Paralleller till socialismen

Det finns de som vill dra en ideologisk koppling mellan djurrätt och socialism. Det är inte något som jag tror på, och jag är inte heller socialist. Det är dock inte eventuella ideologiska paralleller jag ska kommentera här, utan de strategiska jämförelser som framfördes under stämman i Västerås i helgen.

Som jag förstår det jämfördes den "rent" djurrättsliga strategin med revolutionism och den djurskyddsliga djurrätten med reformism, och den reformistiska socialismen ska då tydligen ha varit betydligt mer framgångsrik än den revolutionära. Jag tror att det kan vara värdefullt att dra paralleller till andra rörelser och använda andras strategiska erfarenheter för vår rörelse. Det är däremot viktigt att se de skillnader som finns, och som kan försvåra överförandet av strategier mellan olika rörelser. Det gäller självklart skillnader som att vi lever i väldigt olika samhällen, med andra värderingar och kommunikationsmöjligheter. Här tänkte jag dock upp några specifika skillnader som gör jämförelser med socialistiska strategier svåra.

Är vi revolutionära eller reformistiska?
För det första är det svårt att veta vad inom djurrättsrörelsen som skulle motsvara det revolutionära och det reformistiska. Jag skulle hävda att en rent djurrättslig strategi, som inte försöker förändra djurens situation utan istället försöker påverka allmänheten att ta djurrättslig ställning, också är reformistisk. Man accepterar att det kommer ta lång tid, och att det måste tas i små steg, och försöker sakta få med sig folket på sin sida för att kunna genomföra det man vill. Om vi skulle vara revolutionära skulle vi använda våld och tvinga fram förändring snabbt. Om vi då vill jämföra den djurskyddsliga djurrätten med den djurrättsliga genom att dra paralleller till socialismen, måste vi hitta olika varianter av reformism som skiljer sig åt på liknande sätt.

Arbetare kämpar för sig själva, vi kämpar för någon annan
En ännu viktigare skillnad tror jag är vem det är som kämpar i de olika rörelserna. Den socialistiska rörelsen är traditionellt sett uppbyggd av arbetare som kämpar för sina egna intressen, medan djurrättsrörelsen består av människor och inte de förtryckta själva.

Om en arbetare inte tror att man kan uppnå en socialistisk utopi snart är den troligtvis inte beredd att kämpa för en framtida seger, eftersom det inte förändrar dess egna förhållanden. Och eftersom den socialistiska rörelsen är beroende av att få med sig de nu levande arbetarna måste de utlova förändringar för just dem, vilket görs genom fackligt och politiskt arbete för att förbättra arbetarnas villkor.

För de djur som utnyttjas idag är det bästa troligtvis att arbeta rent djurskyddsligt för att förbättra deras villkor. Men vi i djurrättsrörelsen är inte beroende av att få med oss de nu levande djuren, eftersom det är vi människor som kämpar. Tvärtom är vi skyldiga att ta lika stor hänsyn till djur som kommer utnyttjas om femtio år.

Vi kan därför ha ett mer helhetligt perspektiv och ta mer långsiktig hänsyn än vad den socialistiska rörelsen kan göra. Att det eventuellt är mer strategiskt för socialisterna att förbättra arbetarnas villkor, utan att på allvar ifrågasätta borgarnas rätt att äga produktionsmedlen, innebär inte att att det mest strategiska för djurrättare är att förbättra sättet djur utnyttjas på.

Miljörörelsen
Om man ska dra paralleller till andra rörelser tror jag att miljörörelsen är den mest intressanta att se på. De är ett par decennier tidigare än oss, de som kämpar i rörelsen är inte de direkt berörda (även om människor är väldigt beroende av miljön, vår instinktiva tanke är dock att miljöskydd hotar vår frihet och rikedom) och de förespråkar en annan livsstil som kräver vissa uppoffringar.

Jag har känslan av att alla idag tycker att miljön måste skyddas och är relativt medvetna om problemen, men det är väldigt få som är beredda att förändra sitt eget beteende för att uppnå det. Jag är rädd för en liknande utveckling inom djurrättsrörelsen om vi fortsätter använda den djurskyddsliga strategin, helt plötsligt kommer alla kalla sig djurrättare men de allra flesta fortsätter att konsumera djur som de alltid gjort.

Då måste vi göra ett dubbelarbete. Först får vi alla med oss, och sen måste vi övertyga alla djurrättare om att djurrätt innebär att man inte utnyttjar djur. Dock är miljörörelsen precis som arbetarrörelsen betydligt mer beroende av resultat direkt, eftersom en förstörd miljö idag kommer vara förstörd imorgon också.

Slutsatsen för min del är att vi inte har vare sig en strategisk eller moralisk skyldighet att bry oss mer om de djur som lever idag, och ur ett långsiktigt perspektiv tror jag vi hjälper fler djur utan att blanda in djurskydd i strategierna.

Delmål, inspirerande eller vilseledande

Kommentar lagd till i efterhand: Jag förenklade lite väl mycket i den här texten, och formulerade lite klumpigt. Läs gärna kommentarerna som förtydligar och diskuterar lite extra.

Vi i djurrättsrörelsen kämpar ju för ett väldigt avlägset mål, ingen förväntar sig att det ska gå snabbt att avskaffa ett av världshistoriens största förtryck. Därför bygger vi ofta upp delmål och firar småsegrar på vägen för att hålla inspirationen uppe. Vad vi väljer för mål varierar, det kan t ex vara att få ett visst företag att stänga eller att få till en ny djurskyddslig föreskrift eller lag.

Delmål kan vilseleda
Delmål är viktiga, tyvärr är väl vi människor alltför beroende av att se snabb förändring för att vi ska kunna inspireras av ett mål vi kanske inte ens uppnår under vår livstid. Delmål kan dock samtidigt vara ett problem, just eftersom vi ofta bryr oss mer om dem än om långsiktiga mål (som ju trots allt är de allra viktigaste). Det blir lätt att vi väljer delmål utan att verkligen fundera om de leder oss närmare vårt slutgiltiga mål.

Antal djur som dödas
Jag tänkte ta upp ett par delmål som jag finner inspirerande och som jag tror leder oss närmare slutmålet. Vårt mål är att inga djur ska utnyttjas. Genom att mäta våra framgångar i antal djur som inte utnyttjas, istället för om vi fått till någon lag, fokuserar vi på det som kommer leda oss framåt: Avvecklingen av djurutnyttjandet. En regelbunden och detaljerad statistik över antalet djur som utnyttjas kan därför inte bara användas för propaganda, det är också viktigt för oss att se hur vi lyckas. Det är därför väldigt glädjande att Djurens Rätts stämma beslutade att de ska ta fram information om antalet fiskar som dödas i Sverige (de djur vi utnyttjar flest av har vi ingen statistik över hur utbrett utnyttjandet är).

Antal veganer/vegetarianer
En övervägande del av djurutnyttjandet sker på grund av vår efterfrågan på animalisk mat, och andelen vegetarianer är därför viktigt för hur många djur som utnyttjas. Dessutom kan antalet vegetarianer av olika slag fungera som en indikator av hur starkt djurrättsbudskapet är i samhället, eftersom de flesta djurrättare är vegosar. Det är därför värdefullt att Djurens Rätt beslutat att också ta fram statistik över antalet vegetarianer/veganer, och dessutom har som uttalat mål att det ska finnas en mätbar ökning av antalet veganer/vegetarianer i Sverige om fem år.

Seger för djuren
Genom att fokusera på den faktiska minskningen av djurutnyttjandet tillsammans med djurrättens utbredning i samhället (framförallt genom mätning av antalet vegosar, men gärna också genom attitydsundersökningar i samhället) fokuserar vi på de saker som faktiskt leder mot djurutnyttjandets avveckling. Dessutom påminns vi om att djurrättsliga strategier inte bara leder till framgångar i framtiden utan också ger konkreta resultat på någorlunda kort sikt. Jag blir har säkert fått ett par personer att bli vego och därmed räddat ett par tusen liv. Det är vad jag kallar riktiga "segrar"!

Djurens Rätts stämma

Jag kom just hem efter en intensiv helg i Västerås och Djurens Rätts riksstämma. Känslan efteråt är väldigt positiv, det kändes som en givande och trevlig stämma. Jag har dessutom blivit inspirerad att börja jobba med Djurens Rätt igen, jag känner att det finns potential att organisationen kan utvecklas till något väldigt bra. Jag ser fram emot de nya flygbladen om djurrätt som planeras, med bra material skulle jag gärna bidra även till Djurens Rätts utåtriktade arbete.

Jag har diskuterat väldigt mycket intressanta saker, men är för trött för att skriva nåt seriöst idag. Däremot har jag nog fått en del material för saker att skriva om i framtiden.
Jag har inte alltid fått gehör för mina åsikter, även om många sagt att de är väldigt intresserade av det jag och andra säger. Men framförallt känns det viktigt att jag har fått lufta mina tankar om djurrättsrörelsens strategier och att andra har argumenterat emot. Jag känner mig rätt övertygad om de idéer jag har, även om jag inte tror att jag funnit den ultimata sanningen. Jag är dock än mer övertygad om att vi utvecklas som rörelse genom att diskutera strategier och
genom att våga ifrågasätta stora delar av vårt arbetssätt.

