Visar inlägg med etikett djurrätt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett djurrätt. Visa alla inlägg

07 juli 2008

Fiskrapport från Djurens Rätt

Jag har ju tidigare beklagat att vi i djurrättsrörelsen är alltför dåliga på att uppmärksamma fiskarna. Jag har dock upplevt att Djurens Rätt blivit bättre på detta. Jag är därför väldigt glad över att ha Djurens Rätt nyligen släppte rapporten "Under ytan" (pdf) om utnyttjandet av fiskar. Rapporten innehåller mycket intressant och matnyttigt som de flesta i rörelsen troligtvis inte känner till, och är därför näst intill obligatorisk läsning. Den tar både upp fiskar som plågas i djurförsök, yrkesfiske, fiskodlingar, fritidsfiske och som husdjur...

Läs den!

24 maj 2007

Per-Anders och Roger

Jag ser med glädje fram emot att läsa Per-Anders Svärds återuppväckta blogg peranderssvard.blogspot.com. Nu när han avgått kan han inte kan bossa över ordförandebloggen på Djurens Rätts hemsida längre, så nu kommer vi förhoppningsvis få höra mer av PeA som privatperson... Läsning rekommenderas.

Han börjar också med att tipsa om en annan blogg, skriven av sociologen Roger Yates där han utforskar "Human-Nonhuman relations" ur ett sociologiskt perspektiv. Det är mycket läsning och det verkar intressant, men jag har själv inte haft energi att läsa igenom det än.

Jag skulle inte bli förvånad om konflikten mellan djurskydd och djurrätt kommer beröras en del i båda dessa bloggar...

13 maj 2007

Interna motsättningar och externa motståndare

Jag skrev för några dagar sen om Djurens Rätts kommande stämma och nämnde några av mina tankar om Alexandra Leijonhufvud - hittills den enda kandidaten till förbundsordförandeposten. Det känns som ett väldigt viktigt val, och jag skulle gärna veta mer om kandidaten. Jag har därför skickat ett mail med ett par frågor till henne som jag hoppas hon har möjlighet att svara på.

I sin presentation inför valet skrev hon bland annat:

"Mitt mål som ordförande är att försöka överbrygga de motsättningar som finns inom förbundet och få oss mer fokuserade på våra externa motståndare i första hand. Vi måste dra åt samma håll och inte ägna oss åt att motarbeta varandra. Vi vill alla uppnå ett samhälle som inte förtrycker ickemänskliga djur."
Hur ska motsättningarna överbryggas?
Självklart är det bra om vi slipper interna motsättningar och kan lägga all vår energi på externt djurrättsarbete. Frågan är bara om det är möjligt och vad som i så fall skulle krävas för att uppnå detta. Djurens Rätt är en stor organisation som ständigt förändras. Det finns många olika aktiva medlemmar, och vi har ibland väldigt olika etiska och strategiska åsikter. Jag tror inte att det går att komma ifrån dessa motsättningar, i alla fall inte på andra sätt än om det dyker upp nån Messias med en etik och strategi som alla vill ställa sig bakom eller genom att kväva debatten och tysta kritik. Om Alexandra tror sig ha funnit en idé som vi alla kan ställa oss bakom skulle det vara intressant att höra om den, likaså om hon kan komma på nåt annat sätt att överbrygga motsättningarna än frivillig konsensus eller påtvingad censur.

Jag tror inte att interna meningskiljaktigheter behöver vara något negativt. Det är en del av varje större organisation, och det är också vad som för vår utveckling framåt. Jag tror snarare det är viktigt att ge större utrymme för den strategiska diskussionen inom Djurens Rätt. Det man däremot ska vara försiktig med är om meningsskiljaktigheterna uttrycks på ett otrevligt sätt och vi får ett fientligt klimat inom organisationen, men det har inte jag upplevt än.

För nåt år sen skrev jag inlägget "Vad är poängen med internt arbete" som berör samma ämne.

Det må så vara att vi alla vill ha ett samhälle som inte förtrycker ickemänniskor, men vi har olika åsikt om vad det innebär och hur vi tar oss dit.

Vilka är våra motståndare?
Jag tycker mig höra rätt ofta att vi ska fokusera på våra motståndare. Men jag funderar på vilka som faktiskt är våra motståndare. Har vi någon motpart, en fiende, en grupp eller individ som orsakar djurutnyttjandet och som vi måste motarbeta?

Det klassiska svaret är kanske att djurindustrin, personerna som arbetar med djurutnyttjande eller de som äger dem är våra motståndare. Jag skulle dock hävda att de inte är vår motståndare, och då är framförallt inte det vi ska fokusera på. Djurindustrin och de som är inblandade i den orsakar inte djurutnyttjandet, de utför det bara på beställning av allmänheten. En slakteriarbetare, fiskare eller bonde är inte mer skyldiga för djurutnyttjandet än de som köper deras produkter.

Så, är det större delen av allmänheten som är våra motståndare? Jag skulle hävda att de inte är det. Ens motståndare tävlar man mot, man är motparter där den ena parten inte kan vinna utan att den andra förlorar. Men vårt mål är inte att den djurutnyttjande allmänheten ska förlora, vårt mål är att de ska tycka om oss och ställa sig bakom våra ställningstaganden. Vi kan inte ha en attityd där vi är fientliga mot allmänheten, då kommer vi inte ha någon chans att nå fram till dem.

Jag ser alltså två möjliga motståndargrupper; de som producerar eller de som konsumerar djurprodukter. Jag tror dock inte att vi ska se på någon av dem som våra motståndare. Om vi gör djurrättsarbetet till en kamp mot djurindustrin lyfter vi bort ansvaret från de som verkligen orsakar djurutnyttjandet - konsumenterna. Men vi kan inte se på konsumenterna som våra motståndare om vi samtidigt ska försöka nå ut med vårt budskap. Jag tror helt enkelt att vi måste komma fram till att vi är en rörelse utan motståndare, vi är idéförespråkare som försöker påverka de som ännu inte ställt sig bakom våra åsikter.

