Per-Anders och Roger

Jag ser med glädje fram emot att läsa Per-Anders Svärds återuppväckta blogg peranderssvard.blogspot.com. Nu när han avgått kan han inte kan bossa över ordförandebloggen på Djurens Rätts hemsida längre, så nu kommer vi förhoppningsvis få höra mer av PeA som privatperson... Läsning rekommenderas.

Han börjar också med att tipsa om en annan blogg, skriven av sociologen Roger Yates där han utforskar "Human-Nonhuman relations" ur ett sociologiskt perspektiv. Det är mycket läsning och det verkar intressant, men jag har själv inte haft energi att läsa igenom det än.

Jag skulle inte bli förvånad om konflikten mellan djurskydd och djurrätt kommer beröras en del i båda dessa bloggar...

Inför Djurens Rätts riksstämma

Jag kom nyligen hem från en flygbladsutdelning med Djurens Rätts studentkampanj. och blev sugen att skriva nåt om den kommande riksstämman. Det kommer säkerligen bli en hel del intressanta diskussioner, och jag tänkte kommentera några av dem här. Det finns en rad intressanta motioner, och det kommer väl blir trångt om tid som vanligt. Det kan nog blir en del intressant diskussion om styrelsens roll och funktion, och det finns såklart en del intressant att säga om de olika valen.

Gå ur Eurogroup for Animals
Frågan om Djurens Rätts relation till Eurogroup for Animals berördes på förra stämman, och har även diskuterats under året. Det finns liksom jag många skeptiker mot vårt medlemskap, och vi pratade om att skriva en gruppmotion vilket dock aldrig blev av. Jag har skrivit om min syn på Eurogroup här, och ytterligare motivering finns i motionen.

Styrelsens yrkande är att avstyrka yrkandet om att gå ur, men däremot fortsätta utvärdera vårt medlemskap under året. På det har det kommit två reservationer, en från styrelsens ordförande samt en ledamot som yrkar på bifall på motionen och en från två ledmöter som vill avstyrka motionen rakt av med en motivering om hur bra Eurogroup är. Det är alltså upplagt för intensiva diskussioner, och jag tror att vi har en möjlighet att få igenom motionen.

Glöm inte fiskarna
Min andra motion handlar om att vi måste upprioritera arbetet för fiskar och andra vattenlevande djur. Jag vill dels byta ut formuleringen "lantbrukets djur" till "djur i livsmedelsindustrin" men också att det tillsätts en tjänst som ansvarar för fiskefrågor. Det första förslaget har även styrelsen lagt fram, men de yrkar avslag på det andra.

I sin motivering nämner styrelsen ett par flygblad där fisket behandlas, och andra saker de gör för att uppmärksamma utnyttjandet av havens invånare. Många av dessa åtgärder är bra, och det är definitivt en positiv utveckling jämfört med för några år sedan. Jag får dock intrycket att jag och styrelsen fortfarande har olika syn på vad som behövs göras. Som ett av huvudexemplena på vad som ska göras under året inom fiskeområdet berättar styrelsen att de ska skicka ett brev till Fiskeriverket och fråga dem om hur de bedömer lidandet i fisket. Det låter inte så imponerande för mig.

Jag har frågat en antal aktiva medlemmar om hur mycket de arbetar med fiskefrågan och hur mycket kunskap de har om den, och svaret är alltid "i stort sett ingenting". De känner heller inte att fiskearbete har uppmuntrats från riksorganisationen eller att de vet vem de ska vända sig till i såna frågor. Styrelsen nämner att det redan finns en person som ansvarar för dessa frågor, men du kan ju testa och fundera på om du känner till vem det är eller nåt han/hon gjort i fiskefrågan.

Jag tror att vi behöver göra en kraftsatsning för att få igång arbetet för de vattenlevande djuren. En person med särskilt ansvar för detta skulle göra en stor skillnad. Jag tror att det finns ett behov att tydligt markera inför medlemmar och media att det är en fråga vi arbetar aktivt med, och det måste finnas en person som de kan vända sig till. Jag tror också det behövs speciella utbildningsinsatser för aktiva medlemmar, med flertalet besök hos lokalavdelningar för att prata om frågan.

Ett tydligt exempel på att Djurens Rätt inte kommit så långt än är en snabb titt på hemsidan. Var kan du läsa om fisket? Om man klickar på arbetsområden är det inte lätt att hitta, utan man måste klicka sig fram till "Övriga djurfrågor". Där samlas den industri som dödar flest kännande ickemänniskor tillsammans med pyttefrågor som Djurparker, Hundsmuggling, Tjurfäktning och Valfångst.

En annan intressant sak rörande vår syn på fiskar är styrelsens förslag till ny introtext till hemsidan stycke om livsmedelsindustrin som bland annat innehåller "Några av de djur som dödas för att bli mat i Sverige är fiskar, kycklingar och grisar." I stort är stycket väldigt bra, men det är lustigt hur vi pratar om fiskar som ett homogent kollektiv medan vi ser på landlevande djurarter som hemskt unika. En strömming och en tonfisk är inte mer lika än en ko och en gris... Om man skulle formulera samma mening på ett antispeciesistiskt sätt borde det bli "Några av de djur som dödas för att bli mat i Sverige är fiskar, fåglar och däggdjur" eller "Några av de djur som dödas för att bli mat i Sverige är torskar, kycklingar och grisar."

Du kan läsa mer av det jag skrivit om detta under etiketten fiske.

Avskaffa antispeciesismideologin
Jonas Norberg föreslår att Djurens Rätt inte skall förespråka antispeciesism, utan bygga vår etik på en speciesistisk syn där andra djur ändå ska slippa utnyttjande. Som ni säkert förstår är det inte en motion jag stödjer, och mycket av motiveringen finns i styrelsens svar till motionären.

Styrelsens svar verkar mest utgå från det moraliska ställningstagandet, men jag tycker också att det finns strategiska skäl att välja ett antispeciesistiskt arbetssätt. Visst finns det problem med det och delar av det kan vara avskräckande för många, även om jag tror att det främst är andra exempel än de som Jonas tar upp. Men det finns också en stark kraft i våra jämlikhetsargument som jag tror är viktig att förmedla. Antispeciesismens svårigheter får vägas mot de svårigheter vi möter med en speciesistisk strategi. Jag är övertygad om att speciesismen bevarar djurutnyttjandet, och att det är väldigt svårt att bibehålla en djurrättslig hållning om man ser på ickemänniskor som lägre stående.

Jonas Norberg har dessutom skickat in tre andra motioner som alla känns relevanta och positiva. Jag håller med om hans slutsatser men inte alltid av samma skäl.

En strategi mot förtryckets orsaker
Malte Lindstam skrev en längre motion som försöker beskriva den strategiska syn vi båda delar och ge exempel på hur dessa skulle kunna förändra Djurens Rätt. Jag vet inte hur det kommer gå att diskutera alla dessa förslag under samma motion, men jag tror att den kan vara viktig som utgångspunkt för en strategisk diskussion. Förhoppningsvis kan vi också få igenom några av förslagen. Malte kandiderar också till förbundsstyrelsen, vilket jag kommer kommentera längre ner.

Andra motioner
Det finns en rad andra motioner som är väldigt intressanta, men som jag inte valt att kommentera vidare här. Dessa är framför allt "Angående attityder till djurhemsverksamhet", "Djurens Rätts inriktning" och "Acceptera nakendemonstrationer".

Tjänstemannaväldet
Jonas Norberg har även skrivit en utvärdering av styrelsearbetet där han kritiserar det arbetssätt som har funnits. Han föreslår också en rad åtgärder för att stärka styrelsen möjlighet att styra organisationen. Jag känner igen mycket av det han skriver från berättelser jag har hört från vänner i förbundsstyrelsen, och jag tror det är ett stort problem att styrelsen mest arbetar med administrativa ärenden och nästan tvångsmässigt godkänna de anställdas strategier. Jag vet inte om styrelserevisionen ingår som en punkt under stämman, men det skulle vara givande att diskutera detta på stämman.

Styrelseval
Några av kandidaterna känner jag inte till, några vill jag gärna ha in och andra är jag skeptisk till. Jag hoppas det kommer finnas möjlighet att prata med kandidaterna, att få en djupare presentation på stämman än vad vi hade tid med förra året och framförallt att det kommer fler kandidater som vill sitta med i förbundsstyrelsen. Det är bara genom att ha möjlighet att välja mellan fler kandidater stämman kan välja en styrelse som representerar dem.

Som jag tidigare nämnde kandiderar Malte till förbundsstyrelsen, och jag hoppas att han kommer in. Inte bara på grund av svågerpolitik, utan främst på grund av att jag tycker att han har mycket smarta tankar att bidra med och såklart eftersom vi i stort håller med varandra om vad Djurens Rätt borde vara.

Förbundsordförande
Valberedningen har föreslagit Alexandra Leijonhufvud till ny förbundsordförande. Jag vet inte så mycket om henne eftersom hon inte verkar ha gjort så stort väsen av sig tidigare, men jag hoppas att hon kan komma ut och synas mer i media om hon blir vald (i dagsläget hittar man inte mycket på internet om man söker på henne). Hon har ju också lämnat in en reservation där hon helt vill avstyrka en av mina motioner, så jag gissar att vi inte är helt strategiskt eniga och att hon är positiv till den djurskyddsliga strategin.

Om jag förstått det rätt påverkades också Per-Anders Svärd under sin ordförandetid och blev mer och mer skeptisk till djurskyddsarbete, kanske kan jag hoppas på en liknande utveckling för Alexandra.