Tack alla deltagare och arrangörer för en trevlig helg.

Traktorer och andra djur

Arla är ganska duktiga på det här med barnpropaganda. Jag minns själv när jag var mindre och alltid läste på baksidan av mjölkpaketet om den glada kossan. Deras barnpropaganda finns dock inte bara på mjölkpaketen, den finns på internet också. På minior.arla.se kan man läsa om kor, mjölk och annat spännande.

Under rubriken "Säg hej till djuren" finns det en bild på olika djur. Där finns bland annat en ko, en gris, en höna och en katt, alla med små ljudeffekter om man för datormusen öven dem. Men där finn också en traktor. Om jag inte visste vad en traktor var skulle jag tro att det var ett djur (som brummar som en motor). Varför har de satt en traktor som ett av djuren? Jag får intrycket att de alla är bondens redskap för att producera det vi människor vill ha. Det är inte bara maskinerna som är djur, djuren är också maskiner. Det är ett sätt att klumpa ihop djur och andra "saker" till en massa av objekt som människan kan använda för att producera det hon önskar.

Jag har en liten nyhet till Arla: Maskiner är inga djur. Och djur är inga maskiner. Ni verkar inte riktigt ha fattat skillnaden. Maskiner får man göra nästan vad man vill med, men det får man inte göra med djur. Djur ska respekteras... Fast just det, om ni inte skulle behandla djuren som maskiner skulle hela er verksamhet behöva läggas ner, och det vill ni ju inte. Ni kommer säkert fortsätta blanda ihop djur och maskiner, men allmänheten kommer att protestera. En dag kommer folk ta ställning också för andra djurs rättigheter, allmänheten är nog smart nog att se skillnad på djur och maskiner.

Djurens Rätts nya hemsida och gästkrönika

Djurens Rätt har lanserat sin nya hemsida (officiellt lanseras den imorgon, men den finns redan på internet). Den har en ny design och man kan som medlem logga in på någon sorts portal. En ny sak med sidan är också att de har gästkrönikor. Jag är en av författarna till den första gästkrönikan med titeln "Djurskydd är inte djurrätt".

Djurens Rätt har radikaliserats genom åren och kallar sig numera för en "djurrättsorganisation". Visionen är tydligt djurrättslig, men djurskyddet finns fortfarande kvar i allt arbete. Vi menar att djurskydd och djurrätt är två helt olika saker, och att det djurskyddsliga arbetet kan vara ett hinder för det djurrättsliga målet.

Läs krönikan på Djurens Rätts nya hemsida.

Nämnder legitimerar djurförsök

På en av Djurens Rätts riksstämmor för två-tre år sedan minns jag att de djurförsöksetiska nämnderna diskuterades, och några argumenterade för att Djurens Rätt ska sluta nominera personer till nämnderna. Jag skulle gärna se den diskussionen igen, och jag håller med om kritiken mot att nominera till nämnderna.

De djurförsöksetiska nämnderna är speciella eftersom de är organ som ska besluta om ett försök är etiskt eller inte. Ett utslag från en djurförsöksetisk nämnd innebär inte bara att ett försök är godkänt, det innebär att försöket i samhällets ögon anses vara etiskt. Och eftersom alla djurförsök i Sverige måste godkännas av nämnderna innebär det att alla djurförsök som görs i Sverige anses vara etiska. Den etiska övervägningen är dock starkt speciesistisk: Människors intressen värderas betydligt högre. Vi djurrättsaktivister håller ju inte med om att de här försöken är etiska, medan nämnderna uttryckligen säger att de är det. Det blir därför svårt att vara en del av de godkännande institutionerna och samtidigt kunna ifrågasätta den etiska prövningen på ett trovärdigt sätt.

Att nominera ledamöter till nämnderna innebär i mångas ögon ett godkännande av nämnderna som institution, och därmed också av djurförsöken som företeelse. Det är betydligt svårare att kritisera och ifrågasätta nämndernas och djurförsökens existensberättigande om man själv är en del av dem. Om djurrättsaktivister sitter med i nämnderna kan folk också använda det för att berättiga prövningarna och deras resultat, och genom att vi sitter med kan man hävda att de tar tillräcklig hänsyn till djuren. Om jag inte minns fel har nämnderna legitimerats med att ”till och med Djurens Rätt sitter med i dem”. Vi djurrättsaktivister måste kunna hävda att nämnderna inte står på djurens - utan på djurförsökarnas - sida. Som det är nu kan man hävda att nämnderna är opartiska då djuren representeras av djurrättare.

För att kunna få ut rätt budskap när man pratar om djurförsök gäller det att kunna kritisera nämnderna och ifrågasätta hur etiska de är. Det blir betydligt svårare att göra om man själv (som person, organisation eller rörelse) sitter med där. Som jag har förstått det kan man inte som djurrättsaktivist hindra särskilt många försök inom nämnderna, man är i minoritet och de andra lekmännen går i stort sett alltid på forskarnas linje. Det som har förts fram som ett argument för att nominera till nämnderna är i så fall att det ger insyn i systemet och försöken. En stor del av den informationen går dock att få tag på ändå, och det man förlorar på att inte sitta med är jag övertygad om att man kan vinna igen genom att nämnderna förlorar trovärdighet om det bara är en sida som godkänner dem.

Är fiskar individer?

Jag såg en ny reklam från Abba Seafoods igår. Reklamen börjar med en kvinna som spelar tennis, med en död fisk som racket. Sedan kommer det en slogan, som var något i stil med ”Man mår bra av fisk och motion”.

Låg status
För mig är den här reklamen ett tydligt exempel på hur låg status fiskar har i vårt samhälle. Låt oss säga att det var en reklam där någon använde en död gris som boxningssäck eller spelade basket med en kyckling, hade det platsat i en reklam? Det skulle orsaka mycket ilska bland befolkningen, och reklambyråerna skulle säkert inte våga göra det. Men när det är fiskar det handlar om vågar man nästan vad som helst.

Fiskdiskar
Ett annat exempel är fiskdiskarna i butiker, där ligger djuren hela med ögon och allt som stirrar på en. Om det hade varit däggdjur hade folk blivit väldigt äcklade av att se hela kroppen med ansikte och allt, istället för bara små delar av kroppen. Troligtvis tänker de flesta på däggdjur som individer med känslor, medan fiskar mer sällan ses som nåt annat än slemmiga grönsaker som simmar runt i haven. Ansiktet på en fisk är inte läskigt att se för allmänheten eftersom de inte tänker på fiskar som individer.

Ett annat exempel på denna speciesistiska attityd är den stora mängd vegetarianer som äter fiskar. Som jag ser det finns det ingen moralisk anledning att äta fiskar om man inte äter andra djur, dessutom dödas betydligt fler fiskar än fåglar och däggdjur tillsammans (läs mer här).

Vi måste uppmärksamma fiskarna
Denna attityd lärs ut i samhället, men vi i djurrättsrörelsen är inte helt fria från skuld. När såg du senast en bild på en fisk i ett flygblad? Vi pratar inte alls mycket om fiskar i vårt material, när vi pratar om antalet djur som dödas räknar vi bara med däggdjur och fåglar och tar i stort sett aldrig upp ämnet. Som jag ser det är det viktigt att vi i djurrättsrörelsen uppmärksammar fiskarna mer. Vi riskerar att upprätthålla speciesistiska attityder genom att inte uppmärksamma fiskar lika mycket som andra ryggradsdjur, och det stora antalet fiskar som dödas innebär att vi har en enorm möjlighet att påverka.

En blogg säger sig ha testat en rad olika fiskar som racketar, rätt smaklöst i min mening.

Betessläpp på Arlagården

Idag var jag på Linåkerns gård på Vikbolandet utanför Norrköping. Det var dags för lite pr-jippo för mjölk- och köttindustrin som bjudit in allmänheten för att se på när kossorna släpptes ut på grönbete för första gången i år. Flera hundra personer, främst barnfamiljer, kom för att se på.


Nr 1026 var ute och sprang för första gången i år.


Nr 1040 och nr 1009 gillade nog att beta färskt gräs.



I en liten inhängnad visades nr 2687 och tre andra kalvar upp.

Korna verkade väldigt glada över att komma ut. Och det är ju inte konstigt det, med tanke på att de har varit instängda inomhus sedan förra sommaren. Tyvärr används väl denna tillfälliga glädje för att visa upp djurindustrin som idyllisk och trevlig. När bjuder Scan, Kronfågel eller Abba in allmänheten att se på när djuren dödas?

När jag körde därifrån undrade jag hur besökarna tänker. Tänkte de under besöket på att alla dessa individer som springer runt och hoppar av glädje snart kommer dödas i förtid, och att de betalar för det genom sin konsumtion? Eller åker de bara hem, bjuder barnen på korv och minns den lantliga idyllen där djuren var så lyckliga?

