Kampanjer mot enskilda företag

En vanligt förekommande strategi inom djurrättsrörelsen är att försöka stänga ner enskilda företag som utnyttjar djur. I Sverige är väl det mest kända exemplet LTCL-kampanjen som arbetar mot en chinchillafarm i Tågarp utanför Falkenberg. Internationella exempel är SHAC-kampanjen som försöker stänga ett stort djurförsökslaboratorium (HLS) och Save the Newchurch Guinea Pigs som arbetat mot en marsvinsfarm (båda i England) och kampanjen mot Covance (ett djurförsökslaboratorie i Tyskland).

Jag är kritisk till denna metod av tre skäl, dels uppnår man sällan särskilt mycket genom att stänga ett enskilt företag, dels kräver det att man använder populistiska och/eller aggressiva metoder för att lyckas och dels kan det vara väldigt destruktivt för rörelsen på grund av attityden om att man aldrig får ge upp.

Vad uppnår man egentligen?
Så vad uppnår man om man stänger ett enskilt företag? Ofta är det nog inte så mycket. I vårt samhälle bygger det mesta på tillgång och efterfrågan, om efterfrågan är detsamma kommer utbudet generellt sett att vara det också. Det finns såklart undantag, som tillexempel om det bara är ett företag som har möjlighet att göra en viss sak eller om de drar upp konsumtionen med mycket marknadsföring mm, men då tycker jag att det är de som vill stänga företaget som ska förklara varför det ska ha en effekt. Det räcker inte med att säga att ett visst företag är dåligt och att det därmed ska stängas, om det ger utrymme för ett annat företag att ta över spelar det ingen roll för djuren.

Ett tydligt exempel på det här är då SHAC för ett tag sedan hade en kampanj mot ett antal japanska företag som köpte djurförsök av HLS (företaget de kämpar emot). Till slut slutade företagen vara kunder hos HLS, och det ansågs som ännu en stor seger i kampanjen. När kampanjen mot HLS konkurrent Covance senare fick tack på Covances kundlistor upptäckte man att det japanska företagen helt enkelt hade köpt samma djurförsök av dem istället. Man hade alltså inte uppnått något alls, men ändå utmålades det som en seger.

Och även om man lyckas stänga ett visst företag och inget annat tar över är det ofta väldigt små vinster man vunnit eftersom det troligtvis är rätt så få djur som berörs. Chinchillafarmen i Tågarp tror jag bara har ett par hundra chinchillor, och med tanke det enormt utbredda djurförtrycket i övrigt tycker jag att det är slöseri med aktivistresurser att kämpa så mycket för att stänga vad som faktiskt är en piss i havet jämfört med resten av djurförtrycket. Om man kan rädda fler djur på annat sätt är det nästan en diskriminering mot dem att istället lägga ner resurserna på en liten farm. Ett tiotal vegetarianer är säkert viktigare än en stängd chinchillafarm, och det är säkert lättare att få tio personer att bli vegetarianer än att stänga Tågarpsfarmen.

Aggressiva och/eller populistiska metoder
För att stänga ett företag har man troligtvis två metoder att välja mellan, antingen att tvinga ner det genom att trakassera deras personal och deras kunder eller genom att övertyga allmänheten om att de är hemska. Både dessa metoder riskerar att vara skadliga för resten av djurrättsarbetet. I de kampanjer som försöker stänga enskilda företag finns det många exempel på trakasserier och andra aggressiva metoder. Det allra värsta exemplet är när några aktivister i kampanjen Save the Newchurch Guinea Pigs grävde upp kvarlevorna av Gladys Hammond, en släkting till ägarna av farmen och vägrade lämna tillbaks dem förrän farmen stängdes.

Annars är demonstrationer utanför ägarnas och de anställdas hem vanliga, tillsammans med skadegörelse av deras bilar mm. Det har också uppmanats att ringa till ägarna och beställa saker i deras namn. Alla dessa aktiviteter gör djurutnyttjarna till offer i medias och allmänhetens ögon, och djurrättsrörelsen riskerar därför att skrämma iväg folk från vårt budskap.

För att rädda sitt anseende eller för att få folket med sig brukar dessa kampanjer göra utåtriktade aktiviteter för att visa hur hemska deras motståndare är. Men för att få med sig allmänheten i en sådan fråga tvingas man använda väldigt djurskyddsliga argument och bilder/filmer. Då tvingas man fokusera på saker som att forskarna slår djuren eller att de lever under ovanligt hemska förhållanden. Man kan inte lyfta generella problem, utan tvingas måla upp det här stället som mycket värre än alla andra (för det är ju det stället man försöker stänga). Enligt Physicians Committee for Responsible Medicine har de tillsammans med SHAC skrivit till HLS kunder och bett dem köpa sina djurförsök från andra laboratorier istället. Ibland är det inte bara djurskyddsliga argument utan helt osakliga anklagelser, till exempel presenteras ägaren till chinchillafarmen i Tågarp som mentalt sjuk i en kampanjfilm från LTCL.
”Vi ger aldrig upp”
Dessa kampanjers framgång bygger på att deras offer inte tror att de kommer ge upp. Deras motståndare måste veta att de kommer fortsätta bli trakasserade för evigt, annars kan de ju helt enkelt vänta ut aktivisterna. Om en kampanj ger upp efter ett år eftersom de inte uppnår någonting skadar det de andra kampanjerna eftersom företagen då tror att de slipper kampanjen om de bara håller ut ett tag till. Det finns därför en attityd om att man aldrig får ge upp en sådan här kampanj utan att man ska kämpa tills man vinner.

Men vad händer om man efter ett tag inser att det inte skulle gå så lätt som man trodde eller hittar andra saker som man tycker är viktigare? Då tvingas man ändå fortsätta med kampanjen på grund av solidaritet med de andra kampanjerna, man får ju inte försämra deras rykte. Det finns då en väldigt stor risk att en grupp människor arbetar mer än de egentligen orkar för att kampanjen ska fortsätta se lika stor ut, och att de till slut inte orkar mer och blir trötta på aktivism. När jag träffade aktivister i Tyskland som var aktiva i kampanjen mot Covance berättade de att de hade svårt att hålla igång kampanjen men kände sig tvungna att göra det eftersom de lovat att aldrig ge upp. Jag tror inte att det är så hälsosamt för rörelsen eller enskilda aktivister, det måste finnas rum för flexibilitet och variation.

Vi måste ha möjlighet att prioritera nya saker eller välja nya strategier och lägga ner de kamper vi inte lyckas med för att orka och för att kunna arbeta så meningsfullt som möjligt, och då är inte ”vi ger aldrig upp”-attityden en bra idé.