Boktips: De goda djuren

1982 gavs barnboken " De goda djuren: en bildberättelse för barn" ut, skriven av Horst Tuuloskorpi. Boken är en bilderbok om hur vi får alla djurprodukter vi äter, och visar väldigt tydligt hur det går till med slakten av många djur. Den inleds med bilder på en katt som jagar en mus, och texten "Människan och katten är två djur, som gärna äter andra djur". Boken består även i fortsättningen av bilder som antingen visar djuren som gulliga eller visar upp dem som individer, eller helt sakligt visar exakt hur de dödas samt på slutprodukter som korvar och hamburgare, allt blandat med beskrivande texter. Ett av uppslagen ser ut så här:

"Om vi ska kunna äta en gris måste den dödas och delas i mindre bitar. Det jobbet görs av arbetarna på slakteriet.
Grisen får elektrisk bedövning, så den somnar. Den dödas genom att tömmas på blod."

Jag tycker att det är en riktigt bra bok, den beskriver vad som händer utan krussiduller, och är väldigt ärlig med uppenbara sanningar som folk ofta vill glömma bort i dagens samhälle (som till exempel att djuren måste dödas för att kunna ätas). Författaren skrev enligt vad jag förstått boken som en upplysningsbok, och den verkar vara skriven i en anda av att alla ska veta hur vi får vår mat, att djur dödas och att det inte är nåt konstigt med det.

En väldigt intressant sak är att det här boken gavs ut som en barnbok i början av åttiotalet, men när jag visar den för vuxna människor idag blir de extremt shockade både av innehållet och det faktum att den skrivits för barn. Kanske säger det nåt om hur relationerna till djur förändrats den senaste tiden.

Boken är definitivt läsvärd och ger många tankar, själv kan jag inte riktigt veta vad jag ska dra för slutsatser utifrån den.. Jag hittade mitt exemplar på universitetsbiblioteket i Norrköping, och jag har sett att den finns på ett antal andra bibliotek också.

OT: Idag åker jag till Härjedalen för att åka snowboard... Äntligen!

Traktorer och andra djur

Arla är ganska duktiga på det här med barnpropaganda. Jag minns själv när jag var mindre och alltid läste på baksidan av mjölkpaketet om den glada kossan. Deras barnpropaganda finns dock inte bara på mjölkpaketen, den finns på internet också. På minior.arla.se kan man läsa om kor, mjölk och annat spännande.

Under rubriken "Säg hej till djuren" finns det en bild på olika djur. Där finns bland annat en ko, en gris, en höna och en katt, alla med små ljudeffekter om man för datormusen öven dem. Men där finn också en traktor. Om jag inte visste vad en traktor var skulle jag tro att det var ett djur (som brummar som en motor). Varför har de satt en traktor som ett av djuren? Jag får intrycket att de alla är bondens redskap för att producera det vi människor vill ha. Det är inte bara maskinerna som är djur, djuren är också maskiner. Det är ett sätt att klumpa ihop djur och andra "saker" till en massa av objekt som människan kan använda för att producera det hon önskar.

Jag har en liten nyhet till Arla: Maskiner är inga djur. Och djur är inga maskiner. Ni verkar inte riktigt ha fattat skillnaden. Maskiner får man göra nästan vad man vill med, men det får man inte göra med djur. Djur ska respekteras... Fast just det, om ni inte skulle behandla djuren som maskiner skulle hela er verksamhet behöva läggas ner, och det vill ni ju inte. Ni kommer säkert fortsätta blanda ihop djur och maskiner, men allmänheten kommer att protestera. En dag kommer folk ta ställning också för andra djurs rättigheter, allmänheten är nog smart nog att se skillnad på djur och maskiner.

Barnpropaganda

Jag hittade en artikel från Oskarshamns-Tidningen (Griskul när ettorna släppte ut djuren) om en förstaklass som gjorde egna miniatyrgårdar och fyllde dem med djur och sådde frön. Barnen har gjort små djur av kottar och frigolitbitar, och i veckan släpptes de ut på grönbete i hagarna som de gjort ute i gräset.

”Varje gård sköts av fyra personer och på torsdagen gick de runt och köpte de djur som behövdes. Här görs skillnad på prima och sekunda djur - de prima djuren är mycket dyrare.
– Tiotusen för de prima kossorna, säger Victor Nemerth.
– Och idag har vi gått till veterinären och limmat på benen på de sekunda, säger Gunnel Magnusson, klassföreståndare.”

