Djurparksbesök och utrotningshotade arter

Jag var på Kolmårdens Djurpark idag med klassen. Egentligen bojkottar jag väl djurparken, men jag åkte med för att jag fick tillfälle att ta en del bilder .

Nåt jag funderade mycket på var hur barn påverkas av att komma till en djurpark, vad lär de sig om djur? Kontakten med djur skulle kunna vara meningsfull för barn att förstå att de också är kännande individer. Jag personligen blev lite extra påmind om personerna som finns där inne. Samtidigt lär sig besökarna att det är helt ok att låsa in djur för att skapa underhållning åt människor, och att de efter att ha klappat minigrisarna på Barnens Lantgård lugnt kan gå och köpa korv nere vid delfinariet.

Djurparker brukar ju säga sig värna om djuren, men det handlar då framförallt om djurarter och inte djur som individer. Så här skriver Kolmårdens Djurpark på sin hemsida

”Kolmårdens djurengagemang når även långt utanför den egna parken. Djurparken ser som en del av sin uppgift att hjälpa till att bevara utrotningshotade djur. Kolmården deltar i många projekt och stöder särskilt fyra hotade arter; tiger, gorilla, schimpans, varg och tumlare.”

Att bry sig om en djurart kollektivt är en helt annan sak än att bry sig om djuren som individer. Att skydda en art mot utrotning handlar om miljöskydd och kommer troligtvis från någon form av naturromantik eller en önskan av att bevara miljön eftersom människan är beroende av den. Fokuset på att skydda arter (och inte individerna) är också ett tecken på nedvärderingen av djur. I Rwanda dödades flera hundra tusen tutsier 1994 och målet var att utrota dem, men man skulle inte säga att det var den möjliga utrotningen, utan att terrorn och morden på alla utsatta individer som var problemet. En individ av en utrotningshotad art bryr sig troligtvis inte så mycket om dess art dör ut med den själv, den bryr sig troligtvis mer om sin egen död än om artens. Själva arten som kollektiv har inget eget intresse, utan är summan av dess individer. Det finns inget egenvärde i att bevara arter. Huvudfokuset måste ligga på att respektera individers intressen.

Det finns dock självklart anledning även för djurrättare att störa sig mer om de sista 5000 tigrarna dör än om 5000 tigrar dör utan att arten utrotas. En utrotad art kan leda till instabilitet i ekosystemet och därmed katastrofer för oss andra djur. Men ur det perspektivet är det även ett problem om mängden djur av en viss art minskar till hälften av vad det brukar vara, även om inte arten blir utrotningshotad. Skillnaden är att det inte går att återställa det om en art är helt borta. Även djurrättare borde bry sig om att skydda ekosystemet och arter som hotas av utrotning eller osund minskning i antal. Dock är det sätt som folk i allmänget ser på djurarter idag speciesistiskt, och i längden bidrar det till att bibehålla synen på djur som lägre stående varelser tillängliga för mänskliga behov.

En annan intressant sak är hysterin över den lilla gorillaungen Enzo som verkar ha blivit en liten maskot för hela Sverige. Tidigare har det varit noshörningsungar som folk har brytt sig om, nu har många följt Enzos liv i tidningarna och oroat sig för att han inte ska klara sig. Att bry sig om en enskild djurindivid är ett vanligt sätt att bejaka känslan av att djur är personer (som jag tror att de flesta har), utan att för den skull ifrågasätta sin egen livsstil. Även om det är hemskt godtyckligt och rätt töntigt av folk att bry sig så mycket om en liten apa tror jag det är nåt vi kan utnyttja. Genom att ifrågasätta varför folk bryr sig om Enzo, Newton eller deras husdjur, samtidigt som de värderar andra djur så otroligt mycket lägre, kan vi troligtvis få folk att tänka på alla djur som kännande individer.

Dagens skönaste kommentar, angående att kungen nyligen besökte Kolmården, var dock:

”Kan vi inte stoppa honom i en bur istället så att folk får nåt att titta på?”