Valberedningen
Valberedningen har föreslagit en rad kandidater till förbundsstyrelsen, och utöver dessa finns det i dagläget enbart en person som kandiderar. Det verkar som valberedningen framförallt har varit intresserade av personer med en speciell kompetens, framförallt juridik och ekonomi. De verkar ha lagt mindre vikt vid engagemang i organisationen eller visioner för hur man vill påverka Djurens Rätt. Om det är så tycker jag det är trist. Det kan vara viktigt att ha viss specielkompetens i styrelsen, men framförallt borde det vara deras uppgift att ta strategiska beslut under året och då känns strategisk hemvist mer relevant.

Det känns som valberedningen påverkar utgången av styrelsevalet rätt mycket. Förra året var det en person som kandiderade utan valberedningens nominering, och han var den enda som inte kom in. Detta trots att han varit väldigt aktiv, synts mycket och troligtvis var populär hos många. Dessutom fanns det om jag inte minns fel minst en kandidat som föreslagits av valberedning utan att vara särskilt känd inom organisationen och som dessutom inte ens var där på stämman, men denna person fick ändå fler röster.

Speciellt då kandidaterna inte ges särskilt stort utrymme att presentera sig spelar nog valberedningens nomineringar stor roll, och många är nog mer villiga att rösta på dessa. Valberedningen har därmed en väldigt viktig roll, och så länge vi inte fått en mer självständig stämma som väljer mellan fler kandidater (baserat på sin egen information om dem) borde vi fokusera mer på valberedningen. Vi borde alltså fundera mycket på vilka vi väljer in i valberedningen, de tar viktiga beslut och borde därför uppmärksammas mer. Själv funderar jag också på om jag ska kandidera till valberedningen i år, vad tycker ni?

Djurskydd kan aldrig hota djurutnyttjandet

Aftonbladets matskribent Karin Ahlborg skriver idag en krönika som tydligt visar var djurskyddares prioriteringar ligger. Undertiteln lyder "Hönsen finns för en sak: de ska ätas", och ingressen lyder:

"Jag är för bra djuromsorg.
Absolut!
Men jag är också för bra matomsorg.
Och ibland går det inte ihop."

Krönikan handlar om ägg och den förhöjda risk för salmonella det innebär att låta höns gå utomhus. Och eftersom matomsorg enligt Ahlborg är viktigare än djuromsorg borde hönorna låsas in.

Onödigt lidande
Jag ser denna krönika som en ovanligt ärlig reflektion över hur djurskyddstanken fungerar; gärna trevliga liv för djuren, men bara om det inte står i vägen för våra intressen. När djurskyddare pratar om onödigt lidande är det också människans godtyckliga intressen som är mallen för det nödvändiga. Att det är onödigt att äta kött och därmed utsätta djur för lidande är inte ett godtagbart argument i djurskyddsvärlden, utan kycklingarnas extrema lidande ses som nödvändigt eftersom vi inte skulle kunna producera billigt kött utan det.

Det passar också ihop med den nya djurskyddslagen i Storbrittanien som enligt DN är "den mest omfattande på nästan 100 år" (det är för övrigt väldigt lustigt att de kallar den för djurrättslagstiftning, men det är kanske inte så konstigt). Om denna lagstiftning är så omfattande eller revolutionerande kan man ju tänka sig att de nämner nåt om livsmedelsindustrin. I artikeln nämns dock bara regler kring husdjur, något som inte hotar några gemensamma mänskliga intressen.

Jag tror följaktligen inte på att arbeta för djurskyddsreformer som ett sätt att sakta förbjuda djurutnyttjandet. Om jag har rätt är det inte möjligt att få igenom lagstiftning som hotar våra materiella intressen utan en djurrättslig övertygelse i samhället.

Kastrering av minigrisar

Djurens Rätt kampanjar för ett förbud mot att kastrera grisar utan bedövning, ett tydligt exempel på hur djurrättsrörelsen ofta ägnar sig åt djurskydd (läs varför jag tror det är fel här). Men de som verkligen tar priset för missriktad aktivism i kastreringsfrågan måste ändå vara Skandinaviska Minigrisföreningen (SMiF) som nyligen lämnade in en protestlista mot obedövad kastrering av minigrisar (en mindre form av grisar som ofta lever som husdjur tillsammans med människor).

I en artikel om proteslistan skriver Aftonbladet:

"Problemet, enligt SMiF, är att minigrisen fortfarande går under benämningen svin.
[...]
– Vi tycker det är hemskt att minigrisuppfödarna kan luta sig mot lagen som gäller svin. De skulle kunna utföra kastreringarna ordentligt och få betalt för sina utgifter i stället, säger Anna Forsberg för SMiF."

Jag undrar hur de tänker. Upplever minigrisarna kastreringen på något annorlunda sätt än grisarna i köttindustrin, eller varför skulle det vara värre att kastrera en minigris utan bedövning? Och vad är det för fel på svin?

För mig blir det här bara ett tydligt exempel på den antropocentriska speciesistiska rangordningen av olika djur. Ju närme/mer lik ett djur är till oss människor, desto högre status får det. När nu vissa grisar har kommit närmre människor genom att de tagits som husdjur anses deras intressen viktigare, och de skulle då förtjäna ett visst skydd som andra grisar inte får.

En gris är en gris, oavsett om den bor i en människobostad eller en lagård, och jag är övertygad om att en gris i lantbruket lider lika mycket av kastrering som en minigris. Om SMiF menade allvar med sin (djurskyddsliga) omsorg för grisar borde de arbeta för att alla grisar ska slippa kastrering utan bedövning, istället för att nedvärdera andra grisars intresse för att gynna deras prioriterade grupp.

Importförbud av hund- och kattpäls?

Hund- och kattpäls har blivit omdiskuterat de senaste åren. Folk har blivit upprörda både över det faktum att det är just hundar och katter som dödas, men också över det väldigt plågsamma sätt de ofta behandlas på. Detta har såklart använts av både djurskyddsgrupper och politiker, bland annat är importförbud av hund- och kattpäls en populär idé. En rad västländer har redan infört det, det diskuteras i EU och Djurens Rätt och andra djurskyddsorganisationer (Djurens Rätt är i det här avseendet en djurskyddsorganisation) har även de drivit frågan i Sverige.

Speciesistiska skäl och djurskyddsliga argument
Jag är kritisk mot den speciella uppmärksamhet som hund- och kattpäls får. Dels på grund av det speciesistiska i att det skulle vara mer fel att döda dessa djur eftersom de tillhör en viss art. Denna idé ligger nog ofta bakom frågans uppmärksamhet, och genom att arbeta med frågan bekräftar och stödjer man den. Jag är också kritisk på grund av att det har varit en väldigt djurskyddslig argumentation; hundarna och katterna har dödats på väldigt plågsamma sätt och genom att lyfta det på det sätt som gjorts sänder man ut signaler att det är själva sättet de dödas på som är det viktiga. Du kan läsa lite mer om dessa idéer i dessa inlägg:
Elna Tenow och diskrimineringen av vissa djur
Animal Protection Network
Hundätande prins
New welfarism – djurskyddslig djurrätt

Missriktad lagstiftning
Att införa ett förbud mot hund- och kattpäls är också en väldigt godtycklig form av lagstiftning. I officiella sammanhang har motiveringen för importförbud varit djurskyddsliga, alltså den behandling hundar och katter utsätts för. Men misshandeln de utsatts för är inte unik för hundar och katter utan kan lika väl utföras på andra djur som dödas för sin päls, och det är inget som säger att alla hundar och katter som dödas för sin päls måste dödas i strid med vårt samhälles djurskyddsregler. Om det var missförhållandena man vill åt borde man i så fall förbjuda import av alla pälsprodukter (eller andra animaliska) produkter som inte producerats i enlighet med europeiska djurskyddsregler.

Speciesismen tål inte granskning?
Som jag tolkar det är djurskyddsskälen bara svepskäl för att införa ett importförbud, de enda skälen som skulle kunna legitimera ett sådant importförbud är speciecistiska värderingar om att hundar och katter skall värderas högre än andra djur. Att använda det argumentet öppet skulle dock föra med sig en rad problem för dess förespråkare, eftersom det skulle leda till en debatt om den godtyckliga speciesismen och varför vi värderar olika djurs intressen olika.

Jag är såklart inte positiv till utnyttjandet av hundar och katter, deras intressen är lika viktiga som grisars eller torskars intressen. Det jag vänder mig emot är att hundar och katter skulle få en speciell respekt eller speciell skyddslagstiftning bara för att de ses som husdjur.

Valet och djuren

Idag är det val. Det är dock inget jag har lagt ner alltför stor energi på, jag har knappt varit engagerad i valrörelsen alls. Många andra djurrättsaktivister har engagerat sig i valet, och många hoppas på en seger för vänsterblocket i valet pga av framförallt pälsfarmsfrågan och djurskyddsmyndigheten. Men hur viktigt är egentligen valet för djuren?

Djurrätt är inte en parlamentarisk fråga än
Djurrätt har till skillnad från djurskydd i stort sett ingen plats alls i den parlamentariska politiken idag, och det är inte så konstigt eftersom bara ett fåtal procent (om ens det) av väljarna kan anses vara djurrättare. Det parlamentariska systemet är tänkt att respresentera väljarna och deras värderingar, och därmed kan inte vi förvänta oss några ordentliga djurrättsreformer förän vi har skapat en massiv djurrättslig opinion.
Djurrätt handlar om värderingar, och folket stödjer inte våra värderingar. Och eftersom de inte stödjer de djurrättsliga värderingarna kan djurrätt inte bli någon partipolitisk framgång. På grund av idén att vi måste engagera oss i partipolitiken, och det inte kan göras djurrättsligt, tvingas vi arbeta med djurskydd istället. Med alla de negativa konsekvenser som det innebär...