Genom såna här aktiviteter får barnen lära sig att andra djur hör hemma på bondgårdar, och de får lära sig att de är saker som man kan köpa och sälja. I vårt samhälle är det naturligt att lära barnen att se på djur som objekt. Deras lärare, deras föräldrar och i stort sett alla runtomkring dem har en speciesistisk djursyn, och är beroende av att försvara den för att kunna fortsätta konsumera det de gör.

I början av juni är det vårfest på skolan i Oskarshamn. Då ska gårdarna vara helt färdiga och barnens familjer ska komma och titta. Då hoppas jag att läraren kommer med bultpistolen och tar livet av de små kott-korna, fast sånt vill nog inte samhället att barnen ska känna till.

Djurparksbesök och utrotningshotade arter

Jag var på Kolmårdens Djurpark idag med klassen. Egentligen bojkottar jag väl djurparken, men jag åkte med för att jag fick tillfälle att ta en del bilder .

Nåt jag funderade mycket på var hur barn påverkas av att komma till en djurpark, vad lär de sig om djur? Kontakten med djur skulle kunna vara meningsfull för barn att förstå att de också är kännande individer. Jag personligen blev lite extra påmind om personerna som finns där inne. Samtidigt lär sig besökarna att det är helt ok att låsa in djur för att skapa underhållning åt människor, och att de efter att ha klappat minigrisarna på Barnens Lantgård lugnt kan gå och köpa korv nere vid delfinariet.

Djurparker brukar ju säga sig värna om djuren, men det handlar då framförallt om djurarter och inte djur som individer. Så här skriver Kolmårdens Djurpark på sin hemsida

”Kolmårdens djurengagemang når även långt utanför den egna parken. Djurparken ser som en del av sin uppgift att hjälpa till att bevara utrotningshotade djur. Kolmården deltar i många projekt och stöder särskilt fyra hotade arter; tiger, gorilla, schimpans, varg och tumlare.”

Att bry sig om en djurart kollektivt är en helt annan sak än att bry sig om djuren som individer. Att skydda en art mot utrotning handlar om miljöskydd och kommer troligtvis från någon form av naturromantik eller en önskan av att bevara miljön eftersom människan är beroende av den. Fokuset på att skydda arter (och inte individerna) är också ett tecken på nedvärderingen av djur. I Rwanda dödades flera hundra tusen tutsier 1994 och målet var att utrota dem, men man skulle inte säga att det var den möjliga utrotningen, utan att terrorn och morden på alla utsatta individer som var problemet. En individ av en utrotningshotad art bryr sig troligtvis inte så mycket om dess art dör ut med den själv, den bryr sig troligtvis mer om sin egen död än om artens. Själva arten som kollektiv har inget eget intresse, utan är summan av dess individer. Det finns inget egenvärde i att bevara arter. Huvudfokuset måste ligga på att respektera individers intressen.

Det finns dock självklart anledning även för djurrättare att störa sig mer om de sista 5000 tigrarna dör än om 5000 tigrar dör utan att arten utrotas. En utrotad art kan leda till instabilitet i ekosystemet och därmed katastrofer för oss andra djur. Men ur det perspektivet är det även ett problem om mängden djur av en viss art minskar till hälften av vad det brukar vara, även om inte arten blir utrotningshotad. Skillnaden är att det inte går att återställa det om en art är helt borta. Även djurrättare borde bry sig om att skydda ekosystemet och arter som hotas av utrotning eller osund minskning i antal. Dock är det sätt som folk i allmänget ser på djurarter idag speciesistiskt, och i längden bidrar det till att bibehålla synen på djur som lägre stående varelser tillängliga för mänskliga behov.

En annan intressant sak är hysterin över den lilla gorillaungen Enzo som verkar ha blivit en liten maskot för hela Sverige. Tidigare har det varit noshörningsungar som folk har brytt sig om, nu har många följt Enzos liv i tidningarna och oroat sig för att han inte ska klara sig. Att bry sig om en enskild djurindivid är ett vanligt sätt att bejaka känslan av att djur är personer (som jag tror att de flesta har), utan att för den skull ifrågasätta sin egen livsstil. Även om det är hemskt godtyckligt och rätt töntigt av folk att bry sig så mycket om en liten apa tror jag det är nåt vi kan utnyttja. Genom att ifrågasätta varför folk bryr sig om Enzo, Newton eller deras husdjur, samtidigt som de värderar andra djur så otroligt mycket lägre, kan vi troligtvis få folk att tänka på alla djur som kännande individer.

Dagens skönaste kommentar, angående att kungen nyligen besökte Kolmården, var dock:

”Kan vi inte stoppa honom i en bur istället så att folk får nåt att titta på?”