Jag vet inte vad Alexandra tycker om det här, utan hennes citat var bara ett tydligt exempel att ta avstamp ifrån. Här följer dock mailet jag nyss skickat till Alexandra, jag hoppas hon har möjlighet att besvara det:
Hej Alexandra..

Du kandiderar ju till posten som förbundsordförande, och jag skulle gärna ställa några frågor. Jag kommer skicka ett par frågor till alla kandidater till fs, men det var några saker i din presentation som jag ville fråga specifikt om. Om du väljer att svara kommer jag publicera dina svar på min blogg (antispeciesism.blogspot.com), samt på Djurens Rätts forum.

Du skrev följande i din presentation:
"Mitt mål som ordförande är att försöka överbrygga de motsättningar som finns inom förbundet och få oss mer fokuserade på våra externa motståndare i första hand. Vi måste dra åt samma håll och inte ägna oss åt att motarbeta varandra. Vi vill alla uppnå ett samhälle som inte förtrycker ickemänskliga djur."

Hur ska motsättningarna överbryggas? Tror du att vi kan uppnå ett strategiskt och etiskt konsensus som alla nuvarande aktiva medlemmar kan ställa sig bakom, eller handlar det om att trycka bort de meningsskiljaktigheter som finns?

Vilka är våra externa motståndare?

Vidare har jag fått intrycket att du främst är intresserad av och vill arbeta med organisatoriska frågor. Du har heller inte varit en särskilt offentlig person tidigare (om jag söker på ditt namn hittar jag en tidningsartikel där du nämns [Korrektion: tidningsartikeln handlar inte om den här utan en annan Alexandra Leijonhufvud]). Hur ser du på ordförandens roll som offentlig företrädare för Djurens Rätt? Är det en roll du tror du kommer kunna hantera?

Du avslutar din presentation med följande:
"Jag har en vegansk livsstil men jag kallar mig för vegetarian, eftersom det händer att jag äter livsmedel som innehåller mejeri- eller äggprodukter. Vår son äter vegansk kost på dagis och hemma."

Under vilka förutsättningar äter du mejeri- eller äggprodukter, och varför? Ser du några möjliga problem med att förespråka Djurens Rätts veganbudskap och samtidigt själv konsumera djurprodukter?

Mvh / Alvin Lindstam

03 april 2007

Great Ape Project

The Great Ape Project arbetar för en FN-deklaration om grundläggande rättigheter för människoapor. Som motivering används de stora genetiska, upplevelsemässiga och beteendemässiga likheter som finns mellan människor och andra människoapor. Till exempel skriver styrelseledamoten Dr. Pedro A. Ynterian:

Between the two of us we could even have a 0.5% difference in our DNA. The difference between a Chimpanzee and us is only 1.23%. Human blood and Chimpanzee blood, with compatible blood groups, can be exchanged through transfusion. Neither our nor the chimps blood can be exchanged with any other species.

We are closer genetically to a chimp than a mouse is to a rat.


Spanskt lagförslag

I Spanien har det diskuterats att införa juridiska rättigheter för vissa människoapor, läs om det på aftonbladet. Det lades fram ett lagförslag, men röstningen har blivit uppskjuten ett par gånger och jag känner inte till om de tagit något beslut ännu. En vän som är jurist och djurrättsaktivist har skrivit väldigt positivt om förslaget och betonar skillnaden mellan att vara juridisk person (och rättighetsinnehavare) eller juridisk egendom.

Bra eller dåligt?
Jag har funderat på det väldigt länge, men jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om den här sortens projekt. På ett sätt är de väldigt antispeciesistiska och djurrättsliga eftersom de försöker upphäva (den moraliska och juridiska) uppdelningen mellan människa och ickemänniska. Å andra sidan är de väldigt speciesistiska och diskriminerande eftersom det bara är vissa av alla utnyttjade ickemänniskor som omfattas och eftersom de ger människoaporna sin status pga av att de är lika oss människor.

Som min vän nämner skulle det spanska lagförslaget eller en internationell motsvarighet vara ett genombrott för ickemänniskors rättigheter. Det skulle blir första gången som rättigheter införs för några andra än människor, och den tydliga uppdelning vi har idag mellan människa och "djur" skulle inte bli lika tydlig. Kanske skulle det ge en väldigt bra utgångspunkt för att avskaffa egendomsstatusen för alla kännande djur eftersom det hotar den dualistiska uppfattningen om människor och "djur".

Men om människoapornas rättigheter bygger på deras likhet till människan, är det då överförbart på andra djur som inte liknar oss lika mycket? Att lyfta den genetiska eller den beteendemässiga likheten tror jag sänder ut signalen att det mänskliga egentligen är det enda rätta, men att vissa andra får vara med om de är tillräckligt lika. Om man lyfter den kognitiva likheten riskerar man dessutom att befästa idén att ditt förstånd är avgörande för vilken
rätt du har.

Jag kan inte bestämma mig. Vad tycker du? Kommentera gärna..

16 september 2006

Djurrättsprogram på TV

På tisdag handlar UR's ungdomsprogramm "Vet Hut" om djurrätt. Jag är med i panelen, och förutom en diskussion mellan mig, en jägare och en eko-bonde (Elin från Arla-reklamen) så får vi bland annat följa en ko till slakten.