Det finns inget djurrättsligt parti och ingen djurrättslig fråga i valet
De djurrättsliga åsikterna finns inte representerade inom partipolitiken, alla partier stödjer idén att det står oss fritt att utnyttja djuren. Alla partier stödjer idén att djur är mindre värda varelser, att de kan fängslas och dödas, bara det görs på ett "humant" sätt. För att ha någon framgång med djurskyddspolitiken krävs det att man ger dessa anti-djurrättsliga partier cred för deras djurskyddsliga politik. De som vill fortsätta utnyttja djur (men vill ha hårdare regler för minkfarmer och att allt kontrolleras av djurskyddsmyndigheten) utmålas som djurvänliga, och de politiker och väljare som ställer upp på de väldigt mesiga kraven kan därmed känna sig nöjda när de fortsätter utnyttja djur. Det finns ett parti som kallar sig djurrättsliga, läs min kritik av dem här.

De två frågor som målas upp som de stora djurfrågorna är inte heller de djurrättsliga, djurskyddsmyndigheten har aldrig varit det och den grad av djurrätt som fanns i det ursprungliga päls-förslaget har spolats bort och det är nu enbart en djurskyddsreform. Jag tror inte att de är särskilt viktiga. Jag har skrivit en del om det i tidigare inlägg så jag hänvisar till dem:
Lägg ner djurskyddsmyndigheten!
Olika sätt att hantera pälsfrågan
Utvecklingen i pälsfrågan


Nu ska jag gå till vallokalen, men det är inte mina djurrättsåsikter som avgör vem jag röstar på. För övrigt skulle jag väldigt gärna byta statsminister, synd bara att alternativet är lika dåligt..

Kampanjer mot enskilda företag

En vanligt förekommande strategi inom djurrättsrörelsen är att försöka stänga ner enskilda företag som utnyttjar djur. I Sverige är väl det mest kända exemplet LTCL-kampanjen som arbetar mot en chinchillafarm i Tågarp utanför Falkenberg. Internationella exempel är SHAC-kampanjen som försöker stänga ett stort djurförsökslaboratorium (HLS) och Save the Newchurch Guinea Pigs som arbetat mot en marsvinsfarm (båda i England) och kampanjen mot Covance (ett djurförsökslaboratorie i Tyskland).

Jag är kritisk till denna metod av tre skäl, dels uppnår man sällan särskilt mycket genom att stänga ett enskilt företag, dels kräver det att man använder populistiska och/eller aggressiva metoder för att lyckas och dels kan det vara väldigt destruktivt för rörelsen på grund av attityden om att man aldrig får ge upp.

Vad uppnår man egentligen?
Så vad uppnår man om man stänger ett enskilt företag? Ofta är det nog inte så mycket. I vårt samhälle bygger det mesta på tillgång och efterfrågan, om efterfrågan är detsamma kommer utbudet generellt sett att vara det också. Det finns såklart undantag, som tillexempel om det bara är ett företag som har möjlighet att göra en viss sak eller om de drar upp konsumtionen med mycket marknadsföring mm, men då tycker jag att det är de som vill stänga företaget som ska förklara varför det ska ha en effekt. Det räcker inte med att säga att ett visst företag är dåligt och att det därmed ska stängas, om det ger utrymme för ett annat företag att ta över spelar det ingen roll för djuren.

Ett tydligt exempel på det här är då SHAC för ett tag sedan hade en kampanj mot ett antal japanska företag som köpte djurförsök av HLS (företaget de kämpar emot). Till slut slutade företagen vara kunder hos HLS, och det ansågs som ännu en stor seger i kampanjen. När kampanjen mot HLS konkurrent Covance senare fick tack på Covances kundlistor upptäckte man att det japanska företagen helt enkelt hade köpt samma djurförsök av dem istället. Man hade alltså inte uppnått något alls, men ändå utmålades det som en seger.

Och även om man lyckas stänga ett visst företag och inget annat tar över är det ofta väldigt små vinster man vunnit eftersom det troligtvis är rätt så få djur som berörs. Chinchillafarmen i Tågarp tror jag bara har ett par hundra chinchillor, och med tanke det enormt utbredda djurförtrycket i övrigt tycker jag att det är slöseri med aktivistresurser att kämpa så mycket för att stänga vad som faktiskt är en piss i havet jämfört med resten av djurförtrycket. Om man kan rädda fler djur på annat sätt är det nästan en diskriminering mot dem att istället lägga ner resurserna på en liten farm. Ett tiotal vegetarianer är säkert viktigare än en stängd chinchillafarm, och det är säkert lättare att få tio personer att bli vegetarianer än att stänga Tågarpsfarmen.

Aggressiva och/eller populistiska metoder
För att stänga ett företag har man troligtvis två metoder att välja mellan, antingen att tvinga ner det genom att trakassera deras personal och deras kunder eller genom att övertyga allmänheten om att de är hemska. Både dessa metoder riskerar att vara skadliga för resten av djurrättsarbetet. I de kampanjer som försöker stänga enskilda företag finns det många exempel på trakasserier och andra aggressiva metoder. Det allra värsta exemplet är när några aktivister i kampanjen Save the Newchurch Guinea Pigs grävde upp kvarlevorna av Gladys Hammond, en släkting till ägarna av farmen och vägrade lämna tillbaks dem förrän farmen stängdes.

Annars är demonstrationer utanför ägarnas och de anställdas hem vanliga, tillsammans med skadegörelse av deras bilar mm. Det har också uppmanats att ringa till ägarna och beställa saker i deras namn. Alla dessa aktiviteter gör djurutnyttjarna till offer i medias och allmänhetens ögon, och djurrättsrörelsen riskerar därför att skrämma iväg folk från vårt budskap.

För att rädda sitt anseende eller för att få folket med sig brukar dessa kampanjer göra utåtriktade aktiviteter för att visa hur hemska deras motståndare är. Men för att få med sig allmänheten i en sådan fråga tvingas man använda väldigt djurskyddsliga argument och bilder/filmer. Då tvingas man fokusera på saker som att forskarna slår djuren eller att de lever under ovanligt hemska förhållanden. Man kan inte lyfta generella problem, utan tvingas måla upp det här stället som mycket värre än alla andra (för det är ju det stället man försöker stänga). Enligt Physicians Committee for Responsible Medicine har de tillsammans med SHAC skrivit till HLS kunder och bett dem köpa sina djurförsök från andra laboratorier istället. Ibland är det inte bara djurskyddsliga argument utan helt osakliga anklagelser, till exempel presenteras ägaren till chinchillafarmen i Tågarp som mentalt sjuk i en kampanjfilm från LTCL.
”Vi ger aldrig upp”
Dessa kampanjers framgång bygger på att deras offer inte tror att de kommer ge upp. Deras motståndare måste veta att de kommer fortsätta bli trakasserade för evigt, annars kan de ju helt enkelt vänta ut aktivisterna. Om en kampanj ger upp efter ett år eftersom de inte uppnår någonting skadar det de andra kampanjerna eftersom företagen då tror att de slipper kampanjen om de bara håller ut ett tag till. Det finns därför en attityd om att man aldrig får ge upp en sådan här kampanj utan att man ska kämpa tills man vinner.

Men vad händer om man efter ett tag inser att det inte skulle gå så lätt som man trodde eller hittar andra saker som man tycker är viktigare? Då tvingas man ändå fortsätta med kampanjen på grund av solidaritet med de andra kampanjerna, man får ju inte försämra deras rykte. Det finns då en väldigt stor risk att en grupp människor arbetar mer än de egentligen orkar för att kampanjen ska fortsätta se lika stor ut, och att de till slut inte orkar mer och blir trötta på aktivism. När jag träffade aktivister i Tyskland som var aktiva i kampanjen mot Covance berättade de att de hade svårt att hålla igång kampanjen men kände sig tvungna att göra det eftersom de lovat att aldrig ge upp. Jag tror inte att det är så hälsosamt för rörelsen eller enskilda aktivister, det måste finnas rum för flexibilitet och variation.

Vi måste ha möjlighet att prioritera nya saker eller välja nya strategier och lägga ner de kamper vi inte lyckas med för att orka och för att kunna arbeta så meningsfullt som möjligt, och då är inte ”vi ger aldrig upp”-attityden en bra idé.

Analys av "Peacable Kingdom", "The Witness" och "Earthlings"

Här kommer en analys av tre djurrättsdokumentärer skriven av Malte Lindstam. Om du också vill bidra med något till den här bloggen får du gärna skriva till mig.

Filmer kan vara ett bra sätt att få folk att reflektera, känna och kanske byta åsikt. Jag har sett tre seriösa (påkostade) djurrättsdokumentärer som jag här analyserar utifrån ett antispeciesistiskt perspektiv. Filmerna jag har sett är:

Peaceable Kingdom - A Tribe of Heart Documentary
Tribe of Heart Ltd.
1 hr 9 min 27 sec - Jul 30, 2004

The Witness - A Tribe of Heart Documentary
Tribe of Heart Ltd.
43 min 43 sec

tribeofheart.org

Earthlings
Shaun Monson
1 hr 35 min 28 sec
isawearthlings.com

Alla dessa filmer finns att se online på video.google.com (sök på titeln).

The Witness
”The Witness” handlar om Eddie Lama, en medelålders man i byggbranchen som engagerar sig för djurrätt. Intervjubilder på honom varvas med bilder på djur som plågas och på Eddies kampanjande mot päls. Det känns som att bilderna som visas är tänkta att vara så hemska och grymma som möjligt, och en stor del av bilderna kommer från pälsjakt med fällor.

