinion mot päls, ofta ett etiskt motstånd mot päls generellt eftersom päls är ”onödigt”. Denna opinion tror jag är något vi kan använda oss av. Genom att utnyttja det faktum att folk uttryckligen tycker att man inte ska döda/plåga djur för en onödig produkt, och sedan påpeka att det är lika onödig att äta djur som att bära päls, kan man få väldigt många att bli vegetarianer. Om strategin var att börja med päls för att sedan kunna använda det till andra djurutnyttjandet, är det opinionen som är det viktiga, inte själva förbudet. Med det perspektivet har vi redan uppnått vårt mål i arbetet mot päls, nu gäller det att skörda frukterna av det arbetet och ifrågasätta den enorma dubbelmoral det innebära att vara emot päls men inte vara vegetarian.

Det som är unikt med motståndet mot päls som finns i samhället är att det är relativt djurrättsligt. Andra saker som förbjuds, som långa djurtransporter t ex, är inte djurrättsliga utan djurskyddsliga (folk har inget principiellt emot utnyttjandet utan bara sättet det sker på), och är därmed svåra för oss att arbeta vidare på. När det gäller päls finns det dock många ”vanliga människor” som tycker att det generellt är fel, helt enkelt eftersom päls är så väldigt onödigt.

Schysst diskussion
I en diskussion med någon kan man helt enkelt fråga ”Tycker du det är ok med päls?”. Troligtvis svarar den nej (speciellt om det är någon som man faktiskt har en chans att övertala). Om den inte säger varför kan man fråga det, och det är inte så osannolikt att de förklarar det med att päls är onödigt (kanske i kombination med att de lider). Det är då man kommer in på det intressanta, när man frågar om de är vegetarianer och vad skillnaden är mellan att bära päls och att äta djur. Här är det upplagt för en perfekt diskussion där personen du pratar med redan förklarat din åsikt, och sagt sig stödja den. Allt du behöver göra är att visa att päls och animalisk mat är lika onödiga.

Några problem
Den här vändningen skulle så klart ha vissa problem, framförallt är det väl att man riskerar pälsfarmsförbudet. Dels skulle man kanske förlora det om man inte lobbar specifikt för förbudet och lyfter det som en valfråga, dels kan man förlora delar av den opinion som finns om man får folk att förstå att kött är lika fel som päls. Vissa (förhoppningsvis rätt många) skulle ta till sig budskapet och närma sig vegetarianismen, medan andra som inte är redo sånt säkert skulle acceptera pälsfarmning för att kunna försvara sitt eget köttätande. Jag är dock övertygad om att den positiva effekten av de vegosar och djurrättare man skulle skapa är större än den lilla skillnad som ett pälsfarmsförbud skulle göra. De områden där mitt resonemang kan brista är kanske framförallt om pälsproduktionen inte alls skulle flytta, om det finns möjlighet för ett globalt förbud eller om det går att få igenom förbudet någorlunda enkelt (i så fall kan man vänta med ifrågasättandet tills förbudet är klart). Kommentera gärna om du inte håller med (det går självklart bra även om du håller med)?

Mjölkpaket med spenar

Den här bilden (av en reklamtavla för mjölk) och kommentaren kommer från den spanska antispeciesistiska bloggen veganactivist.net. Klockrent tycker tag.

"The work of a graphic designer usually implies the abstraction of the main feature of an idea and communicate it in a clear way. Under my view, this poster summs up very well the concept of 'cow' that is mainstrem in our society: cows are bottles of milk with udders/tits."

Köttindustrin prisar sig själva

I går var det prisutdelning på Swedish Meats årsstämma i Stockholm. "Guldtackan" är enligt Swedish Meats "djuromsorgens högsta utmärkelse", och delas ut till personer som främjat den svenska djuromsorgen. Årets djuruppfödarpris gick till ett småländskt lantbrukarpar som enligt motiveringen driver en ”grisproduktion med djuromsorg och känsla för djurens behov i fokus".

Jag undrar hur man kan ha djurens behov i fokus när man föder upp dem för att döda dem. Grisar och andra djur föds upp i fångenskap utan verklig hänsyn till deras intressen, för att sedan dödas och bli en onödig lyxprodukt till människor. Det må vara så att djurindustrin, konsumenter och makthavare försöker förbättre djurens villkor, men de tar inte på allvar hänsyn till djurens intressen. Om man menar allvar med ord som "onödigt lidande" borde man inse att allt lidande som djur utsätts för i köttindustrin är onödigt, eftersom vi inte behöver äta kött (eller några andra djurprodukter).

Den "djuromsorg" som finns handlar inte om verklig respekt för djuren, det handlar om ett sätt att rättfärdiga en industri som dödar miljoner indivder varje år, eller i bästa fall om en begränsad hänsyn även för de som man i slutändad använder som sina resurser.

