Vad vill Djurrrättsalliansen?

Djurrättsalliansen, en lokal djurrättsgrupp i Stockholm, deltar i SHAC-kampanjen (som jag skrev om för några dagar sedan). I måndags demonstrerade de utanför Roche, ett medicinföretag som är kund hos HLS. De demonstrerar där varje månad, och efter demon förra månaden skrev de så här på sin hemsida:

Företaget Roche är en av Huntingdon Life Sciences allra största kunder och Djurrättsalliansen gör sitt bästa för att de ska sluta använda sig av HLS - ett ökänt kontraktslaboratorium där 500 djur plågas till döds varje dag. Du kanske såg bilder från det på TV för några år sedan då hundvalpar fick knytnävslag i ansiktet av de anställda?

Det lustiga med det här citat och själva protesterna mot Roche är att Djurrättsalliansen inte protesterar mot att Roche använder sig av djurförsök i sin forskning, utan mot att de köper djurförsök av just HLS. Om Roche slutar vara kund hos HLS och utför sina djurförsök själva eller köper dem av något annat kontraktslaboratorium, slutar Djurrättsalliansen då att protestera mot dem?

I ovanstående citat verkar det som att det är HLS och inte djurförsöken som är själva problemen, och att problemen med HLS är att de slår söta små hundvalpar i ansiktet och inte det faktum att de utnyttjar djur. Men vilken skillnad gör det om Roche köper sina djurförsök av HLS eller inte? Förhindrar man något djurförtryck genom att få dem att sluta stödja HLS?

Antispeciesistisk konst

Veronica Ibarra är en konstnär som gör antispeciesistisk konst. Det tycker jag är ett väldigt spännande sätt att göra aktivism på, och jag hoppas att fler än jag tycker om de här bilderna. Ett projekt hon har gjort är att fotografera söta små leksasdjur på tallrikar och andra ställen där vi annars bara ser djuren som mat. Här är en bild som jag tycker är väldigt bra, men det finns ännu fler här.



Det finns även andra projekt, mest fotografier och animeringar, på hennes sida www.veronicaibarra.com.

Kampanjer mot enskilda företag

En vanligt förekommande strategi inom djurrättsrörelsen är att försöka stänga ner enskilda företag som utnyttjar djur. I Sverige är väl det mest kända exemplet LTCL-kampanjen som arbetar mot en chinchillafarm i Tågarp utanför Falkenberg. Internationella exempel är SHAC-kampanjen som försöker stänga ett stort djurförsökslaboratorium (HLS) och Save the Newchurch Guinea Pigs som arbetat mot en marsvinsfarm (båda i England) och kampanjen mot Covance (ett djurförsökslaboratorie i Tyskland).

Jag är kritisk till denna metod av tre skäl, dels uppnår man sällan särskilt mycket genom att stänga ett enskilt företag, dels kräver det att man använder populistiska och/eller aggressiva metoder för att lyckas och dels kan det vara väldigt destruktivt för rörelsen på grund av attityden om att man aldrig får ge upp.

Vad uppnår man egentligen?
Så vad uppnår man om man stänger ett enskilt företag? Ofta är det nog inte så mycket. I vårt samhälle bygger det mesta på tillgång och efterfrågan, om efterfrågan är detsamma kommer utbudet generellt sett att vara det också. Det finns såklart undantag, som tillexempel om det bara är ett företag som har möjlighet att göra en viss sak eller om de drar upp konsumtionen med mycket marknadsföring mm, men då tycker jag att det är de som vill stänga företaget som ska förklara varför det ska ha en effekt. Det räcker inte med att säga att ett visst företag är dåligt och att det därmed ska stängas, om det ger utrymme för ett annat företag att ta över spelar det ingen roll för djuren.

Ett tydligt exempel på det här är då SHAC för ett tag sedan hade en kampanj mot ett antal japanska företag som köpte djurförsök av HLS (företaget de kämpar emot). Till slut slutade företagen vara kunder hos HLS, och det ansågs som ännu en stor seger i kampanjen. När kampanjen mot HLS konkurrent Covance senare fick tack på Covances kundlistor upptäckte man att det japanska företagen helt enkelt hade köpt samma djurförsök av dem istället. Man hade alltså inte uppnått något alls, men ändå utmålades det som en seger.

Och även om man lyckas stänga ett visst företag och inget annat tar över är det ofta väldigt små vinster man vunnit eftersom det troligtvis är rätt så få djur som berörs. Chinchillafarmen i Tågarp tror jag bara har ett par hundra chinchillor, och med tanke det enormt utbredda djurförtrycket i övrigt tycker jag att det är slöseri med aktivistresurser att kämpa så mycket för att stänga vad som faktiskt är en piss i havet jämfört med resten av djurförtrycket. Om man kan rädda fler djur på annat sätt är det nästan en diskriminering mot dem att istället lägga ner resurserna på en liten farm. Ett tiotal vegetarianer är säkert viktigare än en stängd chinchillafarm, och det är säkert lättare att få tio personer att bli vegetarianer än att stänga Tågarpsfarmen.