Besöket var intressant och trevligt, och är nåt jag skulle rekommendera andra djurrättare att göra. Man får en liten insikt i djurindustrins propaganda, samtidigt som man själv blir påminnd om djuren som individer och deras känslor och blir ännu lite mer inspirerad att kämpa för deras rättigheter.

Och de bjöd på veganska bullar.

Katters status och Djurens Rätts medlemmar

Djurens Rätt släppte i dagarna sitt första flygbladet med den nya loggan. Framsidan består av en bild på en söt katt samt rubriken ”Älskade vän?”. Djurens Rätt beskriver den så här i sitt nyhetsbrev:

”Nu har det kommit en ny fin folder om katter. Den handlar bland annat om hur vi tillsammans kan se till att katter inte far illa samt minska antalet hemlösa katter.”

Har redan hög status
I människans rangordning över djuren finns katter relativt högt upp, de respekteras långt mycket mer än lantbruksdjur, fiskar och andra djurs som utnyttjas industriellt i samhället. Denna rangordning är en del av speciesismen där olika djur får olika status utifrån hur nära människan de står (läs mer om det här). Genom att fokusera extra mycket på ”högstatusdjur” som katter och hundar riskerar man att bidra till denna speciesistiska attityd, och därmed till djurutnyttjandet.

I Djurens Rätts verksamhetsplan (som föreslås av förbundsstyrelsen) finns det ett stycka om ”Kattens status i samhället” där man bl a skriver att ”Katterns rättigheter måste lyftas och förbättras”. Jag har inte kunnat hitta något annat djur som de specifikt vill höja statusen på, och jag har svårt att se varför just kattens status behöver höjas. Då är fiskarnas status viktigare att höja, eller något annat djur som har låg status.

Speciesistiska medlemmar
Troligtvis är det här nåt som görs för att blidka den stora mängd medlemmar i Djurens Rätt som inte håller med om organisationens mål. Det är bara en minoritet av medlemmarna som är någon form av vegetarianer, de allra flesta äter djur och bryr sig troligtvis mest om söta djur eller om djurskydd. Kanske kan Djurens Rätt behålla dessa medlemmar och deras pengar genom den här sortens populistiska arbetsområden, och kanske kan pengarna användas för riktigt djurrättsarbete. Men samtidigt finns det en stor risk att som djurrättsorganisation göra sig beroende av djurskyddsliga medlemmar. Kanske vågar man inte säga vad man verkligen tycker (och som egentligen behöver sägas) om man hela tiden måste begränsa sig för att medlemsantalet inte ska minska.

Lämna Eurogroup for Animal Welfare

Djurens Rätts riksstämma börjar om en vecka, och jag kommer därför prata lite extra om Djurens Rätt tills dess. En av sakerna jag vill diskutera är Djurens Rätts medlemskap i den europeiska lobbyorganisationen Eurogroup for Animal Welfare (Eurogroup). På sin hemsida skriver de att de representerar de ”Europas ledande djurskyddsorganisationer”. Jag undrar om Djurens Rätt känner sig som en ledande djurskyddsorganisation, eller varför de annars känner att de skulle passa in i Eurogroup.

Djurskyddsmärkning
De är kort och gott en djurskyddsorganisation, och bara det borde leda till att många medlemmar och aktiva ifrågasätter varför Djurens Rätt är medlemmar. Det blir dock ännu värre. I förslaget till verksamhetsplan för Djurens Rätt kan man läsa:

”Eurogroup for Animal Welfare diskuterar för närvarande en utvidgning av sitt arbetsområde från politisk påverkan till insatser för att utveckla märkningssystem och standarder med högre djurskyddskrav än gällande lagstiftning i syfte att försöka påverka djurens förhållanden. I dag finns få valmöjligheter för konsumenter som äter kött eller animaliska produkter om de vill stödja en bättre djurhållning.”

En sådan märkning är det sista jag vill se. En märkning som garanterar för konsumenterna att deras djurprodukter är framtagna på ett etiskt sätt och att de kan köpa dem med gott samvete, som dessutom tagits fram av en rad ”djurrätts-” och djurskyddsorganisationer. Man praktiskt taget ger dem alla en möjlighet att ursäkta sitt djurutnyttjande. Jag är övertygad om att djurskyddsarbete i allmänhet, och en djurskyddsmärkning i synnerhet, framförallt leder till att bevara djurutnyttjandet.

Stanna kvar för att hindra märkningen?
Enda anledningen jag kan se för Djurens Rätt att fortsätta vara medlemmar i Eurogroup är för att se till att det inte skapas en djurskyddsmärkning. Om en sådan märkning skapas, och Djurens Rätt fortsätter att vara medlem har de förlorat stora delar av min tilltro till dem som en djurrättsorganisation.

Kortare texter

Jag har fått klagomål om att jag skriver lite för långt, och att det inte inspirerar folk att läsa och debattera. Jag ska försöka att hålla mina texter så korta som möjligt i fortsättningen.

Viktigt med fördjupning
Texten jag la ut i förrgår om pälsfrågan är troligtvis den längsta jag skrivit på den här sidan. Att ifrågasätta sättet som djurrättsrörelsen ser på en av sina huvudfrågor (päls) kan inte göras på bara några meningar om folk ska ha möjlighet att förstå. Att undvika djupare resonemang tror jag leder till att man missar hur komplex djurrättsfrågan och dess strategier är. Genom att vara alltför kort främjar man resonemang där det enbart är det direkt synliga, som till exempel hur många butiker som slutat med nåt eller vilka lagar man lobbat fram, och missar därmed saker som kan vara betydligt viktigare för våra resultat.

Jag kommer även i fortsättningen försöka resonera och fördjupa tankarna kring speciesismen, djurrätten och rörelsens strategier, men jag ska tänka på att inte skriva onödigt långt.

Olika sätt att hantera pälsfrågan

Pälsfarmningen är ju en het fråga i år, regeringspartierna vill ”förbjuda” den medan den borgerliga alliansen har lovat att bevara den om de vinner. Djurrättsrörelsen mobiliserar för att efter många års kamp få bort pälsindustrin från Sverige. Det finns dock ingen moralisk anledning för djurrättsrörelsen att förbjuda just pälsindustrin, kött och andra djurprodukter är lika onödiga som päls och skapar ännu mer lidande och död i världen. Det har istället varit en taktisk övervägning (hoppas jag) som har gjort att man fokuserar på pälsindustrin.

Flyttar utomlands?
Djurrättsrörelsen har pratat om pälsindustrin länge, och det har skapats en stark opinion mot päls. Pälsindustrin fortsätter dock att försvara sig, och valutgången i år kan göra stor skillnad för vad som händer med pälsfarmerna. Ett vanligt argument mot att förbjuda pälsdjursfarmning är att produktionen då flyttar utomlands. Så här står det på Djurens Rätts hemsida (Päls - Vanliga frågor):

”Om pälsfarmning förbjuds, flyttar inte produktionen utomlands till länder med sämre djurskydd?
Rent bokstavligt kommer inte många svenska farmer flytta utomlands. Däremot kan man tänka sig att den bortskurna svenska minkpälsproduktionen leder till att utländska farmer ökar sin produktion. Därför är det ännu viktigare med ett förbud i Sverige. Ett förbud här kommer öka trycket på andra länder att strama upp sin lagstiftning och kanske till och med förbjuda farmningen.
Englands farmningsförbud har till exempel gjort det enklare att komma närmare ett förbud i Sverige.”

Liten effekt
Att produktionen kan flytta utomlands är absolut nåt vi måste fundera över. Minkar i Sverige har inte större rätt att leva än minkar i Kina. Om det är så att den faktiskt helt enkelt flyttar har vi inte uppnått något konkret resultat. Visst gör vi det lättare att förbjuda pälsproduktion i andra länder också, men frågan är om vi kan komma längre än ett antal västerländska länder. Ingen tror väl på allvar att vi kan få Kina (världens näst största pälsproducent) att förbjuda pälsfarmning på väldigt länge. Nyckeln till pälsindustrin är efterfrågan, inte produktionen, precis som med nästan alla andra djurutnyttjanden.

Svårt att lobba
Om man ändå vill kämpa för att pälsindustrin ska förbjudas i Sverige finns det två alternativ. Det ena är att lobba för att den borgerliga alliansen ska haka på vänsterblocket och förbjuda pälsfarmningen. Det tror jag är ett ytterst osannolikt alternativ, de borgerliga har inte många röster att vinna på det (eftersom de flesta som tycker det är viktigt troligtvis ändå röstar på vänsterblocket), medan de kan ragga en hel del röster från folk som verkligen inte vill förbjuda pälsfarmningen. Det andra alternativet är att arbeta för en valseger för vänsterblocket, så att de får egen majoritet att förbjuda industrin med. Det ser jag som ytterst olämpligt eftersom partipolitik är viktigt för många och man kan stöta bort folk om man tar ställning för ett speciellt parti/block. Det är speciellt olämpligt eftersom den normativa djurrättaren är ”vänster” och man därmed riskerar att bygga på dessa normer som exkluderar de som inte tycker de passar in.