Jag vet inte riktigt hur bra programmet kommer vara eller hur bra jag presterade, eftersom det var ett par månader sen det spelades in och jag har inte sett det färdiga resultatet. Jag har dock för mig att jag kände mig rätt så nöjd med min argumentation, bortsett från att jag inte använda begreppet "speciesism" förutom några desperata försök i slutet.

Programmet sänds klockan 22.00 på tisdag och kl 18.30 på onsdag, båda gångerna i Kunskapskanalen (Kunskapskanalen finns idag i ca 50% av de svenska hushållen, alla som har någon form av digitaltv). Man kommer även kunna se programmet på UR:s hemsida efter att det sänts..

Läs mer om programmet på ur.se/vethut. Där kan man också göra ett djurvänlighetstest (som dock minst sagt är väldigt konstigt) och diskutera djurrätt.

Om programmet från UR's hemsida:

Älska djur på olika sätt

Tobias Berglund jobbar på slakteriet och berättar för Vet hut!s reporter vad som väntar Erika.

- Det här är konsekvenserna om man vill äta kött. Då måste det gå till så här.

80 miljoner djur slaktas varje år i Sverige och vi äter ungefär 80 kg kött per person och år. Alvin, som är djurrättsaktivist, tycker att folk borde fundera mer på var köttet kommer ifrån och att man borde tänka över om det är värt att äta andra individer. Han tycker att det är oetiskt att djur ska finnas och leva bara för att sluta som en maträtt.

- En ko vill leva och har känslor på samma sätt som vi människor. Jag förstår inte varför vi har mer rätt att utnyttja och döda andra djur än vad vi har med människor.

Elin är ekobonde i Stockholm och tycker visserligen att det är sorligt att skiljas från sina kossor när de åker på slakt. Men samtidigt säger hon att det är en naturlig del av en kos liv.

- Alla kan inte leva för alltid. För det är ju så att om man inte hade djurproduktion i Sverige skulle de här djuren överhuvudtaget inte finnas. Jag älskar att jobba med djuren och vill inte att kossorna ska utrotas av veganer.

Elin skulle inte själv kunna tänka sig att utföra slakten men för Evelina är det en naturlig del av hennes hobby som jägare. Hon var bara 15 år när hon sköt sin första älg. Känslan beskriver hon som både härlig och sorglig. Hon känner sig trött på att bli ifrågasatt som jägare och tycker att folk inte förstår att djur måste dödas ibland. Det viktiga är att göra det på bästa möjliga sätt.
- Vårt samhälle har mer och mer fokus på stan och vi kommer allt längre från naturen. För den som bor i stan är kött något man hittar i köttdisken. Slakten har förvandlats till nåt onaturligt.

12 juli 2006

Om djurrätt och mönstring

Det här är ett inlägg riktat till de läsare som inte redan är djurrättsaktivister, utan har kommit hit av någon annan anledning men vill veta lite mer om djurrätt och antispeciesism. Det var en artikel om mig igår på expressen.se på grund av att jag vägrade mönstra (läs den här) och det har därför kommit lite extra många nyfikna läsare hit.

Som ni kanske märkt är det här en blogg om djurförtrycket, och det är djurrättsaktivismen jag fokuserar på nu. Och även om jag tycker att försvaret sköts på ett väldigt galet sätt är det ingenting mot alla de övergrepp som ständigt sker mot andra djur. Flera miljoner ickemänskliga djur dödas varje dag i Sverige för att bli mat, och det helt i onödan. Vi behöver inte äta djur för att leva och må bra, vi kan få i oss alla näringsämnen vi behöver ändå. Trots att vi inte behöver det föder vi upp eller fångar in, plågar och slutligen dödar ett oräkneligt antal kännande individer. Vad ger oss rätten att göra det?


Speciesism
Vår syn på djur bygger på att vi ser på dem som lägre stående varelser, några som vi människor kan använda för våra syften utan att på allvar ta hänsyn till. Vi har dragit upp en absolut gräns mellan människor och andra djur, och säger att det är fel att döda en människa men inte ett annat djur. Men vad är det som är så speciellt med oss människor? De argument som brukar komma upp för att förklara den här indelningen är bland annat att vi människor är intelligentare eller är medvetna om vår egen existens. Men spelar dessa egenskaper verkligen någon roll? Måste man kunna räkna matte och filosofera över livet för att må dåligt eller vilja fortsätta leva? Vad jag tycker är viktigt för om vi måste ta hänsyn till en varelse eller inte är om den har känslor eller inte. Om en individ kan må dåligt innebär det att det spelar roll för den individen hur den behandlas, och därför måste vi respektera det. Och om en individ kan må bra, då har den ett intresse av att fortsätta leva, och då innebär det en hemsk kränkning mot den personen att ta dess liv. Oavsett om det är en människa eller ett annat djur.

Om man ändå tycker att intelligensen, eller någon annan av de "unikt mänskliga" egenskaperna, är det som spelar roll innebär det fortfarande inte att man kan dra en klar gräns mellan människor och andra djur. Vad gör man då med de människor som inte är tillräckligt intelligenta? Ett nyfött spädbarn är säkert inte intelligentare än en vuxen gris, innebär det då att jag har samma rätt att döda ett spädbarn som en gris? Om man menar att intelligens, självmedvetenhet, språkförmåga eller någon annan liknande egenskap är avgörande för att man ska ha rättigheter, då innebär det att man utelämnar väldigt många människor.

Det finns helt enkelt ingen godtagbar förklaring till varför människor är individer med rättigheter medans andra djur inte ska vara det. Den syn som finns på djur idag bygger på diskriminering baserad på vilken art man tillhör. Att dela in individer enbart efter art och sedan behandla eller respektera dem olika kallas speciesism (efter engelskans species = art). Speciesismen liknar, och är like fel som andra former av diskriminering på grund av biologiska grupper som t ex rasism och sexism. Om det inte finns en rimlig förklaring till varför vi människor ska vara så speciella, och varför andra djurs intressen spelar mindre roll, då tycker jag inte att vi har rätt att utnyttja och döda dem.