Aggressiva och/eller populistiska metoder
För att stänga ett företag har man troligtvis två metoder att välja mellan, antingen att tvinga ner det genom att trakassera deras personal och deras kunder eller genom att övertyga allmänheten om att de är hemska. Både dessa metoder riskerar att vara skadliga för resten av djurrättsarbetet. I de kampanjer som försöker stänga enskilda företag finns det många exempel på trakasserier och andra aggressiva metoder. Det allra värsta exemplet är när några aktivister i kampanjen Save the Newchurch Guinea Pigs grävde upp kvarlevorna av Gladys Hammond, en släkting till ägarna av farmen och vägrade lämna tillbaks dem förrän farmen stängdes.

Annars är demonstrationer utanför ägarnas och de anställdas hem vanliga, tillsammans med skadegörelse av deras bilar mm. Det har också uppmanats att ringa till ägarna och beställa saker i deras namn. Alla dessa aktiviteter gör djurutnyttjarna till offer i medias och allmänhetens ögon, och djurrättsrörelsen riskerar därför att skrämma iväg folk från vårt budskap.

För att rädda sitt anseende eller för att få folket med sig brukar dessa kampanjer göra utåtriktade aktiviteter för att visa hur hemska deras motståndare är. Men för att få med sig allmänheten i en sådan fråga tvingas man använda väldigt djurskyddsliga argument och bilder/filmer. Då tvingas man fokusera på saker som att forskarna slår djuren eller att de lever under ovanligt hemska förhållanden. Man kan inte lyfta generella problem, utan tvingas måla upp det här stället som mycket värre än alla andra (för det är ju det stället man försöker stänga). Enligt Physicians Committee for Responsible Medicine har de tillsammans med SHAC skrivit till HLS kunder och bett dem köpa sina djurförsök från andra laboratorier istället. Ibland är det inte bara djurskyddsliga argument utan helt osakliga anklagelser, till exempel presenteras ägaren till chinchillafarmen i Tågarp som mentalt sjuk i en kampanjfilm från LTCL.
”Vi ger aldrig upp”
Dessa kampanjers framgång bygger på att deras offer inte tror att de kommer ge upp. Deras motståndare måste veta att de kommer fortsätta bli trakasserade för evigt, annars kan de ju helt enkelt vänta ut aktivisterna. Om en kampanj ger upp efter ett år eftersom de inte uppnår någonting skadar det de andra kampanjerna eftersom företagen då tror att de slipper kampanjen om de bara håller ut ett tag till. Det finns därför en attityd om att man aldrig får ge upp en sådan här kampanj utan att man ska kämpa tills man vinner.

Men vad händer om man efter ett tag inser att det inte skulle gå så lätt som man trodde eller hittar andra saker som man tycker är viktigare? Då tvingas man ändå fortsätta med kampanjen på grund av solidaritet med de andra kampanjerna, man får ju inte försämra deras rykte. Det finns då en väldigt stor risk att en grupp människor arbetar mer än de egentligen orkar för att kampanjen ska fortsätta se lika stor ut, och att de till slut inte orkar mer och blir trötta på aktivism. När jag träffade aktivister i Tyskland som var aktiva i kampanjen mot Covance berättade de att de hade svårt att hålla igång kampanjen men kände sig tvungna att göra det eftersom de lovat att aldrig ge upp. Jag tror inte att det är så hälsosamt för rörelsen eller enskilda aktivister, det måste finnas rum för flexibilitet och variation.

Vi måste ha möjlighet att prioritera nya saker eller välja nya strategier och lägga ner de kamper vi inte lyckas med för att orka och för att kunna arbeta så meningsfullt som möjligt, och då är inte ”vi ger aldrig upp”-attityden en bra idé.

Vet du vilken skillnad du gör?

Jag fick just ett mail från en läsare som tyckte att bloggen är intressant. Det blir jag självklart glad över, precis som alla andras kommentarer om att de tycker om bloggen eller mina kommentarer på olika ställen, tack så mycket.

Det här mailet var dock ovanligt trevligt eftersom författaren berättade att hon ätit fiskar utan att reflektera kring det förut, men helt slutat med det sedan hon hörde mig om Malte prata om det på Djuren Rätts riksstämma i Västerås. Genom att göra det har hon bidragit till att många färre djur dödas och utnyttjas i den här världen, jättehärligt. Det är också väldigt härligt för mig att höra, det finns få saker som är så inspirerande som att få höra från någon att man faktiskt gjort nån skillnad.