Med tanke på dessa två skäl, att ett förbud skulle ha ytterst begränsad effekt och att arbeta politiskt för det antingen är omöjligt eller olämpligt tycker jag att vi kan lägga fokuset på något lämpligare än att förbjuda pälsfarmningen.

Att använda sig av den djurrättsliga opinionen
I arbetet mot päls har vi byggt upp en ganska stor opinion mot päls, ofta ett etiskt motstånd mot päls generellt eftersom päls är ”onödigt”. Denna opinion tror jag är något vi kan använda oss av. Genom att utnyttja det faktum att folk uttryckligen tycker att man inte ska döda/plåga djur för en onödig produkt, och sedan påpeka att det är lika onödig att äta djur som att bära päls, kan man få väldigt många att bli vegetarianer. Om strategin var att börja med päls för att sedan kunna använda det till andra djurutnyttjandet, är det opinionen som är det viktiga, inte själva förbudet. Med det perspektivet har vi redan uppnått vårt mål i arbetet mot päls, nu gäller det att skörda frukterna av det arbetet och ifrågasätta den enorma dubbelmoral det innebära att vara emot päls men inte vara vegetarian.

Det som är unikt med motståndet mot päls som finns i samhället är att det är relativt djurrättsligt. Andra saker som förbjuds, som långa djurtransporter t ex, är inte djurrättsliga utan djurskyddsliga (folk har inget principiellt emot utnyttjandet utan bara sättet det sker på), och är därmed svåra för oss att arbeta vidare på. När det gäller päls finns det dock många ”vanliga människor” som tycker att det generellt är fel, helt enkelt eftersom päls är så väldigt onödigt.

Schysst diskussion
I en diskussion med någon kan man helt enkelt fråga ”Tycker du det är ok med päls?”. Troligtvis svarar den nej (speciellt om det är någon som man faktiskt har en chans att övertala). Om den inte säger varför kan man fråga det, och det är inte så osannolikt att de förklarar det med att päls är onödigt (kanske i kombination med att de lider). Det är då man kommer in på det intressanta, när man frågar om de är vegetarianer och vad skillnaden är mellan att bära päls och att äta djur. Här är det upplagt för en perfekt diskussion där personen du pratar med redan förklarat din åsikt, och sagt sig stödja den. Allt du behöver göra är att visa att päls och animalisk mat är lika onödiga.

Några problem
Den här vändningen skulle så klart ha vissa problem, framförallt är det väl att man riskerar pälsfarmsförbudet. Dels skulle man kanske förlora det om man inte lobbar specifikt för förbudet och lyfter det som en valfråga, dels kan man förlora delar av den opinion som finns om man får folk att förstå att kött är lika fel som päls. Vissa (förhoppningsvis rätt många) skulle ta till sig budskapet och närma sig vegetarianismen, medan andra som inte är redo sånt säkert skulle acceptera pälsfarmning för att kunna försvara sitt eget köttätande. Jag är dock övertygad om att den positiva effekten av de vegosar och djurrättare man skulle skapa är större än den lilla skillnad som ett pälsfarmsförbud skulle göra. De områden där mitt resonemang kan brista är kanske framförallt om pälsproduktionen inte alls skulle flytta, om det finns möjlighet för ett globalt förbud eller om det går att få igenom förbudet någorlunda enkelt (i så fall kan man vänta med ifrågasättandet tills förbudet är klart). Kommentera gärna om du inte håller med (det går självklart bra även om du håller med)?

Animal Protection Network

Djurskyddsorganisationen Animal Protection Network (APN) arbetar mot plågeri av hundar och katter i Asien. De är en djurskyddsorganisation, kallar sig själva en djurskyddsorganisation och har ett djurskyddsligt namn, men av nån konstig anledning är det många i djurrättsrörelsen som gillar dem. När jag stötte på ett infobord från Djurrättsalliansen för ett tag sedan hade de ett stort färgglatt klistermärke med APN:s logga på bordet. Drinfo.se förslår att man ska ha material för dem på infoborden, och har även en länk till dem under kategorin ”djurrätt”. Jag tycker att Animal Protection Network har tre stora problem; de är djurskyddsliga, de fokuserar på ett ”utländskt” problem och de fokuserar på hundar och katter.

Djurskyddsligt
APN är en djurskyddsorganisation. Djurskyddsideologin tror jag bygger på att andra djur står under oss människor, och att vi har rätt att utnyttja dem. Jag har skrivit så mycket om djurskydd så jag ska inte repetera allt, men mycket av det finns här. Jag tror inte att djurskydd leder till djurrätt. Genom att uppmuntra folk att fokusera på ”djurplågeri” upprätthåller vi synen att djur får utnyttjas så länge de inte plågas i onödan.

Köttnationalism
APN arbetar uteslutande mot ett förtryck som sker i Asien, och det nämns flitigt i deras material att det är just i Asien som det här ”djurplågeriet” sker. Här i Sverige (och säkert i många andra länder också) finns det en tro på att man själva är så väldigt snälla mot djuren, och att det är utlänningar som plågar djur. Hur många gånger har vi inte hört att ”jag bara köper svenskt kött” eller ”Sverige har världens bästa djurskyddslag”. Denna syn på andra länder som brutalare mot djur leder framförallt till en syn på oss svenskar som djurvänliga. Och eftersom vi är snälla mot djuren får vi ju utnyttja och döda dem.

Att fokusera så mycket på att förtrycket sker långt bort från år kultur bidrar lätt till denna köttnationalism, speciellt i kombination med ett djurskyddsligt budskap. Genom att som svensk organisation säga att ”I Asien, där är de verkligen dumma mot djur” säger man också att vi här i Sverige är snälla mot dem, eller att vi inte skulle ha några motsvarande problem här. Genom att ge folk känslan av att problemet finns någon annanstans (när det faktiskt är ännu större här) bidrar man till att passivisera folk, man kanske lyckas rädda några hundra hundar från slakterier, men troligtvis på tusentals andra djurs bekostnad.

Sen ska vi såklart inte bry oss mindre om någon utnyttjas i Asien eller här i Sverige, djurförtrycket är internationellt och måste bekämpas internationellt. Däremot ska vi vara väldigt försiktiga med att sätta fokus på förtryck längre bort, eftersom det sänder ut signalen att det är ”de andra” som är dumma mot djuren. Det bidrar till att vi i Sverige kan äta våra kycklingbröst med gott samvete (så länge vi skrivit på protestlistan mot de dumma asiaterna).

Hundar och katter viktigare än andra djur?
APN arbetar specifikt för hundar och katter. Dessa djur har relativt hög status i människors ögon, de ligger troligtvis högst upp på den speciesistiska rangordningslistan (efter människan såklart). Genom att kämpa speciellt för dessa djur sänder man ut signalen att andra djur är mindre viktiga. Jag skrev än del om det här, men jag ska kommentera lite extra om just APN. På sin hemsida skriver de det här i sina ”vanliga frågor”:

”Hur vet du att om du bär skor av skinn från en ko, att den inte har misshandlats lika mycket som en eventuell hund. Är det i så fall inte lika illa?
Jo det är det naturligtvis. Dock är den generella hanteringen av just hundar och katter någon av den värsta som finns, ur ett djurrättsperspektiv.”

Det här är enda stället på deras hemsida där jag ser att de nämner djurrätt, och då på ett för mig helt oförståbart sätt. Varför skulle just hanteringen av hundar och katter vara ”något av det värsta som finns”?

Animal Protection Network

Barnpropaganda

Jag hittade en artikel från Oskarshamns-Tidningen (Griskul när ettorna släppte ut djuren) om en förstaklass som gjorde egna miniatyrgårdar och fyllde dem med djur och sådde frön. Barnen har gjort små djur av kottar och frigolitbitar, och i veckan släpptes de ut på grönbete i hagarna som de gjort ute i gräset.

”Varje gård sköts av fyra personer och på torsdagen gick de runt och köpte de djur som behövdes. Här görs skillnad på prima och sekunda djur - de prima djuren är mycket dyrare.
– Tiotusen för de prima kossorna, säger Victor Nemerth.
– Och idag har vi gått till veterinären och limmat på benen på de sekunda, säger Gunnel Magnusson, klassföreståndare.”

Genom såna här aktiviteter får barnen lära sig att andra djur hör hemma på bondgårdar, och de får lära sig att de är saker som man kan köpa och sälja. I vårt samhälle är det naturligt att lära barnen att se på djur som objekt. Deras lärare, deras föräldrar och i stort sett alla runtomkring dem har en speciesistisk djursyn, och är beroende av att försvara den för att kunna fortsätta konsumera det de gör.

I början av juni är det vårfest på skolan i Oskarshamn. Då ska gårdarna vara helt färdiga och barnens familjer ska komma och titta. Då hoppas jag att läraren kommer med bultpistolen och tar livet av de små kott-korna, fast sånt vill nog inte samhället att barnen ska känna till.