Filmen tar upp vegetarianism men det finns ett starkt fokus på päls. Vi får se bilder från modevisningar kombinerat med djurplågeribilderna. Troligen är det främsta syftet med filmen att få folk att ta avstånd från päls. Jag är dock mycket orolig att det sker till priset av att folk ser päls som en avart från annat utnyttjande av djur och inte fås att reflektera kring djurs moraliska status.

Att filmen skildrar andra former av utnyttjande av djur kan kanske motverka denna effekt? Jag är mycket tveksam eftersom den skildring som görs går ut på att visa grymhet mot djur, och inte på att visa djur som individer som förtjänar en respekt de inte får. Folk tar avstånd från det grymma utan att tänka över själva utnyttjandet av djur. Djurutnyttjarna kan lätt hävda att det som visas är missförhållanden och inte strukturella fel och folket kan fortsätta att äta djur.


Earthlings
”Earthlings” börjar väldigt lovande. En mångfald av djur (även fiskar) skildras med ansiktsbilder, samtidigt som berättarrösten förklarar de djuretiska tankarna. Efter denna inledning följer en över en timma lång kavalkad av bilder på djur som plågas för olika mänskliga ändamål. Bilderna är överlag väldigt hemska, och många av dem består av människors sadistiska grymhet mot djur. Filmen avslutas med djuretiska ord, dock kombinerat med hälso- och miljöargument för veganism.

Den stora mängden hemska bilder i denna film tror jag får väldigt många människor som ser den att inte orka se mer. Risken är att de blockeras och inte fås att reflektera. Ett ännu större problem är dock risken att de fås att reflektera, men på ”fel” sätt. T ex förstärker dessa bilder på människor som plågar djur bilden att djurförtrycket beror på enstaka personers grymhet, och inte som djurrättsrörelsen menar att det beror på att hela samhället godkänner det. När folket tänker så kan de kräva bättre ”djurskydd” men fortsätta äta djur

Peacable Kingdom
”Peaceable Kingdom” skiljer sig radikalt från de två andra filmerna. Den skildrar främst några aktivister som har ett djurhem, dit de tar övergivna lantbruksdjur. Djurhemmet får besök av barnfamiljer som får träffa djuren och höra på en föreläsning om djuretik. Aktivisterna bakom djurhemmet, några besökare samt några f d bönder intervjuas om djuretiska frågor. Det blandas med ett väldigt stort antal bilder på djurs ansikten, och bilder som skildrar deras önskningar att t ex äta. Det visas också bilder där djur utnyttjas, men de är färre, mindre grymma och visar mer ofta djurens ansikten.

Jag grät när jag såg denna film. Den utmärkta skildringen av djur som individer, kombinerat med bilderna på förtrycket och människornas hoppingivande tankar väckte starka känslor. Jag tror den här filmen är lämplig att visa även för icke-djurrättare (till skillnad från de andra två). De får se människor som visar en enorm medkänsla för djurs lidande, och som samtidigt för fram tankar om att vi inte får utnyttja dem, även om det sker ”humant”. De får lite kunskap om det förtryck djur utsätts för för mänskliga syften. Men det viktigaste av allt är kanske att de får se djur som kännande individer samtidigt som de får höra de djuretiska tankarna.

En stor nackdel med filmen är att den inte nämner eller visar en enda bild på fiskar. De djuretiska resonemangen tycker jag också är lite konstiga ibland, t ex när det tas upp att grisar är så smarta att de kan lära sig sitta, precis som en hund, som en anledning att ge dem hänsyn.

Filmen är 1 timme och 9 min lång, och därför olämplig att göra egna filmvisningar på offentliga platser med, eller använda på korta skolbesök. Men dess längd lämpar sig bra på t ex en filmfestival! Om tillfälle ges för ett längre skolbesök tror jag också mycket på att visa denna film.

Flygbladsanalys: Vägen till Vegoland

Jag brukar ju försöka analysera flygblad för att komma på vilka signaler de sänder ut, och nu har turen kommit till Djurens Rätts "Vägen till Vegoland". Egentligen är det inget flygblad, utan snarare ett litet häfte om vegetarianism som man kan få hemskickat till sig. Du kan ladda ner det här.

Framsidan tycker jag är bra. Man ser tre bilder, en bild på en maträtt (med köttimitationer) som ser god ut, en bild på en kviga och en på en snubbe (Nima Daryamadj) som man troligtvis inte känner igen men som ser snäll och glad ut. Bilden på kvigan är rätt bra ur mitt bildanalysperspektiv; man ser en individ som är ute på en äng, men hon är fastbunden och man ser tydligt taggtråden framför henne.


Varför blev du vegetarian?
När man öppnar det första uppslaget nås man framförallt av de två rubrikerna "Grattis!" och "Djuren" samt en rätt stor bild på en gris (där man tyvärr fokuserar lite för mycket på den svarta fläcken runt ena ögat, men i övrigt en bra bild) . Längst till vänster finns en spalt där Nima (han på framsidan och Theresia Ek, 104 år gammal och vegetarian sedan fyra års ålder) får frågan "Varför blev du vegetarian?". De två svarar på frågan väldigt bra, med enbart djuretiska argument och båda lyfter upp djuren som individer och säger att det är problemet, inte själva sättet de utnyttjas på.

Välkomsttext
Under rubriken "Grattis!" finns en välkomsttext från Gabriella Terneborg (med en bild där hon ser snäll och glad ut). Det bra i texten tycker jag är att hon lyfter vegetarianismen som ett av en persons viktigaste val, att hon lyfter vegetarianismen som nåt trevligt och positivt, att man själv kan göra skillnad vid matbordet och att man är tvungen att ta ställning samt att hon lyfter det stora antalet djur som utnyttjas. Det negativa är att hon pratar lite väl mycket om miljövänligheten, samt att hon säger att häftet bland annat handlar om "hur djur i matproduktionen behandlas". En annan problematisk sak är att hon skriver om "kött", och inte om andra djurprodukter. Med tanke på att kött ofta tolkas som rött kött i det här samhället, att det är vanligt med vegetarianer som äter fiskar och/eller kycklingar och att häftet handlar om "vegetarianism" och inte "veganism" är det lätt att tolka som att [rött] kött är själva huvudproblemet. Jag tycker att man gärna får förtydliga sig lite genom att prata om djurprodukter i allmänhet.

Alec Baldwin
Längst ner är det en bild på Alec Baldwin (skådespelare) och citatet:

Varje gång vi sätter och för att äta gör vi ett val: snälla välj vegetarisk. Gör det för djuren, gör det för miljön och gör det för din hälsa.

Att använda sig av kändisar tycker jag är jättebra, problemet är att få dem att säga rätt saker. Här är jag skeptisk eftersom han jämställer djurargumentet med miljö- och hälsoargumentet.

Djuren
Den högra sidan har ett textstycke med rubriken "Djuren har det väl bra - eller?". Det börjar rätt ok med att tala om hur många djur som dödas i lantbruket, samt hur många kilo fiskar som dödas i Sverige. Sen blir det dock djurskyddsligt så det ryker om det, det handlar enbart om hur djuren avlas, lever och dödas. Under textstycket är det en lapp med ett utdrag ur djurskyddslagen tillsammans med kommentaren:

Vi vill gärna tro att djuren har det så bra i Sverige. Men tittar vi på hur de egentligen har det är lagen långt ifrån uppfylld.

Tyvärr är jag rädd att det här stycket uppfattas som att djurskyddslagen är tillräcklig, och att problemet är att den inte uppfylls.

Till höger är det en bild där en kalv hålls fast i ena örat och ser väldigt rädd ut, mitt förstaintryck är rätt dåligt men det räddas av bildtexten som säger att "I den industrialiserade uppfödningen betraktas djur som saker, inte individer med egna känslor och upplevelser". Under bilden är det en bra text om att man själv kan, och måste, göra skillnad.

Djurskyddsbeskrivningar
På nästa sida beskrivs hur djuren utnyttjas inom olika områden. I stort sett allt är djurskyddsligt. Ett positivt undantag är stycket om fiskar. Dels är det positivt att de finns med över huvud taget, det är tyvärr inte så vanligt. Stycket inleds med att vi har svårt att identifiera oss med dem, och man påpekar att forskning visar att även fiskar har känslor. Den andra halvan av stycket är dock rätt djurskyddsligt där också.

Det är en rätt bra bild på en fisk med en bra bildtext om att vi mäter fiskar i vikt och inte antal, vilket säger en del om synen på fiskar. Även bilderna på kon och hönsen är bra, de två kycklingbilderna är dock sämre (man ser många kycklingar (ingen riktig individ) och de signalerar dåliga förhållanden/misshandel). Det finns också två bilder på grisar, en bild på en glad gris på en gräsmatta och en bild massa grisar i trånga boxar. Över bilderna finns rubriken "Vilket liv föredrar grisen?". Med tanke på att djuretiken i vårt samhälle handlar väldigt mycket om hur djurens liv ska se ut innan de dödas är jag rädd att bilderna i kombination med rubriken uppmuntrar den djurskyddssyn som bevarar djurutnyttjandet.

Pamela Anderson och grymhet
På samma sida säger Pamela Anderson att:

Kycklingar, grisar och andra djur är intressanta individer med personlighet och intelligens... Vad människor måste förstå är att om de äter djur så främjar de också grymhet mot djur.