För nån vecka sedan träffade jag en annan person som också berättat att jag påverkat, och det har varit en del personer genom åren som har sagt det till mig. En höjdare är en tjej som växt upp i en familj där de åt lakto-ovo-vegetariskt, men efter att vi pratat om djurrätt blev hon vegan och fick dessutom sin pappa (!) med sig.

I vårt arbete påverkar vi säkert många människor, men vi får sällan reda på det riktiga resultatet eftersom folk sällan förändras på riktigt under själva diskussionen. Det är därför trevligt att bli påminnd om det när någon berättar det, och det finns säkert fler där ute som påverkats utan att berätta det. Så har du påverkats av någon och tycker att den gör nåt bra, säg det till den. Och om du själv vill påverka kan du verkligen göra en skillnad och rädda tusentals liv genom att prata med folk om vegetarianism och djurrätt...

Borta en vecka

Imorgon (eller rättare exakt idag med tanke på vad klockan är) åker jag till stockholm för lite djurrättsaktiviteter för att sen fortsätta resan via Göteborg och Abisko. Jag kommer därför troligtvis vara borta från internet ungefär en vecka, och därmed kommer inga nya poster här på bloggen på ett tag.

Vad är poängen med internt arbete

Jag försöker ju diskutera med andra djurrättsaktivister om strategier och aktivism, och en vanlig reaktion är en fientlighet mot interna diskussioner. Ska vi lägga nån energi på internt arbete inom djurrättsrörelsen, eller är det bara den utåtriktade aktivismen som spelar roll?

Intern aktivism = förberedelser för den utåtriktade aktivismen
Jag ser på internt arbete som förberedelser inför den utåtriktade aktivismen. Självklart är det det utåtriktade arbetet och resultatet av det som är det viktiga, men för att uppnå dessa resultat måste vi förbereda oss. Förberedelser utan att man genomför nåt i slutändan är självklart meningslöst, men väldigt intensiv aktivism utan tillräckliga förberedelser riskerar att bli lika meningslöst eftersom man inte kan uppnå samma resultat.

Om man ska ha en flygbladsutdelning måste man förbereda sig genom att skapa flygbladen, och för att kunna skapa flygbladen och ge dem så bra effekt som möjligt måste man diskutera sina strategier och hur man vill föra ut sitt budskap. Allt detta är förberedelser, och jag tror de är väldigt viktiga. En annan form av intern aktivism är peppande eller utbildande aktiviteter, som båda syftar till att förbättra rörelsens resultat. De flesta av dessa former av intern aktivism är relativt omtyckta, man får väldigt cred om man arrangerar ett populärt läger för djurrättsaktivister. Samtidigt kritiserar folk mig ibland med motiveringen att jag borde arbeta utåtriktat istället för internt. Om man menar att det finns något generellt problem med internt arbete borde man väl också vara skeptiskt till interna läger eller möten?

För att den utåtriktade aktivismen ska vara så meningsfull som möjligt måste vi förbereda oss, och en del av den förberedelsen är interna diskussioner kring strategier. Så om någon aktivist kommer med strategiska åsikter, argumentera emot själva sakfrågan eller gör nåt annat mer meningsfullt än att avfärda det som internt och därmed meningslöst.

Analys av "Peacable Kingdom", "The Witness" och "Earthlings"

Här kommer en analys av tre djurrättsdokumentärer skriven av Malte Lindstam. Om du också vill bidra med något till den här bloggen får du gärna skriva till mig.

Filmer kan vara ett bra sätt att få folk att reflektera, känna och kanske byta åsikt. Jag har sett tre seriösa (påkostade) djurrättsdokumentärer som jag här analyserar utifrån ett antispeciesistiskt perspektiv. Filmerna jag har sett är:

Peaceable Kingdom - A Tribe of Heart Documentary
Tribe of Heart Ltd.
1 hr 9 min 27 sec - Jul 30, 2004

The Witness - A Tribe of Heart Documentary
Tribe of Heart Ltd.
43 min 43 sec

tribeofheart.org

Earthlings
Shaun Monson
1 hr 35 min 28 sec
isawearthlings.com

Alla dessa filmer finns att se online på video.google.com (sök på titeln).

The Witness
”The Witness” handlar om Eddie Lama, en medelålders man i byggbranchen som engagerar sig för djurrätt. Intervjubilder på honom varvas med bilder på djur som plågas och på Eddies kampanjande mot päls. Det känns som att bilderna som visas är tänkta att vara så hemska och grymma som möjligt, och en stor del av bilderna kommer från pälsjakt med fällor.