Men djuren har det väl bra i Sverige?
Djurskydd bygger på att vi har rätt att utnyttja andra djur, men att det ska göras så skonsamt som möjligt. Men respekterar vi verkligen djurs intressen med ett gott djurskydd? Vill de bli utnyttjade skonsamt? Är de nöjda om de blir bedövade innan de dör? Om du sätter dig in i deras situation, skulle du acceptera att bli dödad förutsatt att du inte utsätts för lidande? Det vill i alla fall inte jag. Djurskyddet bygger på en speciesistisk tanke där människors intresse av vissa produkter är viktigare än djurs grundläggande intressen av att leva och må bra. Så länge det finns kvar kommer vi fortsätta begå övergepp mot djur eftersom det allra viktigaste faktiskt är att vi får vår laxfilé.

Vad kan jag göra för djuren?
Det viktigaste man kan göra för andra djur är att sluta äta dem. En genomsnittlig västerlänning äter upp flera tusen djur under sin livstid, så varje vegetarian gör en stor skillnad. Och det är inte särskilt svårt att bli vegetarian, det finns mängder av goda och nyttiga vegetabiliska rätter som du kan äta, och det kommer hela tiden nya färdigprodukter som gör livet enklare för oss vegetarianer.

Om du vill bidra med ännu mer kan du prata om djurrätt med människor du möter och försöka påverka dem, och självklart kan du engagera dig i en djurrättsorganisation för att kunna påverka ännu fler. Lycka till.

12 juni 2006

Analys av "Peacable Kingdom", "The Witness" och "Earthlings"

Här kommer en analys av tre djurrättsdokumentärer skriven av Malte Lindstam. Om du också vill bidra med något till den här bloggen får du gärna skriva till mig.

Filmer kan vara ett bra sätt att få folk att reflektera, känna och kanske byta åsikt. Jag har sett tre seriösa (påkostade) djurrättsdokumentärer som jag här analyserar utifrån ett antispeciesistiskt perspektiv. Filmerna jag har sett är:

Peaceable Kingdom - A Tribe of Heart Documentary
Tribe of Heart Ltd.
1 hr 9 min 27 sec - Jul 30, 2004

The Witness - A Tribe of Heart Documentary
Tribe of Heart Ltd.
43 min 43 sec

tribeofheart.org

Earthlings
Shaun Monson
1 hr 35 min 28 sec
isawearthlings.com

Alla dessa filmer finns att se online på video.google.com (sök på titeln).

The Witness
”The Witness” handlar om Eddie Lama, en medelålders man i byggbranchen som engagerar sig för djurrätt. Intervjubilder på honom varvas med bilder på djur som plågas och på Eddies kampanjande mot päls. Det känns som att bilderna som visas är tänkta att vara så hemska och grymma som möjligt, och en stor del av bilderna kommer från pälsjakt med fällor.

Filmen tar upp vegetarianism men det finns ett starkt fokus på päls. Vi får se bilder från modevisningar kombinerat med djurplågeribilderna. Troligen är det främsta syftet med filmen att få folk att ta avstånd från päls. Jag är dock mycket orolig att det sker till priset av att folk ser päls som en avart från annat utnyttjande av djur och inte fås att reflektera kring djurs moraliska status.

Att filmen skildrar andra former av utnyttjande av djur kan kanske motverka denna effekt? Jag är mycket tveksam eftersom den skildring som görs går ut på att visa grymhet mot djur, och inte på att visa djur som individer som förtjänar en respekt de inte får. Folk tar avstånd från det grymma utan att tänka över själva utnyttjandet av djur. Djurutnyttjarna kan lätt hävda att det som visas är missförhållanden och inte strukturella fel och folket kan fortsätta att äta djur.


Earthlings
”Earthlings” börjar väldigt lovande. En mångfald av djur (även fiskar) skildras med ansiktsbilder, samtidigt som berättarrösten förklarar de djuretiska tankarna. Efter denna inledning följer en över en timma lång kavalkad av bilder på djur som plågas för olika mänskliga ändamål. Bilderna är överlag väldigt hemska, och många av dem består av människors sadistiska grymhet mot djur. Filmen avslutas med djuretiska ord, dock kombinerat med hälso- och miljöargument för veganism.

Den stora mängden hemska bilder i denna film tror jag får väldigt många människor som ser den att inte orka se mer. Risken är att de blockeras och inte fås att reflektera. Ett ännu större problem är dock risken att de fås att reflektera, men på ”fel” sätt. T ex förstärker dessa bilder på människor som plågar djur bilden att djurförtrycket beror på enstaka personers grymhet, och inte som djurrättsrörelsen menar att det beror på att hela samhället godkänner det. När folket tänker så kan de kräva bättre ”djurskydd” men fortsätta äta djur

Peacable Kingdom
”Peaceable Kingdom” skiljer sig radikalt från de två andra filmerna. Den skildrar främst några aktivister som har ett djurhem, dit de tar övergivna lantbruksdjur. Djurhemmet får besök av barnfamiljer som får träffa djuren och höra på en föreläsning om djuretik. Aktivisterna bakom djurhemmet, några besökare samt några f d bönder intervjuas om djuretiska frågor. Det blandas med ett väldigt stort antal bilder på djurs ansikten, och bilder som skildrar deras önskningar att t ex äta. Det visas också bilder där djur utnyttjas, men de är färre, mindre grymma och visar mer ofta djurens ansikten.

