Hundätande prins

Prins Henrik av Danmark äter hundar. Det skrev Aftonbladet nyligen. Självklart har det blivit en mindre folkstorm av upprörda hundälskare. Prinsen anser sig dock vara en stor hundälskare själv, och han är hedersordförande i danska taxklubben.

”Prinsen, inte känd för att tänka innan han pratar ,säger till den danska tidningen Ud&Se att han älskar hundar. Allra helst om de förs fram till honom i små stekta, fint skurna bitar.”

Dubbelmoral
Några kommentarer publicerade i Expressen lyder ”Det är sjukt” och ”Han är full av dubbelmoral”. Om det är någon som är full av dubbelmoral så är det väl alla hundälskare som blir upprörda över nåt sånt här innan de går och käkar sina fiskbullar.

Att folk blir så upprörda över just ätandet av hundar är intressant. Hundar, katter och andra sällskapsdjur har vi lärt känna som individer vi bryr oss om, medan vi kopplat bort de känslorna för andra djur. Ur en etisk synvinkel finns det ingen som helst anledning att inte äta hund om man nu äter andra djur.

Speciestisk rangordning
Speciesismen är ju diskriminering på grund av arttillhörighet, och den syns främst genom att vi människor prioriterar oss själva framför andra djur. Men speciesismen innebär inte bara att människor är viktigare än andra djur, det innebär också en rangordning av olika djurarter vi prioriterar olika mycket. Hundar är i våra ögon viktigare än grisar, som i sin tur är viktigare än fåglar eller fiskar osv. Denna rangordning utgår från hur nära ett djur står människan, biologisk eller känslomässigt.

Sällskapsdjur och primater är ofta de som människor bryr sig mest om. Andra däggdjur är också relativt lika oss människor, medan fåglar och reptiler känns väldigt annorlunda. När man sedan går nedanför vattenytan finns det nästan ingen känslomässig närhet kvar. Det är svårare för människor att känna sympati för en slemmig fisk, som vi inte kan se några ansiktsuttryck i, än en utåtriktad hund eller en annan primat.

Ifrågasätta dubbelmoralen
Denna rangordning är en integrerad del av speciesismen, och därmed också en del människans utnyttjande av andra djur. Att utmana speciesismen innebär också att ifrågasätta varför hundar skulle betyda mer än grisar eller grodor. Vi djurrättsaktivister har ett gyllene läge att ifrågasätta djurutnyttjandet vid sådana här lägen. Vi borde absolut inte kritisera prinsen mer än vi protesterar mot andra djurätare, utan istället ifrågasätta de (djurutnyttjare) som upprörs över hans beteende och få dem att fundera över varför deras köttätande är bättre än prinsens.

Det innebär såklart också att vi ska vara väldigt försiktiga med kampanjer som bidrar till den speciesistiska rangordningen av ickemänskliga djur, som t ex att arbeta för importförbud av hund- och kattpäls. Genom att kampanja specifikt mot hund- och kattpäls återskapar vi idén om att vissa djur är viktigare än andra.