För det första är jag väldigt skeptisk till att använda termen "grymhet". Djurutnyttjandet har inget med grymhet att göra (förutom i extremfall), folk vill inte att djuren ska ha det dåligt. Det handlar bara om brist på respekt och förståelse. Om man använder termen grymhet (det är betydligt vanligare på engelska där de ofta pratar om "cruelty") måste man hävda att någon är grym. Antingen får man då skylla allt på den grymma djurindustrin som vill plåga djur och som tvingar oss att köpa deras produkter, eller så måste man säga att folk i allmänhet är grymma vilket varken stämmer eller leder till nåt positivt eftersom de bara försvarar sig mot såna anklagelser. Sen är jag också osäker på om Pamela Anderson med sitt rykte får fram sitt budskap, hon är kanske inte den man främst associerar med "personlighet och intelligens".

Miljön
Nästa uppslag handlar om miljön, och den stora bilden visar ett gäng betande djur på föredetta regnskogsmark. Hela uppslaget handlar om djurproduktionens miljöpåverkan. Jag är ju allmänt skeptiskt till att använda andra argument en de djuretiska argumenten, även miljöargumentet (det kan dock gå an ibland eftersom djuren också är beroende av en bra miljö, men då bör man poängtera det). Det här uppslaget börjar dock på ett helt katastrofalt sätt:

"Det är väl min ensak om jag äter kött?" Ja, så kan man förstås tänka - om man inte bryr sig om att djuren dör. Men samtidigt inte. Det är nämligen inte bara djurens liv det handlar om. Ditt val av mat påverkar många fler människor än du kan ana - faktiskt hela vår jord.

Det här stycket lyfter upp miljöfrågan som en människorfråga; miljön ska bevaras för att vi människor är beroende av den. På så sätt säger man uttryckligen att miljöargumentet handlar om att gynna människor, och att då lyfta fram det tycker jag trivialiserar djurutnyttjandets effekter på djuren själva.

Än mer anmärkningsvärt tycker jag dock det är att det här citatet accepterar att man kan se köttätande som en privatsat, om det inte vore för effekten på människor. Hur en djurrättsorganisation kan skriva så i sitt materiel förstår jag inte. Är djurrätten bara nåt frivilligt snällt som vi försöker få folk att pyssla med, medan människorätten är nåt obligatoriskt alla måste bry sig om? Jag skrev en debattartikel om det är i Stockholms Fria Tidning för nåt år sen, läs den här.

Praktiskt i resten av häftet.
Resten av häftet handlar om de praktiska delara av vegetarianismen, som vad man äter, näringslära och recept. Det är också en sida om barn och veganism, det är härligt. Bortsett från en del inklämda hälsoargument har jag ett väldigt positivt intryck av vegoguiden..

Var är djurrätten?
När jag läst igenom broschyren saknar jag framför allt en sak, djurrättsfilosofin. Det förklaras inte någonstans vad djurrätten går ut på, eller varför djur ska respekteras. Det läsaren får veta av det här häftet är att djur mår dåligt av djurkonsumtion, och om man inte bryr sig om det så mår faktiskt människor också dåligt av det, så därför ska man vara vegetarian och beskrivs det hur man gör. Jag tycker att djurrättsbudskapet ska förklaras och integreras i allt material från en djurrättsorganisation.

Tre av fem möjliga
Om jag ska försöka ge flygbladet ett betyg så blir det nog tre av fem möjliga. Plus för i regel bra bilder, för att fiskar uppmärksammas ordentligt och för den praktiska delen. Minus för det djurskyddsliga, det speciesistiska i miljöargumentet, hälsoargumentet och den totala avsaknaden av djurrättsargument.

Läs min analys av Djurens Rätts kycklingflygblad här.

Djurens Rätts nya hemsida och gästkrönika

Djurens Rätt har lanserat sin nya hemsida (officiellt lanseras den imorgon, men den finns redan på internet). Den har en ny design och man kan som medlem logga in på någon sorts portal. En ny sak med sidan är också att de har gästkrönikor. Jag är en av författarna till den första gästkrönikan med titeln "Djurskydd är inte djurrätt".

Djurens Rätt har radikaliserats genom åren och kallar sig numera för en "djurrättsorganisation". Visionen är tydligt djurrättslig, men djurskyddet finns fortfarande kvar i allt arbete. Vi menar att djurskydd och djurrätt är två helt olika saker, och att det djurskyddsliga arbetet kan vara ett hinder för det djurrättsliga målet.

Läs krönikan på Djurens Rätts nya hemsida.

Nämnder legitimerar djurförsök

På en av Djurens Rätts riksstämmor för två-tre år sedan minns jag att de djurförsöksetiska nämnderna diskuterades, och några argumenterade för att Djurens Rätt ska sluta nominera personer till nämnderna. Jag skulle gärna se den diskussionen igen, och jag håller med om kritiken mot att nominera till nämnderna.

De djurförsöksetiska nämnderna är speciella eftersom de är organ som ska besluta om ett försök är etiskt eller inte. Ett utslag från en djurförsöksetisk nämnd innebär inte bara att ett försök är godkänt, det innebär att försöket i samhällets ögon anses vara etiskt. Och eftersom alla djurförsök i Sverige måste godkännas av nämnderna innebär det att alla djurförsök som görs i Sverige anses vara etiska. Den etiska övervägningen är dock starkt speciesistisk: Människors intressen värderas betydligt högre. Vi djurrättsaktivister håller ju inte med om att de här försöken är etiska, medan nämnderna uttryckligen säger att de är det. Det blir därför svårt att vara en del av de godkännande institutionerna och samtidigt kunna ifrågasätta den etiska prövningen på ett trovärdigt sätt.

Att nominera ledamöter till nämnderna innebär i mångas ögon ett godkännande av nämnderna som institution, och därmed också av djurförsöken som företeelse. Det är betydligt svårare att kritisera och ifrågasätta nämndernas och djurförsökens existensberättigande om man själv är en del av dem. Om djurrättsaktivister sitter med i nämnderna kan folk också använda det för att berättiga prövningarna och deras resultat, och genom att vi sitter med kan man hävda att de tar tillräcklig hänsyn till djuren. Om jag inte minns fel har nämnderna legitimerats med att ”till och med Djurens Rätt sitter med i dem”. Vi djurrättsaktivister måste kunna hävda att nämnderna inte står på djurens - utan på djurförsökarnas - sida. Som det är nu kan man hävda att nämnderna är opartiska då djuren representeras av djurrättare.

För att kunna få ut rätt budskap när man pratar om djurförsök gäller det att kunna kritisera nämnderna och ifrågasätta hur etiska de är. Det blir betydligt svårare att göra om man själv (som person, organisation eller rörelse) sitter med där. Som jag har förstått det kan man inte som djurrättsaktivist hindra särskilt många försök inom nämnderna, man är i minoritet och de andra lekmännen går i stort sett alltid på forskarnas linje. Det som har förts fram som ett argument för att nominera till nämnderna är i så fall att det ger insyn i systemet och försöken. En stor del av den informationen går dock att få tag på ändå, och det man förlorar på att inte sitta med är jag övertygad om att man kan vinna igen genom att nämnderna förlorar trovärdighet om det bara är en sida som godkänner dem.

Lämna Eurogroup for Animal Welfare

Djurens Rätts riksstämma börjar om en vecka, och jag kommer därför prata lite extra om Djurens Rätt tills dess. En av sakerna jag vill diskutera är Djurens Rätts medlemskap i den europeiska lobbyorganisationen Eurogroup for Animal Welfare (Eurogroup). På sin hemsida skriver de att de representerar de ”Europas ledande djurskyddsorganisationer”. Jag undrar om Djurens Rätt känner sig som en ledande djurskyddsorganisation, eller varför de annars känner att de skulle passa in i Eurogroup.

Djurskyddsmärkning
De är kort och gott en djurskyddsorganisation, och bara det borde leda till att många medlemmar och aktiva ifrågasätter varför Djurens Rätt är medlemmar. Det blir dock ännu värre. I förslaget till verksamhetsplan för Djurens Rätt kan man läsa:

”Eurogroup for Animal Welfare diskuterar för närvarande en utvidgning av sitt arbetsområde från politisk påverkan till insatser för att utveckla märkningssystem och standarder med högre djurskyddskrav än gällande lagstiftning i syfte att försöka påverka djurens förhållanden. I dag finns få valmöjligheter för konsumenter som äter kött eller animaliska produkter om de vill stödja en bättre djurhållning.”

En sådan märkning är det sista jag vill se. En märkning som garanterar för konsumenterna att deras djurprodukter är framtagna på ett etiskt sätt och att de kan köpa dem med gott samvete, som dessutom tagits fram av en rad ”djurrätts-” och djurskyddsorganisationer. Man praktiskt taget ger dem alla en möjlighet att ursäkta sitt djurutnyttjande. Jag är övertygad om att djurskyddsarbete i allmänhet, och en djurskyddsmärkning i synnerhet, framförallt leder till att bevara djurutnyttjandet.

Stanna kvar för att hindra märkningen?
Enda anledningen jag kan se för Djurens Rätt att fortsätta vara medlemmar i Eurogroup är för att se till att det inte skapas en djurskyddsmärkning. Om en sådan märkning skapas, och Djurens Rätt fortsätter att vara medlem har de förlorat stora delar av min tilltro till dem som en djurrättsorganisation.

Olika sätt att hantera pälsfrågan

Pälsfarmningen är ju en het fråga i år, regeringspartierna vill ”förbjuda” den medan den borgerliga alliansen har lovat att bevara den om de vinner. Djurrättsrörelsen mobiliserar för att efter många års kamp få bort pälsindustrin från Sverige. Det finns dock ingen moralisk anledning för djurrättsrörelsen att förbjuda just pälsindustrin, kött och andra djurprodukter är lika onödiga som päls och skapar ännu mer lidande och död i världen. Det har istället varit en taktisk övervägning (hoppas jag) som har gjort att man fokuserar på pälsindustrin.