Jag grät när jag såg denna film. Den utmärkta skildringen av djur som individer, kombinerat med bilderna på förtrycket och människornas hoppingivande tankar väckte starka känslor. Jag tror den här filmen är lämplig att visa även för icke-djurrättare (till skillnad från de andra två). De får se människor som visar en enorm medkänsla för djurs lidande, och som samtidigt för fram tankar om att vi inte får utnyttja dem, även om det sker ”humant”. De får lite kunskap om det förtryck djur utsätts för för mänskliga syften. Men det viktigaste av allt är kanske att de får se djur som kännande individer samtidigt som de får höra de djuretiska tankarna.

En stor nackdel med filmen är att den inte nämner eller visar en enda bild på fiskar. De djuretiska resonemangen tycker jag också är lite konstiga ibland, t ex när det tas upp att grisar är så smarta att de kan lära sig sitta, precis som en hund, som en anledning att ge dem hänsyn.

Filmen är 1 timme och 9 min lång, och därför olämplig att göra egna filmvisningar på offentliga platser med, eller använda på korta skolbesök. Men dess längd lämpar sig bra på t ex en filmfestival! Om tillfälle ges för ett längre skolbesök tror jag också mycket på att visa denna film.

01 juni 2006

Bästa djurrättsbilden?

Jag skrev för ett tag sedan om hur tag tycker att bra djurrättsbilder bör se ut. Jag tror inte på att visa de hemska bilder där djur plågas så mycket som möjligt som vi i djurrättsrörelsen oftast använder. De bilderna riskerar, precis som annan djurskyddslig propaganda, att ge sken av att det är just de hemska förhållandena som är problemet, och att allt skulle vara ok om det faktiskt var som i bregottreklamen. Lär mer i min förra bildanalys.

När jag surfade runt igår kom jag in på fotografen och djurrättsaktivisten Hendrik Zeitlers hemsida och hittade den här bilden:


Det är troligtvis den bästa djurrättsbilden jag har sett. Bilden lyfter verkligen fram kon som en individ, ljussättningen lyfter verkligen fram det vi ser som kons ansikte. Samtidigt som man tydligt ser individen ser man tydligt att hon är en utnyttjad individ. Gallret och banden runt halsen fängslar henne, och id-brickan i örat symboliserar hur hon reduceras till en produkt.

Bilden ingår i en serie kallad "de utvalda" bestående av porträttbilder av kor. Man kan se fler av Hendriks bilder på www.hendrikzeitler.com (klicka på "de utvalda").

31 maj 2006

Paralleller till socialismen

Det finns de som vill dra en ideologisk koppling mellan djurrätt och socialism. Det är inte något som jag tror på, och jag är inte heller socialist. Det är dock inte eventuella ideologiska paralleller jag ska kommentera här, utan de strategiska jämförelser som framfördes under stämman i Västerås i helgen.

Som jag förstår det jämfördes den "rent" djurrättsliga strategin med revolutionism och den djurskyddsliga djurrätten med reformism, och den reformistiska socialismen ska då tydligen ha varit betydligt mer framgångsrik än den revolutionära. Jag tror att det kan vara värdefullt att dra paralleller till andra rörelser och använda andras strategiska erfarenheter för vår rörelse. Det är däremot viktigt att se de skillnader som finns, och som kan försvåra överförandet av strategier mellan olika rörelser. Det gäller självklart skillnader som att vi lever i väldigt olika samhällen, med andra värderingar och kommunikationsmöjligheter. Här tänkte jag dock upp några specifika skillnader som gör jämförelser med socialistiska strategier svåra.

Är vi revolutionära eller reformistiska?
För det första är det svårt att veta vad inom djurrättsrörelsen som skulle motsvara det revolutionära och det reformistiska. Jag skulle hävda att en rent djurrättslig strategi, som inte försöker förändra djurens situation utan istället försöker påverka allmänheten att ta djurrättslig ställning, också är reformistisk. Man accepterar att det kommer ta lång tid, och att det måste tas i små steg, och försöker sakta få med sig folket på sin sida för att kunna genomföra det man vill. Om vi skulle vara revolutionära skulle vi använda våld och tvinga fram förändring snabbt. Om vi då vill jämföra den djurskyddsliga djurrätten med den djurrättsliga genom att dra paralleller till socialismen, måste vi hitta olika varianter av reformism som skiljer sig åt på liknande sätt.

Arbetare kämpar för sig själva, vi kämpar för någon annan
En ännu viktigare skillnad tror jag är vem det är som kämpar i de olika rörelserna. Den socialistiska rörelsen är traditionellt sett uppbyggd av arbetare som kämpar för sina egna intressen, medan djurrättsrörelsen består av människor och inte de förtryckta själva.

Om en arbetare inte tror att man kan uppnå en socialistisk utopi snart är den troligtvis inte beredd att kämpa för en framtida seger, eftersom det inte förändrar dess egna förhållanden. Och eftersom den socialistiska rörelsen är beroende av att få med sig de nu levande arbetarna måste de utlova förändringar för just dem, vilket görs genom fackligt och politiskt arbete för att förbättra arbetarnas villkor.

För de djur som utnyttjas idag är det bästa troligtvis att arbeta rent djurskyddsligt för att förbättra deras villkor. Men vi i djurrättsrörelsen är inte beroende av att få med oss de nu levande djuren, eftersom det är vi människor som kämpar. Tvärtom är vi skyldiga att ta lika stor hänsyn till djur som kommer utnyttjas om femtio år.

Vi kan därför ha ett mer helhetligt perspektiv och ta mer långsiktig hänsyn än vad den socialistiska rörelsen kan göra. Att det eventuellt är mer strategiskt för socialisterna att förbättra arbetarnas villkor, utan att på allvar ifrågasätta borgarnas rätt att äga produktionsmedlen, innebär inte att att det mest strategiska för djurrättare är att förbättra sättet djur utnyttjas på.