Filmen tar upp vegetarianism men det finns ett starkt fokus på päls. Vi får se bilder från modevisningar kombinerat med djurplågeribilderna. Troligen är det främsta syftet med filmen att få folk att ta avstånd från päls. Jag är dock mycket orolig att det sker till priset av att folk ser päls som en avart från annat utnyttjande av djur och inte fås att reflektera kring djurs moraliska status.

Att filmen skildrar andra former av utnyttjande av djur kan kanske motverka denna effekt? Jag är mycket tveksam eftersom den skildring som görs går ut på att visa grymhet mot djur, och inte på att visa djur som individer som förtjänar en respekt de inte får. Folk tar avstånd från det grymma utan att tänka över själva utnyttjandet av djur. Djurutnyttjarna kan lätt hävda att det som visas är missförhållanden och inte strukturella fel och folket kan fortsätta att äta djur.


Earthlings
”Earthlings” börjar väldigt lovande. En mångfald av djur (även fiskar) skildras med ansiktsbilder, samtidigt som berättarrösten förklarar de djuretiska tankarna. Efter denna inledning följer en över en timma lång kavalkad av bilder på djur som plågas för olika mänskliga ändamål. Bilderna är överlag väldigt hemska, och många av dem består av människors sadistiska grymhet mot djur. Filmen avslutas med djuretiska ord, dock kombinerat med hälso- och miljöargument för veganism.

Den stora mängden hemska bilder i denna film tror jag får väldigt många människor som ser den att inte orka se mer. Risken är att de blockeras och inte fås att reflektera. Ett ännu större problem är dock risken att de fås att reflektera, men på ”fel” sätt. T ex förstärker dessa bilder på människor som plågar djur bilden att djurförtrycket beror på enstaka personers grymhet, och inte som djurrättsrörelsen menar att det beror på att hela samhället godkänner det. När folket tänker så kan de kräva bättre ”djurskydd” men fortsätta äta djur

Peacable Kingdom
”Peaceable Kingdom” skiljer sig radikalt från de två andra filmerna. Den skildrar främst några aktivister som har ett djurhem, dit de tar övergivna lantbruksdjur. Djurhemmet får besök av barnfamiljer som får träffa djuren och höra på en föreläsning om djuretik. Aktivisterna bakom djurhemmet, några besökare samt några f d bönder intervjuas om djuretiska frågor. Det blandas med ett väldigt stort antal bilder på djurs ansikten, och bilder som skildrar deras önskningar att t ex äta. Det visas också bilder där djur utnyttjas, men de är färre, mindre grymma och visar mer ofta djurens ansikten.

Jag grät när jag såg denna film. Den utmärkta skildringen av djur som individer, kombinerat med bilderna på förtrycket och människornas hoppingivande tankar väckte starka känslor. Jag tror den här filmen är lämplig att visa även för icke-djurrättare (till skillnad från de andra två). De får se människor som visar en enorm medkänsla för djurs lidande, och som samtidigt för fram tankar om att vi inte får utnyttja dem, även om det sker ”humant”. De får lite kunskap om det förtryck djur utsätts för för mänskliga syften. Men det viktigaste av allt är kanske att de får se djur som kännande individer samtidigt som de får höra de djuretiska tankarna.

En stor nackdel med filmen är att den inte nämner eller visar en enda bild på fiskar. De djuretiska resonemangen tycker jag också är lite konstiga ibland, t ex när det tas upp att grisar är så smarta att de kan lära sig sitta, precis som en hund, som en anledning att ge dem hänsyn.

Filmen är 1 timme och 9 min lång, och därför olämplig att göra egna filmvisningar på offentliga platser med, eller använda på korta skolbesök. Men dess längd lämpar sig bra på t ex en filmfestival! Om tillfälle ges för ett längre skolbesök tror jag också mycket på att visa denna film.

Jag gillar Nathalia Edenmont

Konstnären Nathalia Edenmont har blivit väldigt uppmärksammad för sina fotografier av döda djur. Många har reagerat väldigt negativt på hennes arbete. Djurrättsaktivister har gjort gemensam sak med nazister och den djurutnyttjande allmänheten i kritiken mot henne. Men varför blir folk så upprörda? Ur ett djurrättsperspektiv är det ju självklart hemskt att hon dödat djur och använt dem som material i sin konst, men är det mer hemskt än att döda djur och använda dem som material i sin kost?


Man skulle kunna uppröras mer av att använda djur i konsten eftersom det skulle kunna bidra till att cementera synen på djur som saker tillgänliga för våra önskemål. Men här har det ju totalt motsatt effekt. Edenmont synliggör den attityd som finns i samhället, allmänheten blir upprörd och hon kritiserar då deras dubbelmoral. När konsten debatterats i media har hon varit väldigt tydlig i sitt budskap, det är dubbelmoral att inte acceptera hennes konst samtidigt som man själv använder döda djur för nöjes skull.

