Jag såg just en gammal bild från när jag var barn och tänkte dela med mig om lite tankar kring min barndom. När jag var liten var mina föräldrar bönder, de hade en gård utanför Husqvarna där de i huvudsak odlade grönsaker och födde upp får. På bilden nedan sitter jag med mina syskon och ett av lammen från gården (jag är den i mitten).
Mina föräldrar födde upp får (och några djur från andra arter) och skickade dem till slakt. Jag kan mycket väl ha ätit av individen jag hade i knät på den här bilden. Som djurrättare är ju detta självklart något som känns lite konstigt. Jag vet inte hur medveten jag var om vad som faktiskt hände på den tiden, det var i alla fall inte förrän långt senare som jag började fundera på det på allvar och tog ställning för djuren.
Den snälla speciesisten
Mina föräldrar var på många sätt urtypen för vad jag skulle kalla den snälla speciesisten. De drev en ekologisk gård med där de födde upp ickemänniskor. De brydde sig om hur de hade det, och jag hyser inga tvivel om att de verkligen ville att de skulle må bra. Men de saknade (och saknar fortfarande) en verklig respekt för djur av andra arter och deras intressen. De såg på det mänskliga djuret som något väsentligt annorlunda jämfört med andra djur, och ansåg sig därför ha rätt att utnyttja och döda dem. Samtidigt såg de säkert på sig själva som väldigt djurvänliga, och jag kan inte påstå att de medvetet skadat de andra djuren på något sätt. De ville väl, men på grund av att de inte på allvar tog hänsyn till allas intressen kom många ickemänskliga djur i kläm.
Relationer till speciesister
Så hur påverkar det mig att mina föräldrar inte bara var konsumenter av djurprodukter, utan också aktivt deltog i det jag idag ser som världens största förtryck? Jag tror inte det påverkar mig så värst mycket, vi lever ändå i en värld där vi hela tiden är totalt omringade av djurförtrycket och tvingas därmed att se det som nåt normalt. Men det är ändå nåt speciellt då personer som står en nära accepterar och deltar i det speciesistiska förtrycket. Jag funderar själv på det ibland, och jag har vänner som har riktigt svårt att hantera sina familjers diskriminerande attityder.
En vän till mig bråkade väldigt mycket med sina föräldrar, hon hade visat dem vad ickemänniskor utsätts för och pratat djurrätt med dem men de fortsatte ändå att konsumera djurprodukter. Hon hade väldigt svårt att acceptera att de personer hon stod så pass när inte brydde sig om vad vissa djur utsätts för, hon upplevde det som att de var hänsynslösa och hemska människor och fick därför en väldigt spänd relation till sin familj.
Rätt att hata, men inte så produktivt
Egentligen borde vi inte behöva acceptera att vår omgivning beter sig som de gör, de är ju faktiskt väldigt hänsynslösa och att bara umgås med dem som om man inte bryr sig kan ju ses som en oerhörd förminskning av problemet. Jag tror dock att vi måste lära oss umgås och ha positiva relationer till speciesister, både för vår egen skull och för djurens. Vårt samhälle är så genomsyrat av speciesism, så om vi gick runt och blev arga varje gång vi stötte ihop med det skulle vi konstant vara arga. Vi skulle knappt ha några vänner, bekanta eller kunna umgås normalt med de flesta människor, och många av oss skulle få problem med våra familjer. Icke-djurrättare skulle också uppfatta oss som extremistiska och inte ha samma möjlighet att ta till sig vårt budskap. Ingen tjänar på att vi hatar djurutnyttjarna, förutom djurindustrin förstås..
En annan vän undrade hur jag kunde vara så lugn och trevlig i diskussioner, hon hade problem med att hon bara blev hemskt upprörd i diskussioner och därmed inte kunde få ut sitt budskap. Jag pratade med henne om hur jag tänkte och efter det tror jag hon fick det lättare att prata om djurrätt utan att bli arg och uppgiven. Jag tror nämligen att föreställningen om den snälle speciesisten hjälper mig.
Snälla men lite vilsna
För mig är det avgörande för om jag ska acceptera en person om jag uppfattar den som välvillig, när det gäller personer är intentionerna de viktiga (dock inte när det gäller handlingar, då är det konsekvenserna). Om en person som har helt motsatt åsikt som jag i en fråga kan jag ändå respektera den om den lyckas övertyga mig om att den faktiskt vill göra det rätta och tror att det den gör är det bästa. Jag kan tycka illa om dess handlingar men ändå tycka om personen.
I vårt samhälle föds vi upp till speciesister, vi lär oss av våra föräldrar och matas med propaganda från resten av samhället. De flesta är därmed väldigt övertygade om speciesismen och har inte lärt sig att omtanke om djur innebär antispeciesism och vegetarianism. Väldigt få vill aktivt skada djur, utan de vill helst att även djur ska må bra. De har dock blivit övertygade om att djuromsorg handlar om djurskydd och att man kan vara snäll mot djur samtidigt som man äter upp dem.
Förutsatt att jag upplever det som att jag pratar med en "snäll speciesist" och inte någon som avsiktligen skadar djur ser jag på den som en person som säkert vill väl men inte har fått möjlighet att ta till sig antispeciesismen. Min uppgift blir då att hjälpa dem förstå vad snällhet mot ickemänniskor faktiskt innebär. Och det är väldigt svårt att bli arg på någon snäll som inte förstått vårt budskap.