Miljörörelsen
Om man ska dra paralleller till andra rörelser tror jag att miljörörelsen är den mest intressanta att se på. De är ett par decennier tidigare än oss, de som kämpar i rörelsen är inte de direkt berörda (även om människor är väldigt beroende av miljön, vår instinktiva tanke är dock att miljöskydd hotar vår frihet och rikedom) och de förespråkar en annan livsstil som kräver vissa uppoffringar.

Jag har känslan av att alla idag tycker att miljön måste skyddas och är relativt medvetna om problemen, men det är väldigt få som är beredda att förändra sitt eget beteende för att uppnå det. Jag är rädd för en liknande utveckling inom djurrättsrörelsen om vi fortsätter använda den djurskyddsliga strategin, helt plötsligt kommer alla kalla sig djurrättare men de allra flesta fortsätter att konsumera djur som de alltid gjort.

Då måste vi göra ett dubbelarbete. Först får vi alla med oss, och sen måste vi övertyga alla djurrättare om att djurrätt innebär att man inte utnyttjar djur. Dock är miljörörelsen precis som arbetarrörelsen betydligt mer beroende av resultat direkt, eftersom en förstörd miljö idag kommer vara förstörd imorgon också.

Slutsatsen för min del är att vi inte har vare sig en strategisk eller moralisk skyldighet att bry oss mer om de djur som lever idag, och ur ett långsiktigt perspektiv tror jag vi hjälper fler djur utan att blanda in djurskydd i strategierna.

17 maj 2006

Olika sätt att hantera pälsfrågan

Pälsfarmningen är ju en het fråga i år, regeringspartierna vill ”förbjuda” den medan den borgerliga alliansen har lovat att bevara den om de vinner. Djurrättsrörelsen mobiliserar för att efter många års kamp få bort pälsindustrin från Sverige. Det finns dock ingen moralisk anledning för djurrättsrörelsen att förbjuda just pälsindustrin, kött och andra djurprodukter är lika onödiga som päls och skapar ännu mer lidande och död i världen. Det har istället varit en taktisk övervägning (hoppas jag) som har gjort att man fokuserar på pälsindustrin.

Flyttar utomlands?
Djurrättsrörelsen har pratat om pälsindustrin länge, och det har skapats en stark opinion mot päls. Pälsindustrin fortsätter dock att försvara sig, och valutgången i år kan göra stor skillnad för vad som händer med pälsfarmerna. Ett vanligt argument mot att förbjuda pälsdjursfarmning är att produktionen då flyttar utomlands. Så här står det på Djurens Rätts hemsida (Päls - Vanliga frågor):

Om pälsfarmning förbjuds, flyttar inte produktionen utomlands till länder med sämre djurskydd?
Rent bokstavligt kommer inte många svenska farmer flytta utomlands. Däremot kan man tänka sig att den bortskurna svenska minkpälsproduktionen leder till att utländska farmer ökar sin produktion. Därför är det ännu viktigare med ett förbud i Sverige. Ett förbud här kommer öka trycket på andra länder att strama upp sin lagstiftning och kanske till och med förbjuda farmningen.
Englands farmningsförbud har till exempel gjort det enklare att komma närmare ett förbud i Sverige.”

Liten effekt

Att produktionen kan flytta utomlands är absolut nåt vi måste fundera över. Minkar i Sverige har inte större rätt att leva än minkar i Kina. Om det är så att den faktiskt helt enkelt flyttar har vi inte uppnått något konkret resultat. Visst gör vi det lättare att förbjuda pälsproduktion i andra länder också, men frågan är om vi kan komma längre än ett antal västerländska länder. Ingen tror väl på allvar att vi kan få Kina (världens näst största pälsproducent) att förbjuda pälsfarmning på väldigt länge. Nyckeln till pälsindustrin är efterfrågan, inte produktionen, precis som med nästan alla andra djurutnyttjanden.

Svårt att lobba
Om man ändå vill kämpa för att pälsindustrin ska förbjudas i Sverige finns det två alternativ. Det ena är att lobba för att den borgerliga alliansen ska haka på vänsterblocket och förbjuda pälsfarmningen. Det tror jag är ett ytterst osannolikt alternativ, de borgerliga har inte många röster att vinna på det (eftersom de flesta som tycker det är viktigt troligtvis ändå röstar på vänsterblocket), medan de kan ragga en hel del röster från folk som verkligen inte vill förbjuda pälsfarmningen. Det andra alternativet är att arbeta för en valseger för vänsterblocket, så att de får egen majoritet att förbjuda industrin med. Det ser jag som ytterst olämpligt eftersom partipolitik är viktigt för många och man kan stöta bort folk om man tar ställning för ett speciellt parti/block. Det är speciellt olämpligt eftersom den normativa djurrättaren är ”vänster” och man därmed riskerar att bygga på dessa normer som exkluderar de som inte tycker de passar in.

Med tanke på dessa två skäl, att ett förbud skulle ha ytterst begränsad effekt och att arbeta politiskt för det antingen är omöjligt eller olämpligt tycker jag att vi kan lägga fokuset på något lämpligare än att förbjuda pälsfarmningen.

Att använda sig av den djurrättsliga opinionen
I arbetet mot päls har vi byggt upp en ganska stor opinion mot päls, ofta ett etiskt motstånd mot päls generellt eftersom päls är ”onödigt”. Denna opinion tror jag är något vi kan använda oss av. Genom att utnyttja det faktum att folk uttryckligen tycker att man inte ska döda/plåga djur för en onödig produkt, och sedan påpeka att det är lika onödig att äta djur som att bära päls, kan man få väldigt många att bli vegetarianer. Om strategin var att börja med päls för att sedan kunna använda det till andra djurutnyttjandet, är det opinionen som är det viktiga, inte själva förbudet. Med det perspektivet har vi redan uppnått vårt mål i arbetet mot päls, nu gäller det att skörda frukterna av det arbetet och ifrågasätta den enorma dubbelmoral det innebära att vara emot päls men inte vara vegetarian.