"De säger att det är okej att avliva djur för att äta, men inte okej att betrakta på en tavla."

"Jag förstår att människor som bryr sig om djur blir provocerade av det jag gör. Men ofta blir det dubbelmoral. De som kritiserar mig är oftast inte vegetarianer, de har skinnfåtöljer hemma, skor och väskor av läder och använder smink som är testat på djur. Men det är ju också döda djur. Jag dödar en kyckling och äter den och så blir huvud och ögon kvar. Vad gör man med det? Kastar bort det?"

"Men om dom aldrig förklarat för sina barn var kycklingklubban eller köttbullarna kommer ifrån så är det inte mitt problem." [om att oroliga föräldrar undrat över hur de ska kunna förklara konsten för sina barn]

"Vad är bakgrunden till att du använder djur?
– Det är samma bakgrund som hos dig, lika mycket i mitt liv som i ditt. Det finns på matbordet och som husdjur och så vidare och det är inget speciellt med det.

Det är starka kontraster?
– Har du tänkt på de kontrasterna när du äter middag med gott vin på en restaurang, vad som hänt innan. Nu kanske du kan göra det, säger Nathalia Edenmont."

Ärlig djurutnyttjare som tvingar andra att se verkligheten
Nathalia Edenmont är en speciesist som utnyttjar djur för nöjes skull, och det tycker jag självklart inte om. Men hon är i alla fall ärlig och konsekvent, och hon visar för allmänheten att de precis som henne utnyttjar djur för triviala syften. Det ska hon ha respekt för.

Visst är det upprörande att hon dödat djuren, men det är bara småsaker jämfört med vad de allra flesta människor runt omkring oss gör. Det riktigt upprörande är just samhällets dubbelmoral. Den djurkonsumerande allmänheten gör samma sak som Edenmont varje dag, men utan att reagera på det. Hon visar upp för samhället vad deras attityder egentligen går ut på, och det blir folk upprörda över. Jag tycker att vi borde använda denna möjlighet för att kritisera allmänheten istället för att hacka på en konstnär som inte är så mycket värre än medelsvensson.

Djurrättsrörelsens agerande
Djurrättsrörelsen har framförallt lagt ner sin energi i den här frågan på att kritisera Edenmont (till och med PeTA reste hit och lät en aktivist protestera dygnet runt utanför galleriet). Genom att tillsammans med den köttätande allmänheten protestera mot Nathalia erkänner vi att det hon gör på något sätt skulle vara värre än det alla gör. Varför gör vi inte som Nathalia och frågar de som upprörs över hennes arbete vad de åt till middag igår? Många upprörs över att hon dödade djur för nåt så onödigt som konst. Är det inte ett gyllene läge att fråga folk om de är motståndare till allt onödigt dödande av djur?

Nathalia för fram djurrättens argument, men kommer med en annan slutsats. Då tycker jag att vi borde stödja hennes argument men visa upp en annan slutsats, det tror jag skulle göra betydligt större skillnad än att vara populistisk och kritisera henne.

Nathalia Edenmont ställs just nu ut på utställningen "AnimalWorld" på Borås konstmuseum, det var en artikel om henne igår i Sundsvalls Tidning.

Utvecklingen i pälsfrågan

Det svenska lagförslaget om hårdare djurskyddsregler för pälsdjur kan inte klubbas igenom nästa vecka som planerat. Svd.se:

"Anledningen är att Frankrike lagt sig i, sedan ärendet skickats till EU- kommissionen. Frankrike ifrågasätter om det svenska förslaget vilar på vetenskaplig grund."

Jag förstår dem. Förslaget vilar på ideologisk, inte vetenskaplig, grund. De tre partierna bakom förslaget har alla beslutat att arbeta för ett förbud av pälsfarmning och kommit överrens om att genomföra det den här mandatperioden. Efter en utredning kom de dock på att det är komplicerat att förbjuda en hel näring (och det kostar pengar) så de beslutade istället att skärpa reglerna så att resultatet i praktiken är att näringen förbjuds. Frankrike och borgarna har rätt om att det egentligen handlar om ett förklätt näringsförbud.

Problemet är när det här förslaget hamnar i blåsväder. De som kämpar för att förslaget ska gå igenom tvingas då att försvara det med att det visst inte är en djurrättslag utan en helt vanlig djurskyddslag byggd på vetenskapliga undersökningar. Man tvingas ta avstånd från den egentliga orsaken, att päls är en onödig produkt som det inte är ok att plåga och döda för.