Flyttar utomlands?
Djurrättsrörelsen har pratat om pälsindustrin länge, och det har skapats en stark opinion mot päls. Pälsindustrin fortsätter dock att försvara sig, och valutgången i år kan göra stor skillnad för vad som händer med pälsfarmerna. Ett vanligt argument mot att förbjuda pälsdjursfarmning är att produktionen då flyttar utomlands. Så här står det på Djurens Rätts hemsida (Päls - Vanliga frågor):

”Om pälsfarmning förbjuds, flyttar inte produktionen utomlands till länder med sämre djurskydd?
Rent bokstavligt kommer inte många svenska farmer flytta utomlands. Däremot kan man tänka sig att den bortskurna svenska minkpälsproduktionen leder till att utländska farmer ökar sin produktion. Därför är det ännu viktigare med ett förbud i Sverige. Ett förbud här kommer öka trycket på andra länder att strama upp sin lagstiftning och kanske till och med förbjuda farmningen.
Englands farmningsförbud har till exempel gjort det enklare att komma närmare ett förbud i Sverige.”

Liten effekt
Att produktionen kan flytta utomlands är absolut nåt vi måste fundera över. Minkar i Sverige har inte större rätt att leva än minkar i Kina. Om det är så att den faktiskt helt enkelt flyttar har vi inte uppnått något konkret resultat. Visst gör vi det lättare att förbjuda pälsproduktion i andra länder också, men frågan är om vi kan komma längre än ett antal västerländska länder. Ingen tror väl på allvar att vi kan få Kina (världens näst största pälsproducent) att förbjuda pälsfarmning på väldigt länge. Nyckeln till pälsindustrin är efterfrågan, inte produktionen, precis som med nästan alla andra djurutnyttjanden.

Svårt att lobba
Om man ändå vill kämpa för att pälsindustrin ska förbjudas i Sverige finns det två alternativ. Det ena är att lobba för att den borgerliga alliansen ska haka på vänsterblocket och förbjuda pälsfarmningen. Det tror jag är ett ytterst osannolikt alternativ, de borgerliga har inte många röster att vinna på det (eftersom de flesta som tycker det är viktigt troligtvis ändå röstar på vänsterblocket), medan de kan ragga en hel del röster från folk som verkligen inte vill förbjuda pälsfarmningen. Det andra alternativet är att arbeta för en valseger för vänsterblocket, så att de får egen majoritet att förbjuda industrin med. Det ser jag som ytterst olämpligt eftersom partipolitik är viktigt för många och man kan stöta bort folk om man tar ställning för ett speciellt parti/block. Det är speciellt olämpligt eftersom den normativa djurrättaren är ”vänster” och man därmed riskerar att bygga på dessa normer som exkluderar de som inte tycker de passar in.

Med tanke på dessa två skäl, att ett förbud skulle ha ytterst begränsad effekt och att arbeta politiskt för det antingen är omöjligt eller olämpligt tycker jag att vi kan lägga fokuset på något lämpligare än att förbjuda pälsfarmningen.

Att använda sig av den djurrättsliga opinionen
I arbetet mot päls har vi byggt upp en ganska stor opinion mot päls, ofta ett etiskt motstånd mot päls generellt eftersom päls är ”onödigt”. Denna opinion tror jag är något vi kan använda oss av. Genom att utnyttja det faktum att folk uttryckligen tycker att man inte ska döda/plåga djur för en onödig produkt, och sedan påpeka att det är lika onödig att äta djur som att bära päls, kan man få väldigt många att bli vegetarianer. Om strategin var att börja med päls för att sedan kunna använda det till andra djurutnyttjandet, är det opinionen som är det viktiga, inte själva förbudet. Med det perspektivet har vi redan uppnått vårt mål i arbetet mot päls, nu gäller det att skörda frukterna av det arbetet och ifrågasätta den enorma dubbelmoral det innebära att vara emot päls men inte vara vegetarian.

Det som är unikt med motståndet mot päls som finns i samhället är att det är relativt djurrättsligt. Andra saker som förbjuds, som långa djurtransporter t ex, är inte djurrättsliga utan djurskyddsliga (folk har inget principiellt emot utnyttjandet utan bara sättet det sker på), och är därmed svåra för oss att arbeta vidare på. När det gäller päls finns det dock många ”vanliga människor” som tycker att det generellt är fel, helt enkelt eftersom päls är så väldigt onödigt.

Schysst diskussion
I en diskussion med någon kan man helt enkelt fråga ”Tycker du det är ok med päls?”. Troligtvis svarar den nej (speciellt om det är någon som man faktiskt har en chans att övertala). Om den inte säger varför kan man fråga det, och det är inte så osannolikt att de förklarar det med att päls är onödigt (kanske i kombination med att de lider). Det är då man kommer in på det intressanta, när man frågar om de är vegetarianer och vad skillnaden är mellan att bära päls och att äta djur. Här är det upplagt för en perfekt diskussion där personen du pratar med redan förklarat din åsikt, och sagt sig stödja den. Allt du behöver göra är att visa att päls och animalisk mat är lika onödiga.

Några problem
Den här vändningen skulle så klart ha vissa problem, framförallt är det väl att man riskerar pälsfarmsförbudet. Dels skulle man kanske förlora det om man inte lobbar specifikt för förbudet och lyfter det som en valfråga, dels kan man förlora delar av den opinion som finns om man får folk att förstå att kött är lika fel som päls. Vissa (förhoppningsvis rätt många) skulle ta till sig budskapet och närma sig vegetarianismen, medan andra som inte är redo sånt säkert skulle acceptera pälsfarmning för att kunna försvara sitt eget köttätande. Jag är dock övertygad om att den positiva effekten av de vegosar och djurrättare man skulle skapa är större än den lilla skillnad som ett pälsfarmsförbud skulle göra. De områden där mitt resonemang kan brista är kanske framförallt om pälsproduktionen inte alls skulle flytta, om det finns möjlighet för ett globalt förbud eller om det går att få igenom förbudet någorlunda enkelt (i så fall kan man vänta med ifrågasättandet tills förbudet är klart). Kommentera gärna om du inte håller med (det går självklart bra även om du håller med)?

Bildanalys

Jag var ju på Kolmårdens Djurpark igår och tog en del bilder, och tänkte passa på att skriva lite vad för sorts bildar jag försöker ta. Bilder är viktiga, de behövs inte bara för att göra designen på hemsidor och flygblad snyggare, de förmedlar också ett budskap som jag tror påverkar rätt mycket. Det är dock mer undermedvetet i jämförelse med texter. När man använder bilder tycker jag det är lika viktigt att fundera på vad man vill visa, och hur man vill visa det. Precis som när man skriver en text.

Vi i djurrättsrörelsen brukar ofta använda bilder på djur som misshandlas, är skadade eller lever i extremt hemska förhållanden. Genom att göra det "visar vi hur djuren egentligen behandlas" och försöker få folk att reagera och tycka illa om djurförtrycket. Detta är en del av den djurskyddsliga djurrätten (som jag skrev om här), och tror inte att sådana bilder på allvar ifrågasätter folks attityder mot djur. En djurskyddare som ser en bild, och reagerar på det sätt som vi ofta vill att de ska göra ("så här får det ju inte gå till, usch så hemskt"), reagerar över själva sättet djuren behandlas och kräver att djuren ska utnyttjas på ett mer etiskt sätt. Det behöver dock inte betyda att de har nåt emot djurutnyttjande eller förstått vår kritik mot det.

Vissa människor tar till sig själva budskapet, fortsätter att söka information och argument och blir djurrättsliga efter sådan här chockpropaganda. De allre flesta som nås av det här budskapet reagerar dock inte på det sättet, utan tolkar det som att det bara är ett extremfall, skriver kanske på nån protestlista och fortsätter känna sig djurvänliga. Bilden nedan tog jag 2003, och vi använde den sedan som propaganda. När jag ser på den nu är ser jag dock en rad problematiska signaler som jag tror den sänder ut.

Man ser ingen enskild individ, utan snarare en stor klump av fjädrar av dålig kvalitet. Det ser smutsigt och trångt ut, och rätt stor fokus är på buren som många associerar till dåliga förhållanden för höns. Det finns inget budskap i bilden som skulle kunna ifrågasätta tittarens djursyn.


De följande bilderna tog jag igår, och valde ut dem som exempel på hur man kan förmedla djurrättsbudskapet och antispeciesismen genom bilder. Framförallt försöker jag förmedla känslan av att djur är kännande individer, ett faktum som vi människor ofta glömmer bort eller förtränger. Den effekten får man bland annat genom att fokusera på en individ, gärna på ansiktet och genom att försöka fånga någon sorts känslouttryck. Jag försöker undvika att använda bilder där djuren utsätts för grova övergrepp, men det får gärna synas att de är i fångenskap.



Ett annat alternativ som jag gjort på bilden här nedanför är att fokusera lite extra på det faktum att djuret är i fångenskap, men att samtidigt visa individen bakom.



Vilken del av bilden man väljer att visa har också betydelse. Här har jag beskurit bilden ganska mycket så att det i stort sett bara är ansiktet som syns (eftersom det är vad folk associerar med personlighet). Bilden nedan har inte de bästa ögonen, men däremot har den en väldigt tydlig symbol för objektifierande av djur; nummerskyltar. Genom att skapa en kontrast mellan intrycket av en individ och attribut som visar på att det är ett objekt (och associationer till när människor utsätts för liknande saker) kan man förhoppningsvis uppmuntra till funderingar om djurs status.