Den mest omsorgsfulla grisproduktionen är en nedlagd grisproduktion, men tyvärr kommer ju "djuromsorgen" i andra hand. Först måste produktions- och avkastningmålen täckas.

Swedish Meats delar ut guldtackor för god djuromsorg

Den värsta djurprodukten?

Jag skrev igår om hur många djur som egentligen dödas av människan, och hur vi ofta glömmer bort fiskar när vi tänker på djur som utnyttjas. Men om man ser på olika djurprodukter, vilken är den mest djurovänliga produkt man kan hitta? Alltså den som utsätter flest djur för mest lidande och död.

Min teori är den här: Brisling i tomatsås

Det är en liten burk, men ändå innehåller den 5 stycken döda djur. Brisling är ett annat namn för skarpsill, fiskarten som vi enligt fiskeriverket dödar ca 4 miljarder av varje år här i Sverige. En skarpsill väger ca 20 gram, och burken innehåller 106 gram, vilket då borde innebära att ca 5 skarpsillar har dödats för att fylla den. Som jämförelse kan man påpeka att man skulle behöva äta över 400 kilo griskött för att äta upp lika många grisar . Såvitt jag vet är det den djurprodukt som dödar flest kännande varelser.
Frågan jag ställer mig: finns det någon produkt som är ännu värre?

PS. I den här uträkningen har jag enbart räknat med dem som dödats direkt för en produkt. För många djurprodukter dödas ännu fler, till exempel genom att användas som foder till djuren, som oönskad fångst som sedan kastas överbord eller genom att deras levnadsmiljö förstörs. I en jämförelse i hur omoralisk en produkt är är det ju även relevant hur mycket de utsatta har lidit, men jag skulle inte tro att det ändrar om resultatet nåt nämnvärt (fiskarna är så otroligt många fler och utsätts för väldigt mycket lidande vid dödandet). Jag har också bara räknat med de djur som vi säkert kan säga har känslor (vilket såvitt jag har förstått ska vara ryggradsdjur och bläckfiskar), det finns även andra djur som vi säkerligen dödar fler av men som vi inte är säkra på om de har känslor eller inte. Det skulle vara väldigt intressant att jämföra även de siffrorna, men det är ett för stort projekt för den här gången.

Hur många djur dödas egentligen?

Man brukar säga att antalet djur som dödas i Sverige varje år för matproduktionen är ca 80 miljoner. Ca 70 miljoner av dem är kycklingar, ca 6 miljoner värphöns och ca 3 miljoner är grisar. Dessa djur är dock bara en bråkdel av de djur som dödas varje år. Slaktstatistiken omfattar nämligen bara djur som lever på land, medan den riktigt stora slakten sker ute på haven. Varje år dödas ett par hundra ton fiskar på svenska vatten. Fiskar räknas i vikt, inte i antal, vilket är ett tydligt tecken på hur avpersonifierade de är i dagens samhälle.

Den verkliga siffran är mycket större än 80 miljoner, det har jag gissat länge. Men när jag skrev till fiskeriverket för några månader sedan fick jag en smärre chock. Jag bad dem om en uppskattning av hur många fiskar som dödas, och fick tillbaks en uppskattning på några av de vanliga arterna baserad på vikt och en genomsnittlig vikt per individ. Bara skarpsill, en mycket liten fisk, dödar vi enligt den uträkningen ca 4 miljarder av varje år. Alltså 4000000000 skarpsillar, om man räknar med alla andra arter blir det säkerligen ett par miljarder till.

Det är inte bara hemskt att det är så många som dödas, det är också hemskt att de är så negligerade av djurrättsrörelsen och av samhället i stort. Det finns en massa vegetarianer som äter fisk (vilket är ungefär lika logiskt som att vara vegetarian men äta gris), men det är ändå inte något som vi i djurrättsrörelsen brukar ifrågasätta. Tvärtom så bidrar vi nog tyvärr ofta till fiskarnas lägre status genom att bara ha bilder på landlevande djur i vårt material, prata mer om de landlevande djuren och genom att använda statistik som att det är 80 miljoner som dödas i Sverige varje år när det egentligen är så väldigt mycket mer. Jag förstår att det är smidigt att använda den siffran eftersom den är rätt exakt, men den är tyvärr direkt missvisande och speciesistisk. När jag pratar om djurrätt säger jag istället att vi varje år dödar ett par miljarder djur i Sverige.

Jag skulle väldigt gärna se en mer detaljerad uträkning av hur många djur som utnyttjas. Det borde vara fiskeriverkets ansvar att se till att det finns information om antalet fiskar som dödas i svenskt fiskevatten varje år.

Antalet djur som dödas är inte bara viktigt att veta för propagandasyften, det är troligtvis också det bästa sättet att mäta djurrättsrörelsens framgångar.