Bildanalys

Jag var ju på Kolmårdens Djurpark igår och tog en del bilder, och tänkte passa på att skriva lite vad för sorts bildar jag försöker ta. Bilder är viktiga, de behövs inte bara för att göra designen på hemsidor och flygblad snyggare, de förmedlar också ett budskap som jag tror påverkar rätt mycket. Det är dock mer undermedvetet i jämförelse med texter. När man använder bilder tycker jag det är lika viktigt att fundera på vad man vill visa, och hur man vill visa det. Precis som när man skriver en text.

Vi i djurrättsrörelsen brukar ofta använda bilder på djur som misshandlas, är skadade eller lever i extremt hemska förhållanden. Genom att göra det "visar vi hur djuren egentligen behandlas" och försöker få folk att reagera och tycka illa om djurförtrycket. Detta är en del av den djurskyddsliga djurrätten (som jag skrev om här), och tror inte att sådana bilder på allvar ifrågasätter folks attityder mot djur. En djurskyddare som ser en bild, och reagerar på det sätt som vi ofta vill att de ska göra ("så här får det ju inte gå till, usch så hemskt"), reagerar över själva sättet djuren behandlas och kräver att djuren ska utnyttjas på ett mer etiskt sätt. Det behöver dock inte betyda att de har nåt emot djurutnyttjande eller förstått vår kritik mot det.

Vissa människor tar till sig själva budskapet, fortsätter att söka information och argument och blir djurrättsliga efter sådan här chockpropaganda. De allre flesta som nås av det här budskapet reagerar dock inte på det sättet, utan tolkar det som att det bara är ett extremfall, skriver kanske på nån protestlista och fortsätter känna sig djurvänliga. Bilden nedan tog jag 2003, och vi använde den sedan som propaganda. När jag ser på den nu är ser jag dock en rad problematiska signaler som jag tror den sänder ut.

Man ser ingen enskild individ, utan snarare en stor klump av fjädrar av dålig kvalitet. Det ser smutsigt och trångt ut, och rätt stor fokus är på buren som många associerar till dåliga förhållanden för höns. Det finns inget budskap i bilden som skulle kunna ifrågasätta tittarens djursyn.


De följande bilderna tog jag igår, och valde ut dem som exempel på hur man kan förmedla djurrättsbudskapet och antispeciesismen genom bilder. Framförallt försöker jag förmedla känslan av att djur är kännande individer, ett faktum som vi människor ofta glömmer bort eller förtränger. Den effekten får man bland annat genom att fokusera på en individ, gärna på ansiktet och genom att försöka fånga någon sorts känslouttryck. Jag försöker undvika att använda bilder där djuren utsätts för grova övergrepp, men det får gärna synas att de är i fångenskap.



Ett annat alternativ som jag gjort på bilden här nedanför är att fokusera lite extra på det faktum att djuret är i fångenskap, men att samtidigt visa individen bakom.



Vilken del av bilden man väljer att visa har också betydelse. Här har jag beskurit bilden ganska mycket så att det i stort sett bara är ansiktet som syns (eftersom det är vad folk associerar med personlighet). Bilden nedan har inte de bästa ögonen, men däremot har den en väldigt tydlig symbol för objektifierande av djur; nummerskyltar. Genom att skapa en kontrast mellan intrycket av en individ och attribut som visar på att det är ett objekt (och associationer till när människor utsätts för liknande saker) kan man förhoppningsvis uppmuntra till funderingar om djurs status.


Dessa bilder är inte hemska, folk kommer inte reagera direkt och känna avsky. Jag är däremot övertygad om att såna här bilder i kombination med ett antispeciesistiskt budskap kan bidra till att folk tänker på djur som kännande individer som måste respekteras. De visar alla en person, inte ett plågat litet bylte, men som ändå är satt i en nedvärderad position.

En annan viktig sak är att inte bara visa bilder på söta djur, däggdjur eller landlevande djur som vi ofta gör (och som jag gör här). Det sänder lätt ut signalen att dessa djur är viktigare en andra (läs mer om det här). Anledningenen till att jag bara har bilder på söta däggdjur från igår är att det främst är såna som finns på kolmården samt att det var dessa bilder jag bäst kunde visa upp själva idén med. Det är ju tyvärr också enklare att visa upp däggdjur som personer eftersom de ofta har ansiktsuttryck som liknar våra, medan fåglar, reptiler, fiskar och andra djur ofta saknar många av de uttryck vi känner igen. Om folk har bra bilder på dessa djur är det väldigt välbehövligt. När såg du en fisk i ett djurrättsflygblad senast?

Kommentera gärna vad du tycker om bilderna eller vad du tycker en bra djurrättsbild ska förmedla och hur man kan göra det.

Djurparksbesök och utrotningshotade arter

Jag var på Kolmårdens Djurpark idag med klassen. Egentligen bojkottar jag väl djurparken, men jag åkte med för att jag fick tillfälle att ta en del bilder .

Nåt jag funderade mycket på var hur barn påverkas av att komma till en djurpark, vad lär de sig om djur? Kontakten med djur skulle kunna vara meningsfull för barn att förstå att de också är kännande individer. Jag personligen blev lite extra påmind om personerna som finns där inne. Samtidigt lär sig besökarna att det är helt ok att låsa in djur för att skapa underhållning åt människor, och att de efter att ha klappat minigrisarna på Barnens Lantgård lugnt kan gå och köpa korv nere vid delfinariet.

Djurparker brukar ju säga sig värna om djuren, men det handlar då framförallt om djurarter och inte djur som individer. Så här skriver Kolmårdens Djurpark på sin hemsida

”Kolmårdens djurengagemang når även långt utanför den egna parken. Djurparken ser som en del av sin uppgift att hjälpa till att bevara utrotningshotade djur. Kolmården deltar i många projekt och stöder särskilt fyra hotade arter; tiger, gorilla, schimpans, varg och tumlare.”

Att bry sig om en djurart kollektivt är en helt annan sak än att bry sig om djuren som individer. Att skydda en art mot utrotning handlar om miljöskydd och kommer troligtvis från någon form av naturromantik eller en önskan av att bevara miljön eftersom människan är beroende av den. Fokuset på att skydda arter (och inte individerna) är också ett tecken på nedvärderingen av djur. I Rwanda dödades flera hundra tusen tutsier 1994 och målet var att utrota dem, men man skulle inte säga att det var den möjliga utrotningen, utan att terrorn och morden på alla utsatta individer som var problemet. En individ av en utrotningshotad art bryr sig troligtvis inte så mycket om dess art dör ut med den själv, den bryr sig troligtvis mer om sin egen död än om artens. Själva arten som kollektiv har inget eget intresse, utan är summan av dess individer. Det finns inget egenvärde i att bevara arter. Huvudfokuset måste ligga på att respektera individers intressen.

Det finns dock självklart anledning även för djurrättare att störa sig mer om de sista 5000 tigrarna dör än om 5000 tigrar dör utan att arten utrotas. En utrotad art kan leda till instabilitet i ekosystemet och därmed katastrofer för oss andra djur. Men ur det perspektivet är det även ett problem om mängden djur av en viss art minskar till hälften av vad det brukar vara, även om inte arten blir utrotningshotad. Skillnaden är att det inte går att återställa det om en art är helt borta. Även djurrättare borde bry sig om att skydda ekosystemet och arter som hotas av utrotning eller osund minskning i antal. Dock är det sätt som folk i allmänget ser på djurarter idag speciesistiskt, och i längden bidrar det till att bibehålla synen på djur som lägre stående varelser tillängliga för mänskliga behov.

En annan intressant sak är hysterin över den lilla gorillaungen Enzo som verkar ha blivit en liten maskot för hela Sverige. Tidigare har det varit noshörningsungar som folk har brytt sig om, nu har många följt Enzos liv i tidningarna och oroat sig för att han inte ska klara sig. Att bry sig om en enskild djurindivid är ett vanligt sätt att bejaka känslan av att djur är personer (som jag tror att de flesta har), utan att för den skull ifrågasätta sin egen livsstil. Även om det är hemskt godtyckligt och rätt töntigt av folk att bry sig så mycket om en liten apa tror jag det är nåt vi kan utnyttja. Genom att ifrågasätta varför folk bryr sig om Enzo, Newton eller deras husdjur, samtidigt som de värderar andra djur så otroligt mycket lägre, kan vi troligtvis få folk att tänka på alla djur som kännande individer.

Dagens skönaste kommentar, angående att kungen nyligen besökte Kolmården, var dock:

”Kan vi inte stoppa honom i en bur istället så att folk får nåt att titta på?”

New welfarism – djurskyddslig djurrätt

Jag har ju pratat en hel del om djurskydd, och kritiserat djurrättsrörelsen för att vara djurskyddslig. Det finns dock ett begrepp som jag inte nämnt tidigare men som jag tycker är bra att känna till i den diskussionen, nämligen ”new welfarism” (eller djurskyddslig djurrätt som jag kallar det på svenska).

Djurskydd kan man ju kort sammanfatta som att man strävar efter att djur som används av människan inte ska utsättas för onödigt lidande. Själva utnyttjandet, dödandet eller diskrimineringen mot andra djur ifrågasätts dock inte. Djurrätt å andra sidan ifrågasätter själva utnyttjandet av djur, ofta även dödandet, och framförallt diskrimineringen mot djur och den speciesistiska synen i samhället. Djurrättare strävar efter att sudda ut den absoluta moraliska skiljelinjen mellan människor och andra djur, och kräver att andra djurs intressen ska vara lika viktiga som människors.