Dessa bilder är inte hemska, folk kommer inte reagera direkt och känna avsky. Jag är däremot övertygad om att såna här bilder i kombination med ett antispeciesistiskt budskap kan bidra till att folk tänker på djur som kännande individer som måste respekteras. De visar alla en person, inte ett plågat litet bylte, men som ändå är satt i en nedvärderad position.

En annan viktig sak är att inte bara visa bilder på söta djur, däggdjur eller landlevande djur som vi ofta gör (och som jag gör här). Det sänder lätt ut signalen att dessa djur är viktigare en andra (läs mer om det här). Anledningenen till att jag bara har bilder på söta däggdjur från igår är att det främst är såna som finns på kolmården samt att det var dessa bilder jag bäst kunde visa upp själva idén med. Det är ju tyvärr också enklare att visa upp däggdjur som personer eftersom de ofta har ansiktsuttryck som liknar våra, medan fåglar, reptiler, fiskar och andra djur ofta saknar många av de uttryck vi känner igen. Om folk har bra bilder på dessa djur är det väldigt välbehövligt. När såg du en fisk i ett djurrättsflygblad senast?

Kommentera gärna vad du tycker om bilderna eller vad du tycker en bra djurrättsbild ska förmedla och hur man kan göra det.

New welfarism – djurskyddslig djurrätt

Jag har ju pratat en hel del om djurskydd, och kritiserat djurrättsrörelsen för att vara djurskyddslig. Det finns dock ett begrepp som jag inte nämnt tidigare men som jag tycker är bra att känna till i den diskussionen, nämligen ”new welfarism” (eller djurskyddslig djurrätt som jag kallar det på svenska).

Djurskydd kan man ju kort sammanfatta som att man strävar efter att djur som används av människan inte ska utsättas för onödigt lidande. Själva utnyttjandet, dödandet eller diskrimineringen mot andra djur ifrågasätts dock inte. Djurrätt å andra sidan ifrågasätter själva utnyttjandet av djur, ofta även dödandet, och framförallt diskrimineringen mot djur och den speciesistiska synen i samhället. Djurrättare strävar efter att sudda ut den absoluta moraliska skiljelinjen mellan människor och andra djur, och kräver att andra djurs intressen ska vara lika viktiga som människors.

Djurrättsrörelsens mål är rätt långsiktiga. Ingen förväntar sig att vi kommer uppnå dem under de närmaste årtiondena. Det är därför vanligt att djurrättsaktivister, på grund av strategiska och/eller moraliska ståndpunkter, under tiden försöker förbättra förhållandena som djur utsätts för under och arbetar mer djurskyddsligt. För detta har Gary L. Francione, en amerikansk professor i juridik och djurrättsaktivist, myntat begreppet ”new welfarism”. New welfarism går ut på att man har ett djursrättsligt mål, men använder djurskyddsliga medel i väntan på att målet ska uppnås. Djurrätt i teorin – men djurskydd i praktiken.

Tydliga exempel på den djurskyddsliga djurrätten är till exempel djurrättsrörelsen arbete mot hönsburar, foie gras, långa djurtransporter eller för små utrymmen för olika djur och till exempel lobbyarbetet för en djurskyddsmyndighet. Dessa krav/kampanjer skulle alla kunna göras av en ren djurskyddsorganisation, det enda som visar allmänheten att det är kampanjer från djurrättsaktivister är organisationsnamn som ”Djurens Rätt” eller ”Djurrättsalliansen”.

Det finns dock en rad mindre tydliga exempel. Jag menar att det även är djurskyddsligt att använda en djurskyddslig argumentation, även om man har ett djurrättsligt krav eller propagerar för avveckling av djurförtrycket. Detta görs nästan jämt, då djurrättsgrupper försöker få folk på sin sida genom att framförallt berätta om hur djur utnyttjas och visar hemska bilder som ska visa hur hemskt djuren har det. När vi lyfter upp sättet djur utnyttjas på, och inte det faktum att de utnyttjas, förstås det av den djurskyddsliga allmänheten som att det faktiskt är de dåliga förhållandena som är problemet. Deras respons blir då självklart att förhållandena måste förändras, och genomförs det kan de känna sig lite bekvämare i sin djurförtryckande livsstil. Det är viktigt att veta att det som vi upplever som djurrättsligt ofta kan uppfattas som djurskyddsligt av allmänheten.

Birgitta Carlson besökte djurrättskursen jag gick förra året och pratade om djurrätt och djurskydd. Jag minns att hon hade en tabell där hon visade skillnaderna mellan de två. De två första raderna handlade om djurs rätt att bete sig naturligt och att inte utsättas för onödigt lidande, och där höll både djurrätts- och djurskyddsrörelsen med. Den tredje raden handlade om det moraliska i att döda ett djur, och det var enligt henne skillnaden mellan djurskydd och djurrätt. Att djurrätt inte accepterar dödandet av djur medan djurskydd gör det. Jag är dock övertygad om att det finns betydligt större skillnader, att det faktiskt är två helt olika ideologier.

Djurrätts- och djurskyddsaktivister menar väldigt olika saker när de pratar om onödigt lidande. För en djurrättare är allt lidande som djur utsätts för i produktionen av onödiga produkter som t ex kött onödigt, medan en djurskyddare menar att det nödvändiga lidandet är det som krävs för att [till ett rimligt pris] producera de djurprodukter de flesta vill ha. Djurskyddsideologin utgår från att djur kan användas för mänskliga syften, medan djurrättsrörelsen ifrågasätter det. Djurskydd används som det främsta förvaret för djurutnyttjande, och som det främsta motargumentet mot djurrätt. Jag ser de därför som två motsatta ideologier, inte som olika radikala varianter av samma sak, och djurskyddet är troligtvis djurrättens största fiende.

Med tanke på motsättningen mellan djurskydd och djurrätt är den djurskyddsliga djurrätten en paradox som blir svår att försvara. Vi kan inte bara vänta på att djurens frigörelse ska komma och försöka förbättra djurens förhållanden under tiden, vi måste få allmänheten att lämna den speciesistiska attityden för att det ska hända och då riskerar en djurskyddslig approach att försena det hela. Ur en moralisk synvinkel har vi ingen rätt att bry oss mer om de djur som lever idag än de vi vet kommer leva i morgon. Om vi då försämrar våra möjligheter att få folk djurrättsliga offrar vi framtida djur för att marginellt gynna de djur som lever nu.

För att vi ska kunna övertyga folk om att bli djurrättare måste vi prata om djurrätt, inte om djurskyddslig djurrätt. Genom att diskutera speciesismen lyfter vi själva kärnfrågan i djuretiken, och efter att ha hört det ett tag kan människor förstå och ta till sig ett sådant budskap. Framförallt har vi möjlighet att nå ungdomar som växer upp i ett samhälle där det är djurutnyttjandet, och inte sättet djur utnyttjas på, som kritiseras. Med djurskyddslig djurrätt tror jag att vi bara kan uppnå småsaker på lång sikt, det är genom att ifrågasätta speciesismen som vi kan bidra till verklig förändring.

Analys av "djurrättsflygblad"

Ett nöje jag har är att försöka analysera djurrättsmaterial för att förstå hur allmänheten reagerar på det. Ett skräckexempel på ett djurrättsflygblad som jag tror i stort upprätthåller allmänhetens syn på djur är Djurens Rätts kycklingflygblad. Framsidan har en bild på en Belgian Blue och en liten kyckling, och rubriken ”Vad finns det för likhet?”.

Belgian Blue är ju en koras som avlats för att få extremt mycket muskler, och är förbjuden i Sverige av djurskyddsskäl. I den korta texten jämförs kycklingarna med Belgian Blue på grund av den intensiva kycklingaveln. Resten av texten handlar också den enbart om hur kycklingar föds upp och hur de dödas, dekorerat med lite skadestatistik och fakta om hur många de är per kvadratmeter. Flygbladet tar inte någonstans upp att vi kanske inte har rätt att utnyttja andra djur, eller att djurs intressen betyder lika mycket som människors.


En del av flygbladet innehåller elva frågor som det är tänkt att läsaren svara på och skicka till jordbruksministern. Frågorna handlar alla om sättet kycklingar utsätts på, man ska svara ja eller nej på frågan om just det sättet är ok. Högst upp står det ”Tycker du…” som en början på alla frågorna. Här är några exempel:

”…att man genom avel ska manipulera fram snabbväxande kycklingar som får benfel och sjukdomar?”

”…att miljoner kycklingar varje år ska bryta vingar och ben eller krossas när de samlas ihop för att skickas till slakt?”

”…att fåglarna ska hängas upp och ned i fötterna på ett löpande band i slakterierna?”

De viktiga frågorna, som ”…att det är rätt att döda andra djur för en onödig produkt?” eller ”…att andra djurs intressen är lika viktiga som våra?” finns inte med. Istället uppmuntras läsaren att fokusera på sättet djur utnyttjas på, och kan då lätt fortsätta konsumera djurprodukter genom att intala sig att djuren har det bra, eller att de är snälla genom att köpa ekoägg och skicka protestbrev till politiker. Genom att ställa de här frågorna säger man att det är det här som är problemet, inte det faktum att djur utnyttjas. Man säger att djurutnyttjandet skulle vara ok om kycklingarna inte växte så snabbt, fångades in lite skonsammare så att de inte bröt benen och slaktades ståendes.

På baksidan finns det en liten ruta med saker läsaren kan göra, först står att man ska skicka in protestkortet till jordbruksministern. Sedan finns det en kort mening om att man ska välja vegetarisk mat istället. Det stycket är, förutom namnet ”Djurens Rätt” den enda indikation man får om att det är ett djurrättsflygblad man håller i handen. Resten av flygbladet består till stor del av presentation av Djurens Rätt och ett inbetalningskort för medlemskap och donationer.