Jag oroar mig för utvecklingen i den här frågan. Ju mer vi tvingas föra fram lagförslaget som en vanlig djurskyddslag destå mindre möjlighet har vi sedan att använda pälsopinionen mot andra djurutnyttjanden. Från att delvis ha varit en djurrättsfråga är det på väg att bli en ren djurskyddsfråga.

Läs vad jag skrivit tidigare om olika sätt att se på pälsfrågan.

Bakslag för djurrättsrörelsen

En brittisk opinionsundersökning visade nyligen att stödet för djurförsök har ökat ordentligt, från ca 50% till 70%. Detta kan troligtvis ses som en indikation över djurrättsrörelsens framgång generellt i Storbrittanien. Rights for Animals ägnar sitt nyhetsbrev åt hur djurrättsrörelsen har agerat för att uppnå ett sådant resultat.

Enligt Rights for Animals finns det två huvudsakliga orsaker. Dels har djurrättsrörelsen använt sig av metoder som allmänheten finner väldigt stötande, men den har heller inte lagt ner tillräcklig energi på att förklara varför man tycker att djurutnyttjandet är fel. Slutsatsen är att rörelsen behöver utvecklas till att framförallt arbeta antispeciesistiskt mot allmänheten och uppmuntra veganism.

Min sammanfattning räcker dock inte på långa vägar för att förstå budskapet, klicka därför gärna på länken här nedan för att läsa hela texten. Den är på engelska men är värd att läsa igenom.

The Animal Rights Movement: Time for a Major Shift

Flygbladsanalys: Vägen till Vegoland

Jag brukar ju försöka analysera flygblad för att komma på vilka signaler de sänder ut, och nu har turen kommit till Djurens Rätts "Vägen till Vegoland". Egentligen är det inget flygblad, utan snarare ett litet häfte om vegetarianism som man kan få hemskickat till sig. Du kan ladda ner det här.

Framsidan tycker jag är bra. Man ser tre bilder, en bild på en maträtt (med köttimitationer) som ser god ut, en bild på en kviga och en på en snubbe (Nima Daryamadj) som man troligtvis inte känner igen men som ser snäll och glad ut. Bilden på kvigan är rätt bra ur mitt bildanalysperspektiv; man ser en individ som är ute på en äng, men hon är fastbunden och man ser tydligt taggtråden framför henne.


Varför blev du vegetarian?
När man öppnar det första uppslaget nås man framförallt av de två rubrikerna "Grattis!" och "Djuren" samt en rätt stor bild på en gris (där man tyvärr fokuserar lite för mycket på den svarta fläcken runt ena ögat, men i övrigt en bra bild) . Längst till vänster finns en spalt där Nima (han på framsidan och Theresia Ek, 104 år gammal och vegetarian sedan fyra års ålder) får frågan "Varför blev du vegetarian?". De två svarar på frågan väldigt bra, med enbart djuretiska argument och båda lyfter upp djuren som individer och säger att det är problemet, inte själva sättet de utnyttjas på.

Välkomsttext
Under rubriken "Grattis!" finns en välkomsttext från Gabriella Terneborg (med en bild där hon ser snäll och glad ut). Det bra i texten tycker jag är att hon lyfter vegetarianismen som ett av en persons viktigaste val, att hon lyfter vegetarianismen som nåt trevligt och positivt, att man själv kan göra skillnad vid matbordet och att man är tvungen att ta ställning samt att hon lyfter det stora antalet djur som utnyttjas. Det negativa är att hon pratar lite väl mycket om miljövänligheten, samt att hon säger att häftet bland annat handlar om "hur djur i matproduktionen behandlas". En annan problematisk sak är att hon skriver om "kött", och inte om andra djurprodukter. Med tanke på att kött ofta tolkas som rött kött i det här samhället, att det är vanligt med vegetarianer som äter fiskar och/eller kycklingar och att häftet handlar om "vegetarianism" och inte "veganism" är det lätt att tolka som att [rött] kött är själva huvudproblemet. Jag tycker att man gärna får förtydliga sig lite genom att prata om djurprodukter i allmänhet.

Alec Baldwin
Längst ner är det en bild på Alec Baldwin (skådespelare) och citatet:

Varje gång vi sätter och för att äta gör vi ett val: snälla välj vegetarisk. Gör det för djuren, gör det för miljön och gör det för din hälsa.

Att använda sig av kändisar tycker jag är jättebra, problemet är att få dem att säga rätt saker. Här är jag skeptisk eftersom han jämställer djurargumentet med miljö- och hälsoargumentet.