Djurrättsrörelsens mål är rätt långsiktiga. Ingen förväntar sig att vi kommer uppnå dem under de närmaste årtiondena. Det är därför vanligt att djurrättsaktivister, på grund av strategiska och/eller moraliska ståndpunkter, under tiden försöker förbättra förhållandena som djur utsätts för under och arbetar mer djurskyddsligt. För detta har Gary L. Francione, en amerikansk professor i juridik och djurrättsaktivist, myntat begreppet ”new welfarism”. New welfarism går ut på att man har ett djursrättsligt mål, men använder djurskyddsliga medel i väntan på att målet ska uppnås. Djurrätt i teorin – men djurskydd i praktiken.

Tydliga exempel på den djurskyddsliga djurrätten är till exempel djurrättsrörelsen arbete mot hönsburar, foie gras, långa djurtransporter eller för små utrymmen för olika djur och till exempel lobbyarbetet för en djurskyddsmyndighet. Dessa krav/kampanjer skulle alla kunna göras av en ren djurskyddsorganisation, det enda som visar allmänheten att det är kampanjer från djurrättsaktivister är organisationsnamn som ”Djurens Rätt” eller ”Djurrättsalliansen”.

Det finns dock en rad mindre tydliga exempel. Jag menar att det även är djurskyddsligt att använda en djurskyddslig argumentation, även om man har ett djurrättsligt krav eller propagerar för avveckling av djurförtrycket. Detta görs nästan jämt, då djurrättsgrupper försöker få folk på sin sida genom att framförallt berätta om hur djur utnyttjas och visar hemska bilder som ska visa hur hemskt djuren har det. När vi lyfter upp sättet djur utnyttjas på, och inte det faktum att de utnyttjas, förstås det av den djurskyddsliga allmänheten som att det faktiskt är de dåliga förhållandena som är problemet. Deras respons blir då självklart att förhållandena måste förändras, och genomförs det kan de känna sig lite bekvämare i sin djurförtryckande livsstil. Det är viktigt att veta att det som vi upplever som djurrättsligt ofta kan uppfattas som djurskyddsligt av allmänheten.

Birgitta Carlson besökte djurrättskursen jag gick förra året och pratade om djurrätt och djurskydd. Jag minns att hon hade en tabell där hon visade skillnaderna mellan de två. De två första raderna handlade om djurs rätt att bete sig naturligt och att inte utsättas för onödigt lidande, och där höll både djurrätts- och djurskyddsrörelsen med. Den tredje raden handlade om det moraliska i att döda ett djur, och det var enligt henne skillnaden mellan djurskydd och djurrätt. Att djurrätt inte accepterar dödandet av djur medan djurskydd gör det. Jag är dock övertygad om att det finns betydligt större skillnader, att det faktiskt är två helt olika ideologier.

Djurrätts- och djurskyddsaktivister menar väldigt olika saker när de pratar om onödigt lidande. För en djurrättare är allt lidande som djur utsätts för i produktionen av onödiga produkter som t ex kött onödigt, medan en djurskyddare menar att det nödvändiga lidandet är det som krävs för att [till ett rimligt pris] producera de djurprodukter de flesta vill ha. Djurskyddsideologin utgår från att djur kan användas för mänskliga syften, medan djurrättsrörelsen ifrågasätter det. Djurskydd används som det främsta förvaret för djurutnyttjande, och som det främsta motargumentet mot djurrätt. Jag ser de därför som två motsatta ideologier, inte som olika radikala varianter av samma sak, och djurskyddet är troligtvis djurrättens största fiende.

Med tanke på motsättningen mellan djurskydd och djurrätt är den djurskyddsliga djurrätten en paradox som blir svår att försvara. Vi kan inte bara vänta på att djurens frigörelse ska komma och försöka förbättra djurens förhållanden under tiden, vi måste få allmänheten att lämna den speciesistiska attityden för att det ska hända och då riskerar en djurskyddslig approach att försena det hela. Ur en moralisk synvinkel har vi ingen rätt att bry oss mer om de djur som lever idag än de vi vet kommer leva i morgon. Om vi då försämrar våra möjligheter att få folk djurrättsliga offrar vi framtida djur för att marginellt gynna de djur som lever nu.

För att vi ska kunna övertyga folk om att bli djurrättare måste vi prata om djurrätt, inte om djurskyddslig djurrätt. Genom att diskutera speciesismen lyfter vi själva kärnfrågan i djuretiken, och efter att ha hört det ett tag kan människor förstå och ta till sig ett sådant budskap. Framförallt har vi möjlighet att nå ungdomar som växer upp i ett samhälle där det är djurutnyttjandet, och inte sättet djur utnyttjas på, som kritiseras. Med djurskyddslig djurrätt tror jag att vi bara kan uppnå småsaker på lång sikt, det är genom att ifrågasätta speciesismen som vi kan bidra till verklig förändring.

Fisketrofé

En vän tog den här bilden av en busshållplatsreklam i Bryssel. Som jag förstår betyder texten ”glöm havet den här sommaren” och förespråkar att man flyger till Disneyland istället.

Med lite modifierad text skulle en sådan här bild vara en perfekt djurrättsreklam/-affisch. Över huvud taget tror jag det är en bra aktion att placera människor i djurs situationer, och uppmuntra folk att tänka hur de skulle må om det var människor som utsattes.

Själva företeelsen den refererar till, att ta bilder där man visar upp hur stor fisk man har dödat, tycker jag är absurd i sig. Hur kan man visa upp ett djur som en trofé utan att reflektera över att det är en individ man just dödat?

Farligt kött hjälper inte djuren

I dagarna har det rapporterats i media om en forskningsrapport som funnit att köttkonsumtion leder till en ökad risk för magcancer. Bland annat skriver Svenska Dagbladet:

"Kött, framförallt nöt och gris, kan i sig leda till magsäckscancer, men för den som samtidigt bär på magsårsbakterien helikobakter polyri ökar risken ännu mer.
Denna tidigare inte kända högriskkombination framkommer i en av världens största cancerundersökningar."

Det dröjde inte länge innan jag hörde om det här dök upp i olika djurrättsforum, med aktivister som funderar på hur man kan använda det för att motverka köttkonsumtion. Hälsoargument är rätt vanligt bland djurrättsorganisationer och andra som förespråkar vegetarianism. Tanken är att folk bryr sig mer om sin egen hälsa än om djuren, och att det därför är lättare att påverka folk att bli vego genom att visa hur onyttigt animaliekonsumtion är. Jag menar dock att denna strategi är väldigt problematisk, ofta upprätthåller den troligtvis den speciesistiska attityden, eller leder till en konsumtion som faktiskt ökar utnyttjandet.

I vårt samhälle är människors intressen och hälsa viktigare än andra djurs. Om vi då argumenterar för att folk ska bli vegetarianer för att det är nyttigare, säger vi i allmänhetens ögon att de ska bli det för att det är bättre för människor (trots att det finns uppenbara skäl för att göra det för djurens skull). Genom att göra det uppmuntrar vi synen på att andra djurs intressen är mindre värda, och därmed också djurutnyttjandet.

Det finns ett känt klipp ur Sydsvenska Dagbladet då en kvinna får frågan om hon bryr sig om de varor hon köper är tillverkade av barn, och svarar "Ja, barn har ingen känsla för kvalitet. Det märks på produkten". Att säga att man ska bli vegetarian för att inte få cancer ligger på samma nivå. Att använda den här sortens argument som inte ifrågasätter - utan tvärtom återskapar - speciesiemen är något vi ska vara väldigt försiktiga med, och bara använda om vi tycker det kan ge väldigt stora resultat som överväger nackdelen av att uppmuntra den rådande djursynen. Jag tror dock att resultaten av att använda hälsoargument är små, och eventuellt också helt andra resultat än vad vi önskar.

Människor bryr sig inte så mycket om sin hälsa som man kanske tror. Vi överöses hela tiden med massa information om vad som är nyttigt eller inte, men ändå fortsätter folk att konsumera produkter de vet är onyttiga. Även om folk vet att det är onyttigt att röka, äta för mycket fett och socker eller att inte röra på sig tillräckligt fortsätter de ofta med samma beteende. Antalet människor som kommer bli vegetarianer på grund av att det är nyttigt är alltså väldigt få.

När folk trots allt bryr sig om sin hälsa gör de det dock inte fullt ut, de slutar kanske med det värsta. Det är framförallt rött kött som är onyttigt (t ex handlade den här cancervarningen om rött kött), kyckling- och fiskkött anses mycket nyttigare. Det är därför väldigt troligt att många av de som låter sin hälsa styra sin animaliekonsumtion kommer dra ner på det röda köttet, men börja äta mer kycklingar och fiskar istället. Som jag har nämnt tidigare krävs det betydligt fler djur för att producera samma mängd fisk- eller kycklingkött som rött kött. En förändring i folks vanor där de byter ut rött kött mot fisk och kyckling kommer alltså leda till att fler djur utnyttjas.