Den stora exponeringen av protestkortet och vädjandena om donationer tror jag sänder ut budskapet att det allmänheten framförallt ska göra är att ge pengar till organisationer eller klaga till politiker så att de tar hand om problemen åt en. Den lilla meningen om att man ska bli vegetarian smiter lätt förbi, och flygbladet får lätt därför en passiviserande effekt snarare än en förändrande. Folk måste lära sig att inte förlita sig på att organisationer och politiker fixar livet åt djuren, utan att de själva kan göra den största skillnaden genom att sluta konsumera djur.

Inför Djurens Rätts riksstämma

Jag ser på mig själv som en observerande/lobbande medlem i Djurens Rätt. Jag är inte aktiv längre, men är medlem och försöker hålla mig uppdaterad om vad som händer och diskutera hur arbetet kan utvecklas (de är ju trots allt den största aktören på djurrättsscenen). I går fick jag handlingarna inför årets riksstämma hemskickade, och det var en hel del intressant läsning, och mycket som går att kommentera.

Verksamhetsplanen
Häftet med förbundsstyrelsens förslag till verksamhetsplan är väldigt tjockt och innehåller väldigt mycket information om djurindustrin, det liknar nästan ett propagandahäfte med lite tillägg om hur man ska bedriva sin verksamhet. Häftet inleds med ett välskrivet radikalt avsnitt om "Djurens Rättigheter" där förbundets grundsyn förklaras. Fokuset är på att djur är individer med intressen som måste respekteras jämlikt, och att vi inte har rätt att utnyttja dem som resurser.

"Den strukturella exploateringen av miljarder icke-mänskliga djur är ingen obetydlig samhällsfråga, utan är i själva verket en av vår tids mest allvarliga och påträngande utmaningar."

Djurskyddsligt
När jag sedan läser avsnitten "Djur i livsmedelsindustrin", "Jakt", "Allmänna djurskyddsfrågor och frågor som rör sällskapsdjur", "Politiskt påverkansarbete" och "Internationellt arbete" undrar jag var de inledande åsikterna tog vägen. Jag måste ofta påminna mig om att jag läser i en djurrättsorganisations material och inte verksamhetsplanen för en djurskyddsorganisation. Avsnitten handlar nästan enbart om sättet djur utnyttjas på och hur det kan förändras. Mest extremt blir det när man tittar på sidan 18 där det under "övriga frågor" står att förbundet även ska bevaka "dålig djurhållning". Vad syftar de på med "dålig djurhållning"? Och vad är då bra djurhållning? Det är dock positivt att de inte pratar om lantbrukets djur utan istället har ett avsnitt om "Djur i livsmedelsindustrin", och att de där uppmärksammar fiskar mer än vanligt. Det görs dock på ett relativt djurskyddsligt sätt.

Underbart om veganism och speciesism
Verksamhetsplanens avsnitt om veganism är dock en pärla, och ger mig hopp om att Djurens Rätt kan utvecklas mot en antispeciesistisk organisation. Förbundsstyrelsen förklarar i en lång analys varför veganismen har en viktig del i kampen mot djurutnyttjandet, och menar att "en utökning och utveckling av arbetet för veganism är viktig". Jag tolkar även stycket som att de önskar en ökad fokus på djurrättens grundfråga, speciesismen.

"Kampanjer med ett etiskt veganskt budskap bör kunna skapa en starkare grund att bygga vidare på i djurrättsfrågor, eftersom budskapet inte förstärker föreställningen om att det finns 'acceptabelt' och 'oacceplabelt' djurutnyttjande. [...] Istället för att reaktivt bemöta enskilda fall av djurutnyttjande kan vi [...] bygga en kritisk massa för antispeciesistisk förändring i grunden."

Samtidigt som analysen är väldigt bra undrar jag hur mycket det kommer påverka organisationens arbete. Att man menar att ett etiskt veganskt budskap inte förstärker samhällets djurskyddsideologi borde innebära att man tror att det finns andra strategier som faktiskt gör det. Det blir då lite konstigt när man skyller allmänhetens brist på koppling mellan djurutnyttjandet och deras konsumtion på djurindustrins propaganda. De verkar inte tänka på att Djurens Rätt och resten av djurrättsrörelsen länge arbetat med metoder som leder fokus bort från själva kärnfrågan och bidrar till att folk förlitar sig på politiker för att djuren ska respekteras. Analysen i veganism-avsnittet reflekterar inte hur Djurens Rätt arbetar idag, och resten av verksamhetsplanen tyder på att stora delar av Djurens Rätts arbete kommer fortsätta som vanligt. Stycket verkar dock vara en positiv trend och jag hoppas det utvecklas och faktiskt påverkar organisationens arbete under de kommande åren.

Motioner
Bland mängder av djurskyddsliga och organisatoriska motioner finns det några som vill stärka djurrätten inom Djurens Rätt. Framförallt gillar jag en motion från Trollhättan/Vänersborgsavdelningen om att förbundets syn att "allt utnyttjande av djur i grunden [är] fel" ska framgå i allt material samt att det ska skapas ett speciellt flygblad om människans syn på andra djur (jag förutsätter att speciesismen nämns i det flygbladet om det skapas).

Motionärerna skriver att Djurens Rätts material, trots den djurrättsliga grundsynen, "ofta bara [fokuserar] på bristerna inom djurindustrin istället för att ifrågasätta om verksamheten i sig är försvarbar". Lyckligtvis stödjer förbundsstyrelsen motionen. Den fanns även en motion om att Djurens Rätt ska börja uppmärksamma den internationella djurrättsdagen den 10 december, vilket är en dag för att uppmärksamma kravet på en FN-deklaration om djurens rättigheter liknande deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Förbundsstyrelsen och antispeciesism
Valberedningen har föreslagit fem personer som ordinarie ledamöter till förbundsstyrelsen, och två som suppleanter. Det gladde mig att läsa att tre av de fem ordinarie uttryckligen skrev som viktigaste fråga att grundsynen på djur ska förändras, att djur måste börja ses som subjekt och inte objekt. Djurutnyttjandet kan inte delas in i olika frågor som djurförsök eller transporter, eftersom de alla är en konsekvens av den speciesistiska attityd som finns i samhället. I de fall det är möjligt att förhindra ett specifikt utnyttjande är det troligtvis ett väldigt marginellt utnyttjande och det krävs onödigt mycket arbete. Genom att fokusera på orsaken till utnyttjandet - speciesismen - och motarbeta den kommer alla utnyttjandeområden automatiskt komma med.

Framtiden och möjligheter att utvecklas
Samtidigt som jag blir hoppfull av några av de förslag, analyser och kommentarer som finns i riksstämmohandlingarna visar många andra delar att Djurens Rätt fortfarande har en fet fot stående i djurskyddsträsket. Den måste lyftas upp innen de kan bli en djurrättsorganisation på allvar. Ett hinder för att sluta med det konservativa djurskyddsarbetet är att medlemsskaran till stor del inte håller med om det radikala budskap som organisationen egentligen (förhoppningsvis) vill föra ut. Det känns därför skönt att verksamhetsplanen pratar om att värva fler vegetarianer och veganer.

"Djurens Rätt skulle också kunna stärka sina möjligheter att formulera och arbeta för ett tydligt och motsägelsefritt antispeciesistiskt budskap om en större andel av medlemsskaran är vegetarianer/veganer."

Lägg ner Djurskyddsmyndigheten!

Kristdemokraterna, moderaterna och centerpartiet vill lägga ner djurskyddsmyndigheten, de tycker att den har spelat ut sin roll och ”blivit en lekstuga för djurrättsaktivister”. Självklart håller jag inte med dem. Deras mål är att djurutnyttjarna ska få ökad frihet att utnyttja djuren, mitt mål är att vi inte ska få utnyttja djuren alls. Men jag ger inte så mycket för djurskyddsmyndigheten heller.

Djurskyddsmyndigheten arbetar inte mot att djur ska få utnyttjas, snarare bidrar den till ett fortsatt utnyttjande. Djurskyddsmyndigheten är, precis som alla andra djurskyddsinstitutioner, baserad på en speciesistisk syn där människans intresse av att använda djur nästan alltid väger tyngre än djurens intresse av att inte plågas och dödas. Matz Hammarström, generaldirektör för djurskyddsmyndigheten, sa väldigt tydligt i en radiodebatt i onsdags att djurskyddsperspektivet som han och hans myndighet arbetar med accepterar att människan kan använda andra djur för sina syften, så länge de har möjlighet att bete sig ”naturligt”. I en debattartikel i gp skrev han:

Överlag är dock efterlevnaden av gällande regelverk hög inom
livsmedelsproduktionen, och det är viktigt att komma ihåg att den som köper
svenskt inte bara stöder ett gott djurskydd, utan också får en produkt som är
fri från antibiotika och salmonella.

Grundtanken i djurskyddsideologin är att människan ska använda djur för sina syften, med tilläget att de ska ha det någorlunda bra. Djurskydd är det allra vanligaste argumentet mot djurrätt, vilket Matz Hamarströms citat ovan är ett ganska tydligt exempel på. Genom att hänvisa till ett ”gott djurskydd” får man det till att man faktiskt är snäll mot djur om man köper vissa djurprodukter och man kan därför känna sig nöjd och djurvänlig utan att ha gjort ett dyft för att motverka att djur dödas och utnyttjas.

Många djurrättsaktivister skulle bli upprörda om djurskyddsmyndigheten lades ner, jag förstår inte varför. Mats Hammarström kan ju berätta för dem att: ”Det är ingen djurrättsmyndighet”.

Matz Hammarströms debattartikel i GP