Det som är unikt med motståndet mot päls som finns i samhället är att det är relativt djurrättsligt. Andra saker som förbjuds, som långa djurtransporter t ex, är inte djurrättsliga utan djurskyddsliga (folk har inget principiellt emot utnyttjandet utan bara sättet det sker på), och är därmed svåra för oss att arbeta vidare på. När det gäller päls finns det dock många ”vanliga människor” som tycker att det generellt är fel, helt enkelt eftersom päls är så väldigt onödigt.

Schysst diskussion
I en diskussion med någon kan man helt enkelt fråga ”Tycker du det är ok med päls?”. Troligtvis svarar den nej (speciellt om det är någon som man faktiskt har en chans att övertala). Om den inte säger varför kan man fråga det, och det är inte så osannolikt att de förklarar det med att päls är onödigt (kanske i kombination med att de lider). Det är då man kommer in på det intressanta, när man frågar om de är vegetarianer och vad skillnaden är mellan att bära päls och att äta djur. Här är det upplagt för en perfekt diskussion där personen du pratar med redan förklarat din åsikt, och sagt sig stödja den. Allt du behöver göra är att visa att päls och animalisk mat är lika onödiga.

Några problem
Den här vändningen skulle så klart ha vissa problem, framförallt är det väl att man riskerar pälsfarmsförbudet. Dels skulle man kanske förlora det om man inte lobbar specifikt för förbudet och lyfter det som en valfråga, dels kan man förlora delar av den opinion som finns om man får folk att förstå att kött är lika fel som päls. Vissa (förhoppningsvis rätt många) skulle ta till sig budskapet och närma sig vegetarianismen, medan andra som inte är redo sånt säkert skulle acceptera pälsfarmning för att kunna försvara sitt eget köttätande. Jag är dock övertygad om att den positiva effekten av de vegosar och djurrättare man skulle skapa är större än den lilla skillnad som ett pälsfarmsförbud skulle göra. De områden där mitt resonemang kan brista är kanske framförallt om pälsproduktionen inte alls skulle flytta, om det finns möjlighet för ett globalt förbud eller om det går att få igenom förbudet någorlunda enkelt (i så fall kan man vänta med ifrågasättandet tills förbudet är klart). Kommentera gärna om du inte håller med (det går självklart bra även om du håller med)?

12 maj 2006

Bildanalys

Jag var ju på Kolmårdens Djurpark igår och tog en del bilder, och tänkte passa på att skriva lite vad för sorts bildar jag försöker ta. Bilder är viktiga, de behövs inte bara för att göra designen på hemsidor och flygblad snyggare, de förmedlar också ett budskap som jag tror påverkar rätt mycket. Det är dock mer undermedvetet i jämförelse med texter. När man använder bilder tycker jag det är lika viktigt att fundera på vad man vill visa, och hur man vill visa det. Precis som när man skriver en text.

Vi i djurrättsrörelsen brukar ofta använda bilder på djur som misshandlas, är skadade eller lever i extremt hemska förhållanden. Genom att göra det "visar vi hur djuren egentligen behandlas" och försöker få folk att reagera och tycka illa om djurförtrycket. Detta är en del av den djurskyddsliga djurrätten (som jag skrev om här), och tror inte att sådana bilder på allvar ifrågasätter folks attityder mot djur. En djurskyddare som ser en bild, och reagerar på det sätt som vi ofta vill att de ska göra ("så här får det ju inte gå till, usch så hemskt"), reagerar över själva sättet djuren behandlas och kräver att djuren ska utnyttjas på ett mer etiskt sätt. Det behöver dock inte betyda att de har nåt emot djurutnyttjande eller förstått vår kritik mot det.

Vissa människor tar till sig själva budskapet, fortsätter att söka information och argument och blir djurrättsliga efter sådan här chockpropaganda. De allre flesta som nås av det här budskapet reagerar dock inte på det sättet, utan tolkar det som att det bara är ett extremfall, skriver kanske på nån protestlista och fortsätter känna sig djurvänliga. Bilden nedan tog jag 2003, och vi använde den sedan som propaganda. När jag ser på den nu är ser jag dock en rad problematiska signaler som jag tror den sänder ut.

Man ser ingen enskild individ, utan snarare en stor klump av fjädrar av dålig kvalitet. Det ser smutsigt och trångt ut, och rätt stor fokus är på buren som många associerar till dåliga förhållanden för höns. Det finns inget budskap i bilden som skulle kunna ifrågasätta tittarens djursyn.


De följande bilderna tog jag igår, och valde ut dem som exempel på hur man kan förmedla djurrättsbudskapet och antispeciesismen genom bilder. Framförallt försöker jag förmedla känslan av att djur är kännande individer, ett faktum som vi människor ofta glömmer bort eller förtränger. Den effekten får man bland annat genom att fokusera på en individ, gärna på ansiktet och genom att försöka fånga någon sorts känslouttryck. Jag försöker undvika att använda bilder där djuren utsätts för grova övergrepp, men det får gärna synas att de är i fångenskap.



Ett annat alternativ som jag gjort på bilden här nedanför är att fokusera lite extra på det faktum att djuret är i fångenskap, men att samtidigt visa individen bakom.