En användare på vegan.nu kommenterade undersökningen och undrade om det här är "något man kan utnyttja?". Mitt svar är nej, i alla fall inte om det är djurutnyttjandet vi vill åt.

Hundätande prins

Prins Henrik av Danmark äter hundar. Det skrev Aftonbladet nyligen. Självklart har det blivit en mindre folkstorm av upprörda hundälskare. Prinsen anser sig dock vara en stor hundälskare själv, och han är hedersordförande i danska taxklubben.

”Prinsen, inte känd för att tänka innan han pratar ,säger till den danska tidningen Ud&Se att han älskar hundar. Allra helst om de förs fram till honom i små stekta, fint skurna bitar.”

Dubbelmoral
Några kommentarer publicerade i Expressen lyder ”Det är sjukt” och ”Han är full av dubbelmoral”. Om det är någon som är full av dubbelmoral så är det väl alla hundälskare som blir upprörda över nåt sånt här innan de går och käkar sina fiskbullar.

Att folk blir så upprörda över just ätandet av hundar är intressant. Hundar, katter och andra sällskapsdjur har vi lärt känna som individer vi bryr oss om, medan vi kopplat bort de känslorna för andra djur. Ur en etisk synvinkel finns det ingen som helst anledning att inte äta hund om man nu äter andra djur.

Speciestisk rangordning
Speciesismen är ju diskriminering på grund av arttillhörighet, och den syns främst genom att vi människor prioriterar oss själva framför andra djur. Men speciesismen innebär inte bara att människor är viktigare än andra djur, det innebär också en rangordning av olika djurarter vi prioriterar olika mycket. Hundar är i våra ögon viktigare än grisar, som i sin tur är viktigare än fåglar eller fiskar osv. Denna rangordning utgår från hur nära ett djur står människan, biologisk eller känslomässigt.

Sällskapsdjur och primater är ofta de som människor bryr sig mest om. Andra däggdjur är också relativt lika oss människor, medan fåglar och reptiler känns väldigt annorlunda. När man sedan går nedanför vattenytan finns det nästan ingen känslomässig närhet kvar. Det är svårare för människor att känna sympati för en slemmig fisk, som vi inte kan se några ansiktsuttryck i, än en utåtriktad hund eller en annan primat.

Ifrågasätta dubbelmoralen
Denna rangordning är en integrerad del av speciesismen, och därmed också en del människans utnyttjande av andra djur. Att utmana speciesismen innebär också att ifrågasätta varför hundar skulle betyda mer än grisar eller grodor. Vi djurrättsaktivister har ett gyllene läge att ifrågasätta djurutnyttjandet vid sådana här lägen. Vi borde absolut inte kritisera prinsen mer än vi protesterar mot andra djurätare, utan istället ifrågasätta de (djurutnyttjare) som upprörs över hans beteende och få dem att fundera över varför deras köttätande är bättre än prinsens.

Det innebär såklart också att vi ska vara väldigt försiktiga med kampanjer som bidrar till den speciesistiska rangordningen av ickemänskliga djur, som t ex att arbeta för importförbud av hund- och kattpäls. Genom att kampanja specifikt mot hund- och kattpäls återskapar vi idén om att vissa djur är viktigare än andra.

Analys av "djurrättsflygblad"

Ett nöje jag har är att försöka analysera djurrättsmaterial för att förstå hur allmänheten reagerar på det. Ett skräckexempel på ett djurrättsflygblad som jag tror i stort upprätthåller allmänhetens syn på djur är Djurens Rätts kycklingflygblad. Framsidan har en bild på en Belgian Blue och en liten kyckling, och rubriken ”Vad finns det för likhet?”.

Belgian Blue är ju en koras som avlats för att få extremt mycket muskler, och är förbjuden i Sverige av djurskyddsskäl. I den korta texten jämförs kycklingarna med Belgian Blue på grund av den intensiva kycklingaveln. Resten av texten handlar också den enbart om hur kycklingar föds upp och hur de dödas, dekorerat med lite skadestatistik och fakta om hur många de är per kvadratmeter. Flygbladet tar inte någonstans upp att vi kanske inte har rätt att utnyttja andra djur, eller att djurs intressen betyder lika mycket som människors.


En del av flygbladet innehåller elva frågor som det är tänkt att läsaren svara på och skicka till jordbruksministern. Frågorna handlar alla om sättet kycklingar utsätts på, man ska svara ja eller nej på frågan om just det sättet är ok. Högst upp står det ”Tycker du…” som en början på alla frågorna. Här är några exempel:

”…att man genom avel ska manipulera fram snabbväxande kycklingar som får benfel och sjukdomar?”

”…att miljoner kycklingar varje år ska bryta vingar och ben eller krossas när de samlas ihop för att skickas till slakt?”

”…att fåglarna ska hängas upp och ned i fötterna på ett löpande band i slakterierna?”

De viktiga frågorna, som ”…att det är rätt att döda andra djur för en onödig produkt?” eller ”…att andra djurs intressen är lika viktiga som våra?” finns inte med. Istället uppmuntras läsaren att fokusera på sättet djur utnyttjas på, och kan då lätt fortsätta konsumera djurprodukter genom att intala sig att djuren har det bra, eller att de är snälla genom att köpa ekoägg och skicka protestbrev till politiker. Genom att ställa de här frågorna säger man att det är det här som är problemet, inte det faktum att djur utnyttjas. Man säger att djurutnyttjandet skulle vara ok om kycklingarna inte växte så snabbt, fångades in lite skonsammare så att de inte bröt benen och slaktades ståendes.

På baksidan finns det en liten ruta med saker läsaren kan göra, först står att man ska skicka in protestkortet till jordbruksministern. Sedan finns det en kort mening om att man ska välja vegetarisk mat istället. Det stycket är, förutom namnet ”Djurens Rätt” den enda indikation man får om att det är ett djurrättsflygblad man håller i handen. Resten av flygbladet består till stor del av presentation av Djurens Rätt och ett inbetalningskort för medlemskap och donationer.

Den stora exponeringen av protestkortet och vädjandena om donationer tror jag sänder ut budskapet att det allmänheten framförallt ska göra är att ge pengar till organisationer eller klaga till politiker så att de tar hand om problemen åt en. Den lilla meningen om att man ska bli vegetarian smiter lätt förbi, och flygbladet får lätt därför en passiviserande effekt snarare än en förändrande. Folk måste lära sig att inte förlita sig på att organisationer och politiker fixar livet åt djuren, utan att de själva kan göra den största skillnaden genom att sluta konsumera djur.

Inför Djurens Rätts riksstämma

Jag ser på mig själv som en observerande/lobbande medlem i Djurens Rätt. Jag är inte aktiv längre, men är medlem och försöker hålla mig uppdaterad om vad som händer och diskutera hur arbetet kan utvecklas (de är ju trots allt den största aktören på djurrättsscenen). I går fick jag handlingarna inför årets riksstämma hemskickade, och det var en hel del intressant läsning, och mycket som går att kommentera.

Verksamhetsplanen
Häftet med förbundsstyrelsens förslag till verksamhetsplan är väldigt tjockt och innehåller väldigt mycket information om djurindustrin, det liknar nästan ett propagandahäfte med lite tillägg om hur man ska bedriva sin verksamhet. Häftet inleds med ett välskrivet radikalt avsnitt om "Djurens Rättigheter" där förbundets grundsyn förklaras. Fokuset är på att djur är individer med intressen som måste respekteras jämlikt, och att vi inte har rätt att utnyttja dem som resurser.

"Den strukturella exploateringen av miljarder icke-mänskliga djur är ingen obetydlig samhällsfråga, utan är i själva verket en av vår tids mest allvarliga och påträngande utmaningar."

Djurskyddsligt
När jag sedan läser avsnitten "Djur i livsmedelsindustrin", "Jakt", "Allmänna djurskyddsfrågor och frågor som rör sällskapsdjur", "Politiskt påverkansarbete" och "Internationellt arbete" undrar jag var de inledande åsikterna tog vägen. Jag måste ofta påminna mig om att jag läser i en djurrättsorganisations material och inte verksamhetsplanen för en djurskyddsorganisation. Avsnitten handlar nästan enbart om sättet djur utnyttjas på och hur det kan förändras. Mest extremt blir det när man tittar på sidan 18 där det under "övriga frågor" står att förbundet även ska bevaka "dålig djurhållning". Vad syftar de på med "dålig djurhållning"? Och vad är då bra djurhållning? Det är dock positivt att de inte pratar om lantbrukets djur utan istället har ett avsnitt om "Djur i livsmedelsindustrin", och att de där uppmärksammar fiskar mer än vanligt. Det görs dock på ett relativt djurskyddsligt sätt.