Djuren
Den högra sidan har ett textstycke med rubriken "Djuren har det väl bra - eller?". Det börjar rätt ok med att tala om hur många djur som dödas i lantbruket, samt hur många kilo fiskar som dödas i Sverige. Sen blir det dock djurskyddsligt så det ryker om det, det handlar enbart om hur djuren avlas, lever och dödas. Under textstycket är det en lapp med ett utdrag ur djurskyddslagen tillsammans med kommentaren:

Vi vill gärna tro att djuren har det så bra i Sverige. Men tittar vi på hur de egentligen har det är lagen långt ifrån uppfylld.

Tyvärr är jag rädd att det här stycket uppfattas som att djurskyddslagen är tillräcklig, och att problemet är att den inte uppfylls.

Till höger är det en bild där en kalv hålls fast i ena örat och ser väldigt rädd ut, mitt förstaintryck är rätt dåligt men det räddas av bildtexten som säger att "I den industrialiserade uppfödningen betraktas djur som saker, inte individer med egna känslor och upplevelser". Under bilden är det en bra text om att man själv kan, och måste, göra skillnad.

Djurskyddsbeskrivningar
På nästa sida beskrivs hur djuren utnyttjas inom olika områden. I stort sett allt är djurskyddsligt. Ett positivt undantag är stycket om fiskar. Dels är det positivt att de finns med över huvud taget, det är tyvärr inte så vanligt. Stycket inleds med att vi har svårt att identifiera oss med dem, och man påpekar att forskning visar att även fiskar har känslor. Den andra halvan av stycket är dock rätt djurskyddsligt där också.

Det är en rätt bra bild på en fisk med en bra bildtext om att vi mäter fiskar i vikt och inte antal, vilket säger en del om synen på fiskar. Även bilderna på kon och hönsen är bra, de två kycklingbilderna är dock sämre (man ser många kycklingar (ingen riktig individ) och de signalerar dåliga förhållanden/misshandel). Det finns också två bilder på grisar, en bild på en glad gris på en gräsmatta och en bild massa grisar i trånga boxar. Över bilderna finns rubriken "Vilket liv föredrar grisen?". Med tanke på att djuretiken i vårt samhälle handlar väldigt mycket om hur djurens liv ska se ut innan de dödas är jag rädd att bilderna i kombination med rubriken uppmuntrar den djurskyddssyn som bevarar djurutnyttjandet.

Pamela Anderson och grymhet
På samma sida säger Pamela Anderson att:

Kycklingar, grisar och andra djur är intressanta individer med personlighet och intelligens... Vad människor måste förstå är att om de äter djur så främjar de också grymhet mot djur.

För det första är jag väldigt skeptisk till att använda termen "grymhet". Djurutnyttjandet har inget med grymhet att göra (förutom i extremfall), folk vill inte att djuren ska ha det dåligt. Det handlar bara om brist på respekt och förståelse. Om man använder termen grymhet (det är betydligt vanligare på engelska där de ofta pratar om "cruelty") måste man hävda att någon är grym. Antingen får man då skylla allt på den grymma djurindustrin som vill plåga djur och som tvingar oss att köpa deras produkter, eller så måste man säga att folk i allmänhet är grymma vilket varken stämmer eller leder till nåt positivt eftersom de bara försvarar sig mot såna anklagelser. Sen är jag också osäker på om Pamela Anderson med sitt rykte får fram sitt budskap, hon är kanske inte den man främst associerar med "personlighet och intelligens".

Miljön
Nästa uppslag handlar om miljön, och den stora bilden visar ett gäng betande djur på föredetta regnskogsmark. Hela uppslaget handlar om djurproduktionens miljöpåverkan. Jag är ju allmänt skeptiskt till att använda andra argument en de djuretiska argumenten, även miljöargumentet (det kan dock gå an ibland eftersom djuren också är beroende av en bra miljö, men då bör man poängtera det). Det här uppslaget börjar dock på ett helt katastrofalt sätt:

"Det är väl min ensak om jag äter kött?" Ja, så kan man förstås tänka - om man inte bryr sig om att djuren dör. Men samtidigt inte. Det är nämligen inte bara djurens liv det handlar om. Ditt val av mat påverkar många fler människor än du kan ana - faktiskt hela vår jord.

Det här stycket lyfter upp miljöfrågan som en människorfråga; miljön ska bevaras för att vi människor är beroende av den. På så sätt säger man uttryckligen att miljöargumentet handlar om att gynna människor, och att då lyfta fram det tycker jag trivialiserar djurutnyttjandets effekter på djuren själva.

Än mer anmärkningsvärt tycker jag dock det är att det här citatet accepterar att man kan se köttätande som en privatsat, om det inte vore för effekten på människor. Hur en djurrättsorganisation kan skriva så i sitt materiel förstår jag inte. Är djurrätten bara nåt frivilligt snällt som vi försöker få folk att pyssla med, medan människorätten är nåt obligatoriskt alla måste bry sig om? Jag skrev en debattartikel om det är i Stockholms Fria Tidning för nåt år sen, läs den här.