Vilken del av bilden man väljer att visa har också betydelse. Här har jag beskurit bilden ganska mycket så att det i stort sett bara är ansiktet som syns (eftersom det är vad folk associerar med personlighet). Bilden nedan har inte de bästa ögonen, men däremot har den en väldigt tydlig symbol för objektifierande av djur; nummerskyltar. Genom att skapa en kontrast mellan intrycket av en individ och attribut som visar på att det är ett objekt (och associationer till när människor utsätts för liknande saker) kan man förhoppningsvis uppmuntra till funderingar om djurs status.


Dessa bilder är inte hemska, folk kommer inte reagera direkt och känna avsky. Jag är däremot övertygad om att såna här bilder i kombination med ett antispeciesistiskt budskap kan bidra till att folk tänker på djur som kännande individer som måste respekteras. De visar alla en person, inte ett plågat litet bylte, men som ändå är satt i en nedvärderad position.

En annan viktig sak är att inte bara visa bilder på söta djur, däggdjur eller landlevande djur som vi ofta gör (och som jag gör här). Det sänder lätt ut signalen att dessa djur är viktigare en andra (läs mer om det här). Anledningenen till att jag bara har bilder på söta däggdjur från igår är att det främst är såna som finns på kolmården samt att det var dessa bilder jag bäst kunde visa upp själva idén med. Det är ju tyvärr också enklare att visa upp däggdjur som personer eftersom de ofta har ansiktsuttryck som liknar våra, medan fåglar, reptiler, fiskar och andra djur ofta saknar många av de uttryck vi känner igen. Om folk har bra bilder på dessa djur är det väldigt välbehövligt. När såg du en fisk i ett djurrättsflygblad senast?

Kommentera gärna vad du tycker om bilderna eller vad du tycker en bra djurrättsbild ska förmedla och hur man kan göra det.

11 maj 2006

Djurparksbesök och utrotningshotade arter

Jag var på Kolmårdens Djurpark idag med klassen. Egentligen bojkottar jag väl djurparken, men jag åkte med för att jag fick tillfälle att ta en del bilder .

Nåt jag funderade mycket på var hur barn påverkas av att komma till en djurpark, vad lär de sig om djur? Kontakten med djur skulle kunna vara meningsfull för barn att förstå att de också är kännande individer. Jag personligen blev lite extra påmind om personerna som finns där inne. Samtidigt lär sig besökarna att det är helt ok att låsa in djur för att skapa underhållning åt människor, och att de efter att ha klappat minigrisarna på Barnens Lantgård lugnt kan gå och köpa korv nere vid delfinariet.

Djurparker brukar ju säga sig värna om djuren, men det handlar då framförallt om djurarter och inte djur som individer. Så här skriver Kolmårdens Djurpark på sin hemsida

”Kolmårdens djurengagemang når även långt utanför den egna parken. Djurparken ser som en del av sin uppgift att hjälpa till att bevara utrotningshotade djur. Kolmården deltar i många projekt och stöder särskilt fyra hotade arter; tiger, gorilla, schimpans, varg och tumlare.”

Att bry sig om en djurart kollektivt är en helt annan sak än att bry sig om djuren som individer. Att skydda en art mot utrotning handlar om miljöskydd och kommer troligtvis från någon form av naturromantik eller en önskan av att bevara miljön eftersom människan är beroende av den. Fokuset på att skydda arter (och inte individerna) är också ett tecken på nedvärderingen av djur. I Rwanda dödades flera hundra tusen tutsier 1994 och målet var att utrota dem, men man skulle inte säga att det var den möjliga utrotningen, utan att terrorn och morden på alla utsatta individer som var problemet. En individ av en utrotningshotad art bryr sig troligtvis inte så mycket om dess art dör ut med den själv, den bryr sig troligtvis mer om sin egen död än om artens. Själva arten som kollektiv har inget eget intresse, utan är summan av dess individer. Det finns inget egenvärde i att bevara arter. Huvudfokuset måste ligga på att respektera individers intressen.

Det finns dock självklart anledning även för djurrättare att störa sig mer om de sista 5000 tigrarna dör än om 5000 tigrar dör utan att arten utrotas. En utrotad art kan leda till instabilitet i ekosystemet och därmed katastrofer för oss andra djur. Men ur det perspektivet är det även ett problem om mängden djur av en viss art minskar till hälften av vad det brukar vara, även om inte arten blir utrotningshotad. Skillnaden är att det inte går att återställa det om en art är helt borta. Även djurrättare borde bry sig om att skydda ekosystemet och arter som hotas av utrotning eller osund minskning i antal. Dock är det sätt som folk i allmänget ser på djurarter idag speciesistiskt, och i längden bidrar det till att bibehålla synen på djur som lägre stående varelser tillängliga för mänskliga behov.

En annan intressant sak är hysterin över den lilla gorillaungen Enzo som verkar ha blivit en liten maskot för hela Sverige. Tidigare har det varit noshörningsungar som folk har brytt sig om, nu har många följt Enzos liv i tidningarna och oroat sig för att han inte ska klara sig. Att bry sig om en enskild djurindivid är ett vanligt sätt att bejaka känslan av att djur är personer (som jag tror att de flesta har), utan att för den skull ifrågasätta sin egen livsstil. Även om det är hemskt godtyckligt och rätt töntigt av folk att bry sig så mycket om en liten apa tror jag det är nåt vi kan utnyttja. Genom att ifrågasätta varför folk bryr sig om Enzo, Newton eller deras husdjur, samtidigt som de värderar andra djur så otroligt mycket lägre, kan vi troligtvis få folk att tänka på alla djur som kännande individer.

Dagens skönaste kommentar, angående att kungen nyligen besökte Kolmården, var dock:

”Kan vi inte stoppa honom i en bur istället så att folk får nåt att titta på?”