Underbart om veganism och speciesism
Verksamhetsplanens avsnitt om veganism är dock en pärla, och ger mig hopp om att Djurens Rätt kan utvecklas mot en antispeciesistisk organisation. Förbundsstyrelsen förklarar i en lång analys varför veganismen har en viktig del i kampen mot djurutnyttjandet, och menar att "en utökning och utveckling av arbetet för veganism är viktig". Jag tolkar även stycket som att de önskar en ökad fokus på djurrättens grundfråga, speciesismen.

"Kampanjer med ett etiskt veganskt budskap bör kunna skapa en starkare grund att bygga vidare på i djurrättsfrågor, eftersom budskapet inte förstärker föreställningen om att det finns 'acceptabelt' och 'oacceplabelt' djurutnyttjande. [...] Istället för att reaktivt bemöta enskilda fall av djurutnyttjande kan vi [...] bygga en kritisk massa för antispeciesistisk förändring i grunden."

Samtidigt som analysen är väldigt bra undrar jag hur mycket det kommer påverka organisationens arbete. Att man menar att ett etiskt veganskt budskap inte förstärker samhällets djurskyddsideologi borde innebära att man tror att det finns andra strategier som faktiskt gör det. Det blir då lite konstigt när man skyller allmänhetens brist på koppling mellan djurutnyttjandet och deras konsumtion på djurindustrins propaganda. De verkar inte tänka på att Djurens Rätt och resten av djurrättsrörelsen länge arbetat med metoder som leder fokus bort från själva kärnfrågan och bidrar till att folk förlitar sig på politiker för att djuren ska respekteras. Analysen i veganism-avsnittet reflekterar inte hur Djurens Rätt arbetar idag, och resten av verksamhetsplanen tyder på att stora delar av Djurens Rätts arbete kommer fortsätta som vanligt. Stycket verkar dock vara en positiv trend och jag hoppas det utvecklas och faktiskt påverkar organisationens arbete under de kommande åren.

Motioner
Bland mängder av djurskyddsliga och organisatoriska motioner finns det några som vill stärka djurrätten inom Djurens Rätt. Framförallt gillar jag en motion från Trollhättan/Vänersborgsavdelningen om att förbundets syn att "allt utnyttjande av djur i grunden [är] fel" ska framgå i allt material samt att det ska skapas ett speciellt flygblad om människans syn på andra djur (jag förutsätter att speciesismen nämns i det flygbladet om det skapas).

Motionärerna skriver att Djurens Rätts material, trots den djurrättsliga grundsynen, "ofta bara [fokuserar] på bristerna inom djurindustrin istället för att ifrågasätta om verksamheten i sig är försvarbar". Lyckligtvis stödjer förbundsstyrelsen motionen. Den fanns även en motion om att Djurens Rätt ska börja uppmärksamma den internationella djurrättsdagen den 10 december, vilket är en dag för att uppmärksamma kravet på en FN-deklaration om djurens rättigheter liknande deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Förbundsstyrelsen och antispeciesism
Valberedningen har föreslagit fem personer som ordinarie ledamöter till förbundsstyrelsen, och två som suppleanter. Det gladde mig att läsa att tre av de fem ordinarie uttryckligen skrev som viktigaste fråga att grundsynen på djur ska förändras, att djur måste börja ses som subjekt och inte objekt. Djurutnyttjandet kan inte delas in i olika frågor som djurförsök eller transporter, eftersom de alla är en konsekvens av den speciesistiska attityd som finns i samhället. I de fall det är möjligt att förhindra ett specifikt utnyttjande är det troligtvis ett väldigt marginellt utnyttjande och det krävs onödigt mycket arbete. Genom att fokusera på orsaken till utnyttjandet - speciesismen - och motarbeta den kommer alla utnyttjandeområden automatiskt komma med.

Framtiden och möjligheter att utvecklas
Samtidigt som jag blir hoppfull av några av de förslag, analyser och kommentarer som finns i riksstämmohandlingarna visar många andra delar att Djurens Rätt fortfarande har en fet fot stående i djurskyddsträsket. Den måste lyftas upp innen de kan bli en djurrättsorganisation på allvar. Ett hinder för att sluta med det konservativa djurskyddsarbetet är att medlemsskaran till stor del inte håller med om det radikala budskap som organisationen egentligen (förhoppningsvis) vill föra ut. Det känns därför skönt att verksamhetsplanen pratar om att värva fler vegetarianer och veganer.

"Djurens Rätt skulle också kunna stärka sina möjligheter att formulera och arbeta för ett tydligt och motsägelsefritt antispeciesistiskt budskap om en större andel av medlemsskaran är vegetarianer/veganer."

"Kött som alternativ"

Per-Anders Svärd skrev idag på sin blogg om att DN haft ett vegetariskt recept som avslutades med en alternativ version för de som äter kött. Vanligtvis brukar det ju vara tvärtom, att det är vi vegetarianer som äter en "alternativ" kost. Han har skrivit en väldigt bra analys av hur det som benämns som "alternativt" ses som sämra än det "normala" (i det här fallet köttätandet). Läs den här.

"Massor av restauranger lyfter numera fram att de har 'vegetariska alternativ'. Vilket förstås är finfint, så att några hundra tusen av oss svenskar som inte vill göra våra magar till kyrkogårdar slipper gå hungriga på stan! Men vad är det restaurangerna säger om vi börjar värdera orden? Jo, följande: 'Här har vi den riktiga maten - men vi kan också ordna alternativ för er som inte vill ha den riktiga maten.'"

Om mig

Det här är en presentation av mig som person, men framförallt som djurrättsaktivist och hur jag blev det. För att kunna förstå och kritisera mina inlägg är det alltid bra att veta lite om vad jag utgår ifrån.

Personligt
Jag bor i Norrköping och läser beteendevetenskap vid Linköpings Universitet. Mitt stora fritidsintresse är väl djurrätt (jag känner mig ofta som en djurrättsnörd), men annars är vänner, träning, filmer, mat, datorer och fester väldigt trevligt. Jag har länge haft starka åsikter om människopolitik, men jag har blivit osäker på många av mina tidigare ståndpunkter.

Djurrättshistoria
Jag blev vegetarian för ca 6 år sedan, efter att ha läst tidningen ETC och deras nummer om kött. Det var första gången jag konfronterades med frågan om vi hade rätt att äta kött eller inte, och efter att ha funderat och tagit reda på lite mer saker började jag stegvis bli vegetarian. Min bror hängde på, och vi lärde oss mer om djurutnyttjandet och djuretik och började som många andra med att engagera oss i Djurens Rätt. Vegan har jag nog varit i ca 4 år nu, och djurrättsaktivismen har bara eskalerat och tagit upp mer och mer av min energi.

För tre år sedan var jag aktiv i en rad olika politiska frågor och grupper, och på djurrättsfronten hade jag börjat intressera mig för civil olydnad och deltog i två öppna hönsfritagningar med Räddningstjänsten. Numera är jag dock nästan enbart engagerad för ickemänskliga djur och har inga planer på nya olagliga aktioner.

År 2005 gick jag på kursen Organisering & Djurrätt på Färnebo Folkhögskola. Det var som jag ser det en kurs i djurrättsaktivism, och hur vi kan utveckla den. Bland annat reste vi runt i Europa i nästan tre månader och praktiserade hos eller hälsade på olika djurrättsgrupper. Jag var bl a i England, Holland, Tyskland och Finland. Kursen (och speciellt erfarenheterna från resorna) var väldigt utvecklande, och fick mig att se på djurrättsaktivism på ett nytt sätt. Jag praktiserade i London hos Rights for Animals, en internationell antispeciesistisk organisation med starka strategiska idéer. Jag inspirerades mycket av Rights for Animals och deras analys, och är idag aktiv i organisationen (bland annat med att förbereda vårt arbete i Sverige).

Sättet jag utvecklats på har också lett till att jag har fokuserat på djurrättsaktivismen, eftersom jag tror att det är där jag kan göra störst skillnad. Jag har valt att fokusera på själva kärnan i djurrättsbudskapet; speciesismen, och undvika argument som jag tror leder åt fel håll (djurskyddsflirtande, hälsoargument, vetenskapskritik mm). Jag har i mångt och mycket lämnat den alternativkultur som finns inom djurrättsrörelsen med normer om vad man ska tycka i olika människopolitiska frågor, hur man ska se ut mm. Jag har insett att strategisk diskussion och reflektion är en väldigt viktig del av aktivismen, och försöker så mycket som möjligt anpassa mina strategier efter vad jag tror får bäst effekt. Känslan av att på allvar ha reflekterat över hur man kan påverka och sedan arbeta efter det har även gjort mig väldigt inspirerad, och jag ser fram emot en fortsatt kamp för djuren.

Man får väldigt gärna kontakta mig med åsikter, frågor, förslag eller vad helst ni vill dela med er av. Skriv till alvin.lindstam@gmail.com.

Mjölkpaket med spenar

Den här bilden (av en reklamtavla för mjölk) och kommentaren kommer från den spanska antispeciesistiska bloggen veganactivist.net. Klockrent tycker tag.

"The work of a graphic designer usually implies the abstraction of the main feature of an idea and communicate it in a clear way. Under my view, this poster summs up very well the concept of 'cow' that is mainstrem in our society: cows are bottles of milk with udders/tits."