Praktiskt i resten av häftet.
Resten av häftet handlar om de praktiska delara av vegetarianismen, som vad man äter, näringslära och recept. Det är också en sida om barn och veganism, det är härligt. Bortsett från en del inklämda hälsoargument har jag ett väldigt positivt intryck av vegoguiden..

Var är djurrätten?
När jag läst igenom broschyren saknar jag framför allt en sak, djurrättsfilosofin. Det förklaras inte någonstans vad djurrätten går ut på, eller varför djur ska respekteras. Det läsaren får veta av det här häftet är att djur mår dåligt av djurkonsumtion, och om man inte bryr sig om det så mår faktiskt människor också dåligt av det, så därför ska man vara vegetarian och beskrivs det hur man gör. Jag tycker att djurrättsbudskapet ska förklaras och integreras i allt material från en djurrättsorganisation.

Tre av fem möjliga
Om jag ska försöka ge flygbladet ett betyg så blir det nog tre av fem möjliga. Plus för i regel bra bilder, för att fiskar uppmärksammas ordentligt och för den praktiska delen. Minus för det djurskyddsliga, det speciesistiska i miljöargumentet, hälsoargumentet och den totala avsaknaden av djurrättsargument.

Läs min analys av Djurens Rätts kycklingflygblad här.

Skolpresentationer

Jag var i Linköping igår och pratade om djurrätt med en gymnasieklass (allmän linje, etikprofil, år 1). Jag tror att det generellt är väldigt bra att ge sig ut i skolor och prata om djurrätt, man når ut till människor man annars inte skulle nå, man får mer tid på sig för fördjupning än ett flygblad kan erbjuda och man ger dem en möjlighet att träffa en djurrättsaktivist och ställa egna frågor mm.

Presentationen igår var ju inför en klass med etikprofil, så det var ganska tacksamt att prata om djurrättsfilosofi med dem, men min erfarenhet är att det funkar även i andra klasser. Förutom jag var det en gäst från Djurskyddsmyndigheten, och efter varsin kort presentation fick klassen ställa en massa frågor till oss. Jag körde med ett rätt så rent etiskt budskap, där själva kärnan var att jag frågade efter ett skäl att dra en skarp gräns mellan människor och andra djur. Djurskyddskillen å andra sidan höll sig väldigt mycket till lagstiftning och djurförsöksvetenskap, och när han fick frågor om etik blev det väldigt mycket att vi har rätt att göra som vi gör för att samhället har bestämt det (eller för att vi kan). Det var väldigt roligt, och säkert givande, att prata i skolan (precis som det brukar vara). Så kontakta några skolor i er närhet i höst och se till så att ni får komma dit och prata med eleverna!

Jon Millarp om normer inom rörelser

Jon Millarp skrev idag ett bra inlägg på sin blogg om bl a hur djurrättsrörelsen har olika normer (som inte är relaterat till djurrätt) som vi förväntas uppfylla. Han tar också upp det bisarra i att vi djurrättsaktivister tror oss kunna vara en vetenskaplig auktoritet i jämförelse med forskarvärlden i stort.

Jon Millarp: Världen är också knutby

Nu måste jag rusa, jag ska till Linköping och prata om djurrätt på Folkungaskolan.

Bästa djurrättsbilden?

Jag skrev för ett tag sedan om hur tag tycker att bra djurrättsbilder bör se ut. Jag tror inte på att visa de hemska bilder där djur plågas så mycket som möjligt som vi i djurrättsrörelsen oftast använder. De bilderna riskerar, precis som annan djurskyddslig propaganda, att ge sken av att det är just de hemska förhållandena som är problemet, och att allt skulle vara ok om det faktiskt var som i bregottreklamen. Lär mer i min förra bildanalys.

När jag surfade runt igår kom jag in på fotografen och djurrättsaktivisten Hendrik Zeitlers hemsida och hittade den här bilden:


Det är troligtvis den bästa djurrättsbilden jag har sett. Bilden lyfter verkligen fram kon som en individ, ljussättningen lyfter verkligen fram det vi ser som kons ansikte. Samtidigt som man tydligt ser individen ser man tydligt att hon är en utnyttjad individ. Gallret och banden runt halsen fängslar henne, och id-brickan i örat symboliserar hur hon reduceras till en produkt.

Bilden ingår i en serie kallad "de utvalda" bestående av porträttbilder av kor. Man kan se fler av Hendriks bilder på www.hendrikzeitler.com (klicka på